Logg 20, 2006-12-06

I förra veckan åkte vi till IKEA för lite julinköp. Ett alldeles nytt IKEA-varuhus har just öppnat i Izmir, Turkiets tredje största stad, och där hade vi tänkt förbereda oss inför julen med en del svensk julmat.
Klockan sju på morgonen var vi 14 personer som äntrade en mindre buss för att avverka de 280 km som det är från Marmaris till Izmir.
Resan gick bra och efter ett stopp för frukost rullade vi in Izmir vid 11-tiden. IKEA-varuhuset var som vilket annat sådant som helst och vi kände direkt igen oss bland bokhyllan Billy och alla andra typiska IKEA-namn.
Som vanligt när vi besöker IKEA passade vi på att fylla på lagret med värmeljus. Nu under vintern förbrukar vi minst ett par värmeljus per kväll så det gäller köpa på sig när tillfälle ges.
Från IKEA i Barcelona var vi bortskämda med att också kunna köpa allt från julskinka och glögg till olika sillsorter och snapsar.
Vi räknade visserligen inte med att finna någon julskinka eftersom det ändå är det muslimska Turkiet vi befinner oss men utbudet gjorde oss ganska besvikna. Det fanns inte mycket av det vi hade hoppats att finna. Det enda som fanns att hitta i matavdelningen var pepparkakor och köttbullar. Inte minsta lilla sillbit eller glöggflaska så långt ögat kunde nå.
Det fanns visserligen ett berg av andra kakor med det var vi inte speciellt intresserade av. Turkar som kommer hit måste få uppfattningen att vi svenska måste vara en sorts kakmonster.
Vad som också fanns var en hel vägg full med lingondricka. Det kan väl anses som svenskt men det är ingen dryck som vi är vana att konsumera i några större mängder så den fick stå orörd.
Resultatet av IKEA-besöket blev för vår del ganska magert, endast en burk lingon och en burk pepparkakor fick vi med oss av ätbara varor.

Jag lyckades också köpa en paket med brännbara DVD-skivor från databutiken bredvid och dessa visade sig vara oanvändbara. Inte bara i våra datorer utan också i de andra vi provat hos våra grannar här i marinan.

Men trots allt var vi ganska nöjda vi hade i alla fall fått se en hel del av det turkiska landskapet från bussfönstret.

   Vi fick i alla fall en mugg alkoholfri glögg utanför varuhuset.

  Gänget som åkte till IKEA.

I förra brevet berättade jag om våra telefonproblem. Vi vill gärna ha en telefon med turkiskt SIM-kort eftersom det gör livet en hel del lättare. Och som sagt så vill vi när vi börjar segla igen gärna kunna använda GPRS. Att köra GPRS med vårt svenska SIM-kort fungerar bra, det har vi provat, men priset är därefter. Med svenskt kort i telefonen ligger priset på 145:- Skr/Mb. Om vi i stället kan ändvänd det turkiska kortet som vi redan har så sjunket kostnaden till 5:- Skr/Mb. En ganska avsevärd skillnad.
Vi bestämde oss därför för att göra en kombinerad utflykt resp. försök att tulla in en av våra telefoner i landet.
Sagt och gjort vi hyrde en bil för en dag och körde de 10 milen till Dalaman flygplatsen där närmsta möjlighet att tulla in telefonen skulle finnas. Vi hittade tullen och lyckades framföra vårt ärende. Det var strax före lunch så blev ombedda att komma tillbaka 1,5 timme senare. På avtalad tid så var vi tillbaka och med hjälp av teckenspråk, engelska, tyska och de få turkiska ord vi lärt oss så fick vi till slut tjänstemännen att begripa vad vi ville. Efter mycket spring fram och tillbaka mellan olika avdelningar och oändliga mängder stämplar så fick vi till sist vårt papper från tullen där det bekräftades att vår telefon befann sig i laga ordning importerad i landet.
Allt spring fram och tillbaka mellan olika avdelningar som låg i olika ändar på flygplatsen fick utföras av mig, Håkan.
Varje försök från Anna-Karins sida att följa med stoppades av personalen som hävdade att det var inget jobb som en kvinna behövde ägna sig åt. I stället blev Anna-Karin mer eller mindre tvingad att dricka 4-5 koppar te tillsammans med tullchefen på flygplatsen. Han såg det nog mest som ett välkommet avbrott i den något trista vardag som vi förstod rådde på flygplatsen. Eftersom chartersäsongen är över så finns det bara 3 avgångar per vecka från Dalaman och då är det ändå en flygplats som hanterar 3 miljoner resenärer/ år. Det innebar att personalen hade i princip inget eller bara minimalt att göra och ändå så var det full styrka på alla befattningar.

För att överhuvudtaget ha en chans att få det papper som vi enträget kämpade för var vi också tvungna att kunna visa ett originalkvitto på vår telefon, och det hade vi inget.
Men datorns hjälp går det att ordna mycket. Kvällen innan hade vi tillverkat ett mycket ordentligt och fint kvitto på inköp av 1 st. Sony Ericsson telefon.
Kanske kan man diskutera om man får göra så, det får man inte. Men nu har vi ju faktiskt inte stulit telefonen utan vi ville bara kunna använda vår egen betalda och ägda telefon i Turkiet.

Hela proceduren hos tullen tog tre timmar i anspråk, men vi kände oss ganska nöjda när vi åkte därifrån. Vi hade lyckats tröska oss igenom en del av den turkiska byråkratin och nu hade vi alla fall vunnit en delseger.
Med pappret från tullen i hand kunde vi nästa dag ta bussen de 4 milen till Mugla där det finns en servicestation för Türkcell som telefonbolaget heter. Där fick vi visa pass och vårt färska importbevis. Massor med nya blanketter att fylla i och sedan nya stämplar. Till sist hade vi i vederbörlig ordning registrerat in telefonen.
Detta var delseger 2, för telefonen går fortfarande inte att använda. Det kommer att ta allt mellan 1-4 veckor innan spärren lyfts bort så vi väntar med stor spänning på att se om operationen har lyckats.

Bilder från marknaden där vi handlar frukt och grönt.

Håkan & Anna-Karin

Till topp

Nästa logg