Logg 8, 2006-05-14
Sedan sist har vi hunnit släppa förtöjningarna i Barcelona och äntligen kommit iväg. Det är alltid svårt att lämna en plats där man trivts så oerhört bra som vi har gjort, men samtidigt känns det skönt att vara på väg mot nya mål och nya upplevelser.
Helgen före vi seglade från Barcelona fick vi
besök av en god gammal vän till oss, Tina.
För länge sedan seglade vi en hel del tillsammans men har inte setts så
mycket de senaste åren.
Tina har arbetat i Kenya i flera år men jobbade just nu tillfälligt i Ceret,
Frankrike som ligger nära spanska gränsen. Hon tog tåget ned till Barcelona
och tillsammans hade vi en mycket trevlig helg.
Den 27 april på eftermiddagen så stävade vi sakta ut från Marina Port Vell utan veta om vi kommer tillbaka igen. Eftersom alla som haft plats i marinan har förtur på en plats för nästa vinter så har vi bokat även för kommande vinter. Då vet vi att under alla förhållanden så har vi en vinterplats på ett ställe som vi verkligen tycker om. Det värsta som kan hända om vi väljer att inte återvända till Barcelona för nästa vinter är att vi förlorar 20:- euro utav de 200:- som vi lagt som förskott på vinterplatsen.
Väl ute på öppet vatten så kändes det mycket
skönt att vara på väg igen. Målet för den första färden 2006 var Pollensa,
Mallorca. Dit är det 115 Nm från Barcelona så vi räknade med att det skulle
ta knappt 24 tim. Vinden var svag men från rätt håll så vi hissade segel och
seglade sakta ut på öppet vatten med Kap Formentor som angöringspunkt 100
sjömil längre fram. Under natten blev vinden så svag att vi var tvungna att
ta motorn till hjälp under några timmar för att inte helt stå stilla.
Utan vidare strapatser siktade vi Formentor vid middagstid påföljande dag. Men
just när vi rundar klippan för att fortsätta in i den stora Pollensaviken
tornar det upp mörka moln på himlen. Ett kraftigt åskväder ligger inne över
Pollensa och vi ser kraftiga blixtar och hör skarpa åskknallar. Vi har ingen
lust att segla rakt in i detta oväder så vi tar ner seglen och går sakta för
motor öster ut för att undvika att hamna i åskan. Snart har vi regnet över
oss och det regnar så vi knappt ser handen framför oss men vi lyckas undvika
att hamna mitt i åskan och efter bara 20 min klarnar det upp och vi kan vända
in mot Pollensa igen.
När vi kommer in i hamnen så finns det inte många lediga platser vid den kommunala kajen och ingen hamnkapten är i sikte. Vi får inte heller svar när vi ropar på VHF-radion. De flesta båtar känner vi igen sedan i höstas och de är långliggare som spenderat vintern i Pollensa och ännu inte givit sig iväg. Vi lägger oss på plats som vi tror kan vara ledig, men bara en kort stund senare kommer en av hamnkillarna och vill köra bort oss. Vi lyckas på nåder få ligga kvar över natten om vi lovar att ha lämnat platsen nästa dag före 10.00 för då skall turbåten lägga till där. Den kan inte ändvända sin ordinarie plats för där pågår ombyggnadsarbeten.
Nästa dag är vi uppe för att betala för vår natt och då är en av de killar som vi lärde känna förra hösten i tjänst och han känner igen oss. Nu kommer de nyvunna kunskaperna i spanska väl till pass och efter en stunds småprat så säger han att visst finns det en plats till er, det ordnar jag. Och se lätt som en plätt trollar han fram en plats till oss. Vi förstår dock inte riktigt hur det gick till för vi får dykbåtens plats. Den har kl. 9 lämnat hamnen med 10 dyksugna tyskar ombord och den båtens plats får vi. När den sedan kommer tillbaka på eftermiddagen så har dykbåten ingen plats. Men vi vet bättre än att börja ställa frågor och låter spanjorerna lösa detta på sitt eget vis. Och dykbåten får så småningom en annan plats och alla verkar nöjda och glada.
I Pollensa tillbringar vi sedan 10 dagar med att
vandra i bergen, göra cykelutflykter och lite båtpyssel och underhåll. Det
fantastiska med kommunala kajen i Pollensa är att vi betalar bara 4 euro/natt
för att ligga här. Duschar och toaletter är mycket fräscha så vi kan inte
ha det mycket bättre. Att vi blir kvar så länge som 10 dagar beror på att
vinden envisas med att blåsa från öster, precis i den riktning som vi vill
segla. Nästa mål är att ta oss till Cagliari på Sardiniens södra spets och
dit är det nästa 300 Nm så vill inte ha vindar som blåser mot oss när vi
skall segla över dit.
Efter 10 dagar ser det ut som det är en lucka i vädret och det skall vara
möjligt att segla över innan vinde ånyo blåser från ost. Sagt och gjort vi
gör klart skepp och gör oss beredda att segla. När vi är nästa klara kommer
Jaywalker med Judy och Bill in i hamnen. De är amerikanska vänner som också
spenderat vintern i Barcelona och som vi känner väl vid det här laget. Det
blir en flaska Cava tillsammans ombord på Unicorn innan vi släpper tamparna
och ger oss iväg.
Fram till klockan 10 på kvällen har vi underbar segling med halvvind och 6-7
m/s vidstyrka. Men så plötsligt ökar vinden den går upp till 15-16 m/s och
vrider också emot. Det hade inte prognosen sagt något om. Vi tar in två rev i
storseglet och rullar in en del av genuan. Sjön är väldigt besvärlig och
verkar komma från alla håll samtidigt och det gör seglingen mycket obekväm.
Vi har ju inte heller fått några bra "sjöben" ännu på säsongen.
Till slut blir det så obehagligt att vi faller av 30 grader för att slippa bli
nästan dränkta av vatten som sköljer över båten. Det blir då betydligt
behagligare problemet är bara att kursen tar oss nu mot Algeriet och inte mot
Sardinien. Vi hoppas dock att vinden senare kommer att vrida till vår fördel
igen. Vi seglar med fel kurs i 12 timmar innan vinden minskar och börjar vrida
till en mer fördelaktig riktning igen. Som tur är lägger sig också vågorna
och det börjar bli någorlunda drägliga rörelser på Unicorn igen. Nu får vi
i stället 20 timmars mycket fin segling rakt mot målet. Bra vind från rätt
håll och vi seglar med ca. 7 knop hela tiden.
Ända sen vi lämnade Pollensa har släpgeneratorn hängt bakom oss och den har
gett oss all den ström som vi behöver till autopilot, lanternor, instrument
och allt annat. Den fungerar helt suveränt men kräver att vi seglar i minst 4
knop för att den skall börja göra nytta.
Under andra nattens tidiga morgon blir vinden sedan så svag att vi tvingas stötta med motorn under några timmar. Detta för att vi vill komma fram medan det ännu är ljust. Efter ett par timmar med motor kommer vinden igen och vi för återigen härlig segling. Vi beslutar oss för att inte gå ända fram till Cagliari eftersom det trots allt blir svårt hinna dit före mörkrets inbrott. Vi går i stället in i Porto Malfatano som inte är någon hamn utan några vikar på Sardiniens yttersta sydspets där det går att ankra med bra skydd för allt utom sydlig vind. Vi har nordlig vind så det passar utmärkt. Vi ankrar i mitten viken alldeles utanför en fin sandstrand. Där sover vi sedan gott under natten. Nästa dag får jag en chock när jag tänker ta ett dopp i det kristallklara vattnet. Det visar sig hålla endast 14 grader, lite väl kallt tycker jag. Anna-Karin vill inte ens doppa tårna medan jag trots allt hoppar i och simmar ett varv kring båten. Det tur att det går att duscha varmt på badplattformen efteråt.
På tal om varmvatten så spricker en varmvatten slang nästa dag då vi är på väg in mot Cagliari. Det händer just då går vi för motor så vi märker inte att pumpen startar. Pumpen hinner tömma en av våra tankar innan vi upptäcker vad som hänt. En del vattnet rinner rakt ut i havet medan en del hamnar inne i kölsvinet. Det är ingen större fara men nästa dag måste vi byta slang och torka upp i alla utrymmen som blivit våta.
I Cagliari träffar vi två svenska båtar som övervintrat här och ännu inte givit sig iväg. Den ena båten har vi tidigare haft lite mailkontakt med och det är trevligt att nu för första gången träffas.
Här har vi också för första gången på allvar
testat den kortvågsradio som vi installerat. Vi har checkat in på "Med
Cruisers Net" som går varje morgon 7.30. Via kortvågsradion har vi pratat
med båtar som befinner sig både i Kroatien och i Turkiet.
Det känns bra att installationen verkar ha lyckats eftersom det var ganska
mycket jobb med att få allt på plats.
Hälsningar
Håkan och Anna-Karin