Logg 9, 2006-05-27

Vi stannar nästan en vecka i Cagliari som vi tycker är en mycket trevlig stad. Framför allt så är Sarderna mycket vänliga och trevliga och vi trivs bra.
Vi har ju haft planer på att eventuellt kunna övervintra i på Sardinien men vi är ganska tveksamma på grund av att marinan har ett så öppet och utsatt läge. Vi har fått oss berättat historier om stora bekymmer i marinan under hårda vinterstormar. Det är både båtar som sliter sig, pontoner som börjar brytas sönder, master som slår ihop och annat.
Allt detta gör att vi nog inte kommer att välja Cagliari som vårt vinterkvarter.

Efter att ha vinkat farväl till Christina och Ingemar från Helena så seglar vi 20 sjömil ut till Villasimius, Sardiniens sydvästra spets. Där ankrar vi för natten innan vi tidigt nästa morgon påbörjar vår seglats mot Sicilien. Vi kan segla hela dagen i svaga vindar och ändra fram till klockan 5 på morgonen håller vinden i sig innan det bleker ut och blir stiltje. Som vanligt blir det till att dra i gång motorn och bränna diesel. Hela dagen går vi för motor innan vi vid 9-tiden på kvällen ankrar utanför San Vito Lo Capo som ligger vid Siciliens nordvästra hörn.

Vi ligger helt ensamma i viken som har fantastisk sandbotten och en fin sandstrand. Vi går aldrig i land här utan fortsätter nästa morgon vidare öster ut längs Siciliens norra kust. I svag vind seglar vi till Sferracavallo som har en hamn som är så liten att vi inte ens försöker gå in utan vi ankrar i stället strax utanför. Vi tar jollen in till samhället för att se oss omkring. Vi upptäcker snart att Sferracavallo är en plats dikt turisterna inte hittat. Här finns inga hotell inga restauranger med "meny turistico" eller annat som är tillrättalagt för turister.
Livet verkar gå sakta här, i rader sitter gubbarna på sina ljugarbänkar och verkar trivas bra med sin tillvaro. Ingen verkar stressad eller har speciellt bråttom. Vi finner både slaktare, fiskhandlare och grönsakshandlare och kan nu få välbehövlig påfyllning av färskvaror.
Det är inte så att vi är utan mat, det finns ett välfyllt konservförråd på Unicorn men vi föredrar att så ofta som möjligt handla färsk fisk, kött och grönsaker. Gärna lokalt producerade varor.

Nästa dag blir det omväxlande segling/motorgång till Cefalu´. Också här ankrar vi utanför samhället och har en mycket vacker vy av detsamma framför oss. Det finns en marina men den ligger en bit bort och därifrån ser man inget av den gamla fina bebyggelsen och det är ca. 20 min svettig promenad för att nå centrum. Dessutom kostar det pengar att ligga i marinan, att ankra är ju gratis.
För Cefalu´ måste vi dock utfärda turistvarning. Samhället är fyllt till bristningsgränsen av souveniraffärer och restauranger med matsedlar på all världens språk. Det är också gott om både amerikaner, engelsmän och fransmän här.
Men trots allt är staden trevlig med all sin gamla charmiga bebyggelse.
I Cefalu´ pågår rally tävling när vi kommer hit. Det är äldre klassiska bilar som är i farten. Det är inte något uppvisningsrally utan man kör allt vad tygen håller med sina bilar. Det fullkomligt vimlar av gamla Ferraris, Porschar, Alfa Romeo, Maserati och annat. Vi hittar till och med 2 tyska män som är där och tävlar med sin Volvo Amazon i äkta rallyutförande.
Tyvärr tog batteriet i kameran slut olägligt så det blev inga bilder på alla vackra bilar.

Cefalu.JPG (66297 byte) Cefalu2.JPG (85450 byte)

Vi blir kvar i viken vid Cefalu´ i 3 dagar innan vi beslutar att segla vidare.
Målet blir Filicudi en ö som ligger 40 Nm bort och som ingår i den Aeoliska ögruppen. Som vanligt blir omväxlande segling /motorgång under dagen. Ankarplatsen är ganska öppen så trots att det inte blåser mycket så rullar båten ganska ordentligt i den dyning som alltid finns närvarande. Det problemet hade vi också i Cefalu´. Under natten när det är helt stilla kan båten rulla så man nästan ramlar ur sängen när det är som värst. Det är en viss konst att lära sig sova under sådana förhållanden, men har väl lärt sig så går det sedan bra. Tekniken går ut på att inte spjärna emot och försöka ligga still i rullningarna. Man måste slappna av helt och hållet och låta kroppen följa med i rörelserna. Låter lätt men tar ett tag att lära sig och bli van.

Bland de Lippariska öarna seglar vi runt under nästan en vecka men vi tycket nog ändå att det är överreklamerat som seglingsområde. Dåligt med skyddade ankringsplatser och dåligt med marinor. Det verkar alltid vara en ganska besvärlig dyning även om man befinner sig i lä. Vi var på väg in att lägga oss vid en av de flytbryggor som finns för gästande båtar på Lipari, men ändrade oss när vi såg båtarna som låg där rulla helt hysteriskt samtidigt som det ryckte och slet något alldeles förfärligt i deras tampar. Inget som vi har lust att göra och dessutom betala för att få göra. I stället går vi 3 sjömil över sundet och finner en ganska skyddad vik på Vulcano. Det finns bara en nackdel det stinker ruttet ägg.
Ön har en vulkan som fortfarande är aktiv. Den har inte haft ett ordentligt utbrott sedan 1890 men det bubblar, pyser och ryker överallt. Det är en märklig plats, på flera ställen runt båten stiger bubblorna med gas upp från botten och ibland är det ganska kraftiga utsläpp. Det är som en jättelik havets egen jacuttzi. Det finns också flera pölar med gyttja där man kan vältra sig för att sedan skölja av det hela i havet.
Vi vandra upp och tittar på stora kratern och det är ganska ansträngande att ta sig dit i värmen. Krater ligger 500 m upp från havsnivån och det är en brant och oländig väg att ta sig dit. Väl uppe är utsikten magnifik och det är som att vandra i ett månlandskap. Det kommer kraftigt med svaveldoftande rök på flera ställen och när man passerar genom röken sticker det i hals och näsa och är svårt att andas.
På toppen ser vi också Etnas snöklädda branter in över Sicilien.
Efter en stund här uppe, det blåser faktiskt riktigt kallt på toppen så börjar vi nedstigningen igen.

Vulcano1.JPG (68445 byte) Vulcano3.JPG (91798 byte) Vulcano2.JPG (100351 byte)
Ögruppen är annars mycket populär bland charterbåtarna och efter att ha varit i stort sett ensamma sedan vi lämnade Barcelona har vi nu full chartercirkus runt omkring oss. Jag har ju förut berättat om alla charterseglares vedermödor vid sina ankrings och tilläggningsmanövrar och det är inget undantag här. Samma visa som vanligt, backa in till kaj fast man inte behärskar tekniken och ankar med alldeles för lite kätting. Det är oerhört djupt även nära öarna så att ankra var överhuvudtaget lite komplicerat . Släpper man bara ut 20 m kätting när det är 22 m djupt är det inte så konstigt att båten driver iväg. Jag vet inte hur många gånger vi sett fenomenet att bara släppa ut så mycket kätting att ankaret precis nuddar botten och sedan tro att det räcker.

I skrivande stund är vi på väg mot Messinasundet och beräknar gå igenom det senare idag.

Allt väl ombord.
Håkan & Anna-Karin

Nästa logg

Till topp