Logg 13, 2006-07-21

Redan på kvällen samma dag som Ulla och Knut rest tillbaka till Sverige kom Ingegerd och Bo, Håkans föräldrar på besök.
Eftersom de inte kom fram till Split förrän vid 8-tiden på kvällen så låg vi kvar ankrade utanför stan över natten. Det blåste dessutom ganska friskt så vi tog en Pizza på stan i stället för att ge oss av. Morgonen därpå gav vi oss ut på stan för en snabbtitt på Split och en sista bunkring innan vi var redo att kasta loss. Tro det eller ej men första stopp blev återigen Boboviscaviken. Vi börjar kunna den ganska bra vid det här laget. En ny runda hos Mate för att fylla på både vin, ost och skinkförrådet blev det eftersom stuvutrymmena gapade tomma på detta sedan Ulla och Knut lämnat oss föregående dag.

Den första egentliga seglingsetappen med Ingegerd och Bo gick till Veli Drvenik men denna gång inte till viken där Ateljé Tramontana ligger utan till andra sidan ön där vi hade bättre skydd för den nordvästliga vinden. Meningen var bara att vi skulle stanna för lunch, men som så många gånger förr bestämde skeppsrådet att viken också fick bli natthamn.
På natten vred vinden och kom mer från nordost och ökade också en hel del i styrka. Vi hade bra sjölä och bra ankarfäste med mycket kätting ute så vi låg säkert och fint. Det gjorde däremot inte den Bavaria 34 som låg ankrad strax framför oss. Vi vaknade när det hördes ett konstigt rasslande från vår ankarkätting, det var Bavarians köl som gned mot den, och Anna-Karin och jag störtade upp i sittbrunnen. Vi kommer upp lagom för att se att Bavarian nu ligger helt långsides med oss och ingen verkar vara vaken ombord. Jag bankar hårt i deras skrov och skriker att nu är det dags att komma upp och det snabbt för ankaret har släppt.
Upp den tittar en sömndrucken äldre man och verkar helt omedveten om vad som är på gång efter kommer hans lika sömniga fru och undrar vad som står på.
Eftersom det är en hyrbåt och vi inte riktigt vet vilket språk som går hem så tar vi engelska. Vi skriker åt dem att starta sin motor och köra framåt så att de kommer fria från oss. De verkar alldeles skärrade och tagna av situationen och irrar runt på sin båt utan att ha en aning om vad som måste göras.
Jag blir riktigt förbannad för nu står vi 4 personer och håller undan Bavarian från Unicorn och ryter argt att de skall starta motorn och köra fram och ta upp sitt ankare.
Till sist får de igång sin motor men verkar ändå inte fatta allvaret i situationen. Det blåser friskt och det är svårt att bära av och hindra att båtarna får skador. Jag är vid det här laget riktigt uppretad, så är även Anna-Karin och vi skriker åt dem att nu får det vara nog.
För att göra en lång historia kort så håller de under sina manövrar för att ta upp sitt ankare flera gånger på att köra på oss. Frun som står vid ratten och kör har inte den blekaste aning om hur hon skall manövrera sin båt och vi får hela tiden skrika åt dem vad de måste göra.

Vi hinner i all fall få fram en strålkastare som vi kan se namn och registrering på båten.
Har Sunsail ingen koll på vilka de hyr ut båtar till ?

Morgonen efter denna inte så trevliga händelse har jag nästan tappat rösten och har svårt att prata efter allt skrikande föregående natt.
Som tur är har Unicorn klarat sig helt utan skador. Vi kan tacka vår kraftiga avbärarlist av klassisk Orustmodell och egna insatser för att vi klarade oss helskinnade från äventyret.
Den draggande båten fick däremot fula repor av just vår avbärarlist.

När vi kryper till kojs igen tar det en bra stund innan vi kan sova och delar av besättningen klagar på sömnproblem i flera nätter efter den otäcka händelsen.

Nästa morgon kommer ingen från den draggande båten över för att förhöra sig om eventuella skador vilket om möjligt gör mig ännu surare. Vi börjar ta upp vårt ankare för att på väg ut köra förbi Bavarian och ge dem några sanningens ord. Då får dom bråttom med att ta upp sitt ankare. De försöker smita. Som tur är hinner de inte komma iväg före vi är jämsides med och jag spyr nu galla över deras beteende och uppträdande.
Nu får vi också klart för oss att paret ombord på Bavarian är tyskar det hade vi inte förstått under natten.

Vi får efter detta vådliga äventyr en lugn och fin segling upp till Primosten där vi lägger oss på en av marinas bojar för att säkerställa en lugn natt. Det är första gången sen vi kom till Kroatien som vi inte ligger för eget ankare under natten. Just det ja, någon gång har vi legat vid någon restaurangboj och betalat för oss genom middag på konoban.
Normalt känner vi oss mycket trygga med den kraftiga ankringsutrustning vi har och vi sover gott om natten även om vinden tjuter i masten. Enda orosmomentet är om vi har andra båtar i närheten och speciellt då charterbåtarna som vi automatiskt misstror tills annat är bevisat.

Efter två nätter i Primosten fortsätter vi upp mot nationalparken Kornati. Ett mycket vackert och tilltalande område av Kroatien. Vi glider sakta upp genom floden och lägger till vid just en konobabrygga i det lilla samhället Vrulje på ön Kornat. Vi har tänkt att äta på Antes konoba som omnämns i Ebbe Gustavssons bok om Adriatiska som vi lusläser när vi är här.

Eftersom det är en nationalpark så kostar det pengar att vistas i parken. Anna-Karin lyckas dock med konststycket att charma parkrangern så till den milda grad att vi får vistas där utan kostnad, inte dumt.
På kvällen äter vi en fantastisk fiskkavalkad hos Ante. Den består av grillad bläckfisk, marulk, musslor, svärdfisk och en del annat. Det godaste vi ätit på länge. Tack till Ingegerd och Bo som bjud på denna fantastiska middag.

Antes konoba  Delikat middag

Vi får de nästkommande dagarna fina seglingar och besöker platser som Dugi Otok och Murter. Innan det är dags för Ingegerd och Bo att återvända till Sverige gör vi också en repris på turen upp till Skradin och Krkas vattenfall.

Vininköp i Skradin  Affären avklarad 
Deras besök avslutas med ett besök på Veli Drvenik, nu på and ra sidan ön, och middag på Konoba Jubo. Matsedeln är mycket omfattande, men när vi skall beställa för vi information om att det finns "Fisch eller Fleisch" Vi tar två av varje och ångrar oss inte. Fantastiskt god mat och det blir en hel del över som vi får med oss i folie, och det räcker både till lunch och middag nästa dag.

Middag på Veli Drvenik  En hungrig Anna-Karin

Från Veli Drvenik tar Ingegerd och Bo färjan in till Trogir för vidare färd hem till Sverige.

Vi pustar ut efter att ha haft gäster ombord under 4 veckors tid.

Håkan & Anna-Karin

Till topp

Nästa logg