Logg 10, 2008-12-17
Efter nästan 2 veckor i Puerto Rico kände vi att
det var dags att röra på sig. Speciellt som vi skulle komma dit åter om 10
dagar. Detta beroende på att Håkans föräldrar hade bokat en lägenhet under två
veckor i Puerto Rico, och naturligtvis skulle vi träffa dem där. Vi hade siktet
inställt på La Gomera som vi hört mycket talas om. Där skulle det vara mindre
turistiskt än på Gran Canaria, dessutom hade vi hört om fina vandringsleder där.
Sagt och gjort, vi kastade loss tidigt en morgon med siktet inställt på
Teneriffa. Det är för långt till La Gomera för att vi skall hinna segla sträckan
under en dag.
Vi fick en fin halvvind i 60 sjömil över till Los Christianos. Där ankrade vi
för att fortsätta nästa morgon. Det var inte mer än 25 sjömil över till San
Sebastian på La Gomera så det borde gå snabbt. Första hälften av sträckan gick
det långsamt, men behagligt, i svaga vindar. När vi hade 12-13 Nm kvar såg vi
att något höll på att hända. Framför oss såg vi vita gäss på vågtopparna och de
var inte av den snälla typen. Snarare den aggresiva typ som man kan se i riktigt
friska vindar. Snabbt tog vi ned vårt storsegel och började rulla in på genuan.
Medan vi höll på med detta ökade vinden fån 2-4 m/s upp till 17-18 m/s. Dessutom
vred den emot så mycket att vi inte riktigt kunde hålla höjden mot San
Sebastian. Vi hade kommit in i en av de beryktade accelerationszonerna. Vinden
pressas ihop mellan öarna och det ger en rejäl lokal vindökning. Med lite
stöttning av motorn kom vi alla fall fram efter ett par obekväma och blöta
timmar. Illa var att vi hade lyckats tappa en fender överbord utan att vi märkt
det. Den hade varit fastbunden på däck, men någon hade gjort en för dålig knop.
Det råder delade meningar ombord vem det egentligen var som knöt fast fendern,
men borta var den.
Besöket på La Gomera blev inte så långvarigt som vi tänkt oss och det berodde på att väderprognoserna lovade starkar vindar längre fram. Vi ville gärna vara tillbaka i Puerto Rico till Håkans föräldrars ankomst så vi lämnade efter bara 5 dygn på La Gomera. Det blev en lång och blöt bidevindsbog de 60 sjömilen över till Puerto Rico från Teneriffa, men vi kunde i alla fall sträcka.
Vi hyrde bil på La Gomera. Valle Gran Rey var mycket sevärt.
Tillbaka i Puerto Rico hade vi en veckas trevlig
samvaro med Ingegerd och Bo, Håkans föräldrar. Vi hade från början tänkt stanna
längre men vi såg att att ett väderfönster öppnade sig som skulle ge oss
möjlighet att segla de 800 sjömilen ner till Cap Verde. Om vi missade detta
fönster så såg det ut som om vi skulle bli kvar ett bra tag på Gran Canaria
beroende på starkt vind och grov sjö. Den 8:e december lossade vi därför
tamparna och tog ut kursen mot Sal som är en av öarna i Cap Verde gruppen. Innan
vi styrde ut på öppet hav blev det en kort tur till Puerto Mogan med Ingegerd
och Bo och dessutom grannar Kerstin och Ingvar som passagerare.
Det började bra och vi kunde omgående sätta segel och med 5 knop segla på
sydvästlig kurs. Sjön var mycket måttlig och det gjorde de två första dygnen
mycket behagliga. Vi kunde varje dag äta middag vid dukat bord i sittbrunnen.
Anna-Karin hade lagat både paella och köttgryta som vi fryst in, mycket
praktiskt och gjorde matlagningen till ett rent nöje.
Vi gjorde hela tiden bra fart och första dygnet seglade vi 135 Nm trots ganska
beskedlig vind. Efter två dygn ökade vinden succesivt och vi tog in rev efter
rev i seglen. Till slut var vi nere på trippelrevad stor och rejält revad genua.
Genuan hade vi hela tiden spirat ut på babordssidan eftersom det vi hade i det
närmast plattläns. På det inre förstaget hade vi satt en lite kutterfock som vi
planskotat bakom storseglet. Detta extra segel gör att rullningarna minska högst
betydligt vid vindar akter ifrån.
Dygnsetapperna blev nu en bit över 150 Nm och vi närmade oss Cap Verde dag för
dag. Det tog exakt 5 dygn och 7 timmar att nå fram och det ger oss en
snittfart på 6,2 knop. Sista dygnet pressade vi på allt vad vi kunde för att
hinna fram före mörkrets inbrott. Det är alltid mycket enklare att angöra en ny
plats och ankra medan man fortfarande har dagsljus. Vi lyckades med en hårsmån
komma fram före det blev mörkt och kunde mycket nöjda kasta ankar efter våra
dygn på havet.
Vi var mycket glada att ha hunnit fram som vi gjorde för nästa dag hann det dåliga vädret ikapp oss. Med ganska mycket moln och starka vindar. Vi ligger ankrade i Palmeira på ön Sal där vi har gott skydd för det rådande vädret. Det är varmt och skönt med ca. 24 C, men som sagt mycket blåsigt. Inklareringen gick som en dans och var avklarad på mindre än 10 minuter. Vi var lite oroliga då vi hör om ett komplicerat och tidskrävande förfarande. Allt detta kom på skam. Inte heller var det speciellt dyrt med formaliteterna totalt kostade oss 6 € att ordna inklareringen.
Cap Verde är ett paradis för kite- och vindsurfare.
Ankringsviken på Sal.
Vi har åkt s.k. aluguer runt ön för att se oss omkring. Det är det
transportmedel som lokalbefolkningen använder sig av. En minibuss som avgår när
chauffören tycker att det är tillräckligt många kunder. Det är mycket billigt
att åka med detta färdmedel, men ibland är det så fullt lass att man får sitta i
knät på varandra.
Det märks att vi lämnat Europa och anlänt till en fattigare del världen.
Människor lever betygligt enklare än vad vi är vana att se. Vi blir mycket
vänligt bemötta och all är hjälpsamma. Språket kan vara lite problematiskt
eftersom mycket få kan någon engelska. Franska är betydligt mera gångbart här.
Det märks också genom att merparten av de båtar som ligger ankrade i viken är
franska. Det är också en av de torraste platser vi sett. Sal består till största
delen av ökenlandskap. Det råder stor brist på vatten och i stort sett allt
vatten framställs idag i avsaltningsanläggningar.
Nu väntar vi på att vinden skall lägga sig något så vi kan segla över till Mindelo på Sao Vicente. Där har vi tänkt fira Jul. Det är 115 Nm dit så det tar knappt ett dygn.
Vi önskar alla läsare en God Jul och ett Gott Nytt
År
Håkan och Anna-Karin