3. Sardinien - Fiumicino (2004)
När vi vaknar på morgonen i Cala Santa Maria är vinden ganska frisk.
Vindriktningen gör att det också går in en hel del svall i viken. Eftersom
väderrapporten lovar ytterligare vindökning beslutar vi oss för att segla
vidare till en mer skyddad vik. Vi nöjer oss med att bara rulla ut en bit av
genuan, och det visar sig vara mer än tillräckligt. Ute på öppna havet
blåser det 14-15 m/s och vi gör snart bra fart. Dagens segling blir kort
endast 6 Nm och efter en knapp timme är vi framme vid Cala Spalmatore på Isola
La Maddalena. Där har vi perfekt sjölä för den rådande vinden, knappt en
krusning på vattnet. Bergen runt viken är ganska höga och det gör att
vindkasten som kommer rasande ner för bergssidorna är mycket kraftiga.
Viken har mycket bra ankarbotten och vi ligger trots de hårda vindbyarna
säkert. Vårt ankare ligger på 6 m djup och med cyklop och snorkel dyker jag
ner och tittar. Hela vårt stora 25 kg
CQR ankare har grävt ner sig i sanden, det enda som syns är hur kättingen
försvinner ner i botten.
I Cala Spalmatore ligger vi och trycker i två dygn innan vinden bedarrar. I fin
vind fortsätter vi sedan söder ut mot Porto Cervo. På väg dit passerar vi
Cala Cottico eller också mer känd som Tahiti Bay. Hit kommer många båtar
från Porto Cervo för att ankra över dagen och bada innan de vänder hemåt
igen. Vi beslutar oss för att stanna en stund och titta på skådespelet och
samtidigt äta lunch. Och det är sannerligen inget fel på underhållningen.
Bergen runt viken är mycket höga, så med jämna mellanrum kommer kastvindar
på 12-13 m/s. Varje gång det händer draggar ett antal båtar. Upp med ankaret
och nytt försök. Eftersom viken är djup krävs att man lägger ut relativt
lång kätting för att ligga kvar utan att dragga. Det tycks inte som om många
vet om detta. De flesta släpper bara ut så mycket att ankaret nätt och jämt
når botten och det vet ju alla att det inte håller för några större
påfrestningar. Men som sagt underhållningen är det inget fel på.
På eftermiddagen seglar vi sista biten in mot Porto Cervo där vi ankrar strax
utanför marinan.
Porto Cervo är hemvist för Costa Smeralda Yacht Club och är ett av de
exklusivaste ställen man kan besöka i Medelhavet.
Som det står i vår guide bok, Porto Cervo är lekplatsen nr 1 för de mycket
rika och super rika.
Hit kommer man för att visa upp sina senaste vatten leksaker, ofta värda 100
tals miljoner.
Bakom allt ligger Aga Khan som en av ägarna och finansiärerna.
Vi valde budget varianten och låg på svaj strax utanför och tog jollen in till land för att för en dag leka super rika. Åtminstone måste de ha trott att vi var det då vi på kvällen drack varsin espresso på "Armani Fashion Café". Det var de dyraste koppar kaffer vi druckit i hela vårt liv. 18 € för två koppar kaffe, inte illa. Visserligen var läget på caféet häftigt, men i alla fall.
Anna-Karin hittade en snygg klänning från Gucci i ett skyltfönster, pris 7.600:-, tillhörande sandaletter pris 2.500:-, observera att priset är i euro, jag har inte skrivit fel och jag skojar inte. Exklusiva butiker låg på rad med priser som vi nästan inte trodde var möjliga. Tydligen finns det tillräckligt många med tillräckligt med pengar för att köpa dessa varor.
Vi tyckte trots allt att det var ganska trevligt i Port Cervo och det var behagligt att flanera omkring bland alla människor i stan på kvällarna. Promenera i marinan på dagarna och titta på alla "superyachter" var också roligt.
Efter ett par dagar hade vi sett oss mätta på detta skådespel och drog
vidare norrut med kurs tillbaka till Korsika. I fin vind seglade vi 25 Nm till
Rondinara på Korsikas västkust.
Rondinara är en nästan helt omsluten ganska stor vik med underbart turkost
vatten och sandbotten. Ett riktigt vykortställe, vi ankrade på 4 m djup men
det såg ut att vara max 1 m så klart var vattnet.
Här blev det mycket snorkling och bad.
Dagen efter vår ankomst till Rondinara satt vi och åt lunch när olyckan var
framme. En flaska olivolja som stod på bordet välte och ramlade ned på
sittbrunnsbänken när det kom svallvågor från en passerande båt. Anna-Karin
högg reflexmässigt flaskan för att rädda det som räddas kunde. När
Anna-Karin grep om flaskan var redan halsen av. Den vassa kanten skar rakt i
vecket mellan tumme och pekfinger.
Och såret var djupt, vid undersökning såg jag att senorna i handen var
blottlagda men såg hela ut. Men som lekman är det ju svårt att veta så vi
insåg snabbt att här krävs läkarhjälp, såret måste ju dessutom sys.
Jag fick fram stora "Mercedes väskan" och förband såret med första
förband.
(Den som ursprungligen kommer från en av Eddie´s många Mercedes bilar)
Snabbt upp med ankaret och sedan motorgång till Porto Veccio 10 sjömil
bort.
Med taxi tog vi oss till akuten för att få hjälp. Omedelbart blev Anna-Karin
omhändertagen av sköterska och läkare. Tur i oturen var ingen sena var
skadad, men fyra stygn för att hålla ihop såret blev det.
Efter besöket på akuten gjorde vi en tur till apoteket där vi hämtade ut smärtstillande tabletter och sterila kompresser på recept som vi fått på läkarmottagningen.
Anna-Karin påstod att hon hade blivit strängt förbjuden att utföra
någon form av hushållsarbete så som matlagning eller disk. Detta måste
utföras av mannen hade läkaren strängt förmanat.
Förbudet mot hushållsarbeta var dessutom långvarigt, märkliga doktorer det
verkar finnas på Korsika.
Vi blev liggande kvar i Porto Vecchio i två dagar och tog det lugnt medan Anna-Karins hand började läkas.
I Porto Vecchio träffade ett holländskt par so vi lärde känna för två år sedan i Spanien. De som vi hade sin båt liggande i Aguadulce över vintern. Det var trevligt att utbyta erfarenheter och höra var de hade seglat under dessa två år.
Vi hade planer på att försöka lämna Unicorn för vinter i Rom och tyckte nu att det började bli dags att titta på eventuella möjligheter för detta. Skulle vi inte hitta något bra ställe behövde vi reservtid för a i sådana fall söka efter andra alternativ. Eftersom prognosen lovad västlig vind av lagom styrka beslöt vi att segla de 130 Nm direkt från Porto Vecchio till Ostia som är en endast par år gammal marina nära Rom.
Riktningen på vinden stämde enligt prognosen men däremot inte styrkan.
Det blåste mer än dubbelt så mycket som prognostiserats. 15-18 m/s var den
styrka vi hade nästan hela vägen dessutom blev sjön snart mycket grov, enorma
vågberg rullade in bakifrån. Efter ett par timmar började också vågorna att
bryta. I början blev vi oroliga att de skulle bryta över båten bakifrån så
vi stängde till nedgången för att i så fall slippa en massa vatten in i
båten.
När man såg bakåt verkade toppen på vågen som rullade in vara flera meter
ovanför oss, men varje gång lyfte Unicorn snällt på rumpan och vågen gick
under i stället för över oss.
Ett stort misstag hade vi gjort och det var att jollen hängde på släp
bakom båten. Prognosen hade ju lovat måttliga vindar och då går det utmärkt
att dra den bakom oss. Att försöka lyfta upp den på däck var uteslutet i den
grova sjön, och Anna-Karin kunde dessutom knappast hjälpa till med sin skadade
hand. Jollen kastades vilt hit och dit av vågorna och plötsligt i ett brott
kastades den upp på ned på. Jag lyckades hala in den till Unicorn och vända
den på rätt köl igen men tyvärr hade vi tappat toften i jollen.
Ett tag trodde vi att bogserfästena inte skulle klara påfrestningen men
konstigt nog gjorde de det.
Anna-Karin låg mest nere i sjökojen och vilade eftersom hon var tvungen att ta
det lugnt med sin värkande hand. Dessutom kände hon sig lite sjösjuk. Med 10
Nm kvar till Ostia dog vinden helt ut och sista biten fick vi ta motorn till
hjälp. 24 timmar tog överfarten.
Hur det gick att leta lämpligt uppläggningsvarv utanför Rom kommer i nästa logg.
Hälsningar
Håkan o Anna-Karin