Logg 9, 2006-05-27
Vi stannar nästan en vecka i Cagliari som vi
tycker är en mycket trevlig stad. Framför allt så är Sarderna mycket
vänliga och trevliga och vi trivs bra.
Vi har ju haft planer på att eventuellt kunna övervintra i på Sardinien men
vi är ganska tveksamma på grund av att marinan har ett så öppet och utsatt
läge. Vi har fått oss berättat historier om stora bekymmer i marinan under
hårda vinterstormar. Det är både båtar som sliter sig, pontoner som börjar
brytas sönder, master som slår ihop och annat.
Allt detta gör att vi nog inte kommer att välja Cagliari som vårt
vinterkvarter.
Efter att ha vinkat farväl till Christina och Ingemar från Helena så seglar vi 20 sjömil ut till Villasimius, Sardiniens sydvästra spets. Där ankrar vi för natten innan vi tidigt nästa morgon påbörjar vår seglats mot Sicilien. Vi kan segla hela dagen i svaga vindar och ändra fram till klockan 5 på morgonen håller vinden i sig innan det bleker ut och blir stiltje. Som vanligt blir det till att dra i gång motorn och bränna diesel. Hela dagen går vi för motor innan vi vid 9-tiden på kvällen ankrar utanför San Vito Lo Capo som ligger vid Siciliens nordvästra hörn.
Vi ligger helt ensamma i viken som har fantastisk
sandbotten och en fin sandstrand. Vi går aldrig i land här utan fortsätter
nästa morgon vidare öster ut längs Siciliens norra kust. I svag vind seglar
vi till Sferracavallo som har en hamn som är så liten att vi inte ens
försöker gå in utan vi ankrar i stället strax utanför. Vi tar jollen in
till samhället för att se oss omkring. Vi upptäcker snart att Sferracavallo
är en plats dikt turisterna inte hittat. Här finns inga hotell inga
restauranger med "meny turistico" eller annat som är tillrättalagt
för turister.
Livet verkar gå sakta här, i rader sitter gubbarna på sina ljugarbänkar och
verkar trivas bra med sin tillvaro. Ingen verkar stressad eller har speciellt
bråttom. Vi finner både slaktare, fiskhandlare och grönsakshandlare och kan
nu få välbehövlig påfyllning av färskvaror.
Det är inte så att vi är utan mat, det finns ett välfyllt konservförråd
på Unicorn men vi föredrar att så ofta som möjligt handla färsk fisk, kött
och grönsaker. Gärna lokalt producerade varor.
Nästa dag blir det omväxlande segling/motorgång
till Cefalu´. Också här ankrar vi utanför samhället och har en mycket
vacker vy av detsamma framför oss. Det finns en marina men den ligger en bit
bort och därifrån ser man inget av den gamla fina bebyggelsen och det är ca.
20 min svettig promenad för att nå centrum. Dessutom kostar det pengar att
ligga i marinan, att ankra är ju gratis.
För Cefalu´ måste vi dock utfärda turistvarning. Samhället är fyllt till
bristningsgränsen av souveniraffärer och restauranger med matsedlar på all
världens språk. Det är också gott om både amerikaner, engelsmän och
fransmän här.
Men trots allt är staden trevlig med all sin gamla charmiga bebyggelse.
I Cefalu´ pågår rally tävling när vi kommer hit. Det är äldre klassiska
bilar som är i farten. Det är inte något uppvisningsrally utan man kör allt
vad tygen håller med sina bilar. Det fullkomligt vimlar av gamla Ferraris,
Porschar, Alfa Romeo, Maserati och annat. Vi hittar till och med 2 tyska män
som är där och tävlar med sin Volvo Amazon i äkta rallyutförande.
Tyvärr tog batteriet i kameran slut olägligt så det blev inga bilder på alla
vackra bilar.
Vi blir kvar i viken vid Cefalu´ i 3 dagar innan
vi beslutar att segla vidare.
Målet blir Filicudi en ö som ligger 40 Nm bort och som ingår i den Aeoliska
ögruppen. Som vanligt blir omväxlande segling /motorgång under dagen.
Ankarplatsen är ganska öppen så trots att det inte blåser mycket så rullar
båten ganska ordentligt i den dyning som alltid finns närvarande. Det
problemet hade vi också i Cefalu´. Under natten när det är helt stilla kan
båten rulla så man nästan ramlar ur sängen när det är som värst. Det är
en viss konst att lära sig sova under sådana förhållanden, men har väl
lärt sig så går det sedan bra. Tekniken går ut på att inte spjärna emot
och försöka ligga still i rullningarna. Man måste slappna av helt och hållet
och låta kroppen följa med i rörelserna. Låter lätt men tar ett tag att
lära sig och bli van.
Bland de Lippariska öarna seglar vi runt under
nästan en vecka men vi tycket nog ändå att det är överreklamerat som
seglingsområde. Dåligt med skyddade ankringsplatser och dåligt med marinor.
Det verkar alltid vara en ganska besvärlig dyning även om man befinner sig i
lä. Vi var på väg in att lägga oss vid en av de flytbryggor som finns för
gästande båtar på Lipari, men ändrade oss när vi såg båtarna som låg
där rulla helt hysteriskt samtidigt som det ryckte och slet något alldeles
förfärligt i deras tampar. Inget som vi har lust att göra och dessutom betala
för att få göra. I stället går vi 3 sjömil över sundet och finner en
ganska skyddad vik på Vulcano. Det finns bara en nackdel det stinker ruttet
ägg.
Ön har en vulkan som fortfarande är aktiv. Den har inte haft ett ordentligt
utbrott sedan 1890 men det bubblar, pyser och ryker överallt. Det är en
märklig plats, på flera ställen runt båten stiger bubblorna med gas upp
från botten och ibland är det ganska kraftiga utsläpp. Det är som en
jättelik havets egen jacuttzi. Det finns också flera pölar med gyttja där
man kan vältra sig för att sedan skölja av det hela i havet.
Vi vandra upp och tittar på stora kratern och det är ganska ansträngande att
ta sig dit i värmen. Krater ligger 500 m upp från havsnivån och det är en
brant och oländig väg att ta sig dit. Väl uppe är utsikten magnifik och det
är som att vandra i ett månlandskap. Det kommer kraftigt med svaveldoftande
rök på flera ställen och när man passerar genom röken sticker det i hals
och näsa och är svårt att andas.
På toppen ser vi också Etnas snöklädda branter in över Sicilien.
Efter en stund här uppe, det blåser faktiskt riktigt kallt på toppen så
börjar vi nedstigningen igen.
Ögruppen är annars mycket populär bland charterbåtarna och efter att ha
varit i stort sett ensamma sedan vi lämnade Barcelona har vi nu full
chartercirkus runt omkring oss. Jag har ju förut berättat om alla
charterseglares vedermödor vid sina ankrings och tilläggningsmanövrar och det
är inget undantag här. Samma visa som vanligt, backa in till kaj fast man inte
behärskar tekniken och ankar med alldeles för lite kätting. Det är oerhört
djupt även nära öarna så att ankra var överhuvudtaget lite komplicerat .
Släpper man bara ut 20 m kätting när det är 22 m djupt är det inte så
konstigt att båten driver iväg. Jag vet inte hur många gånger vi sett
fenomenet att bara släppa ut så mycket kätting att ankaret precis nuddar
botten och sedan tro att det räcker.
I skrivande stund är vi på väg mot Messinasundet och beräknar gå igenom det senare idag.
Allt väl ombord.
Håkan & Anna-Karin