Typisk bild från ofärdig marina i GreklandRapport 3, 2008-05-23
Vi fick suverän vind som tog oss från Astipalaia till Santorini. En rykande slör gjorde att vi kunde segla 51 Nm på 7,5 tim. Vi gick till den halvfärdiga marinan på SV delen av ön. Det är det enda stället där man säkert kan lämna sin båt för att utforska omgivningarna. Det är ganska grunt att ta sig in och vi stötte lätt i botten ett par gånger. Vi fick senare höra av en fiskare att vi inte gått på det djupaste stället. Men mer än 2, 5 m djupt är det inte även om man går där. Det märkte vi när vi lämnade tre dagar senare. Vi fick i alla fall en bra plats långsides en av kajerna. Dagen efter hyrde vi bil för att se oss omkring. Thira är en jättelik vulkankrater som har en diameter på ca. 7 km. Dessutom är det en av de platser som pekats ut som ett möjligt läge för Atlantis. Legenden om en högtstående civilisation som utplånades av en naturkatastrof. Det skulle då kunna ha varit ett vulkanutbrott. Man vet att ön var befolkad så tidigt som 2000 år BC men att denna civilisation upphörde ca 1400 BC. Hur som helst så är det en fascinerande ö.
Typisk bild från ofärdig marina i Grekland
Vy över Fira, huvudort på Santorini
Eftersom vi var bilburna för en dag passade vi också på fylla upp våra förråd. Vi hittade till och med Lidl, som alltid är populärt bland långseglare. Under hela vår vistelse på Thira så hade vi friska nordvindar och det var 20 sjömil upp till Ios som låg rakt norr om Thira. Det var vårt nästa mål. Vi hade märkt att tidigt på morgonen var vinden mer beskedlig och vi bestämde oss för en tidig avgång. 5.30 kastade vi loss och då blåste det endast en svag vind på 2-4 m/s. Vi körde för motor upp mot Ios och hann nästan fram innan vinden kom. Vi hade bara 5 sjömil kvar så det vara bara att bita ihop och öka varvtalet på motorn för att komma fram innan det började blåsa riktigt hårt. Väl framme så kastade vi ankare i en helt fantastisk vik med endast några få hus och en helt underbar sandstrand. Vattnet under kölen var så där turkost och fint som man ibland ser i turistbroschyrerna. Dessutom var vi enda båt i viken. Vinden ökade hela tiden och vi fick en mycket blåsig natt med vindar på 15-16 m/s. Jag hade kontrollerat ankare, och det var helt nedgrävt i sanden. Med den vissheten kunde vi trots ylandet i riggen sova gott på natten.
Nästa dag tog vi en lång skön promenad på stranden och i omgivningarna. Tillbaka ombord igen så ser vi en Bavaria 40 komma in, naturligtvis en charterbåt. Konstigt nog började de med att kasa ett akterankare. Sedan körde de fram för att droppa sitt bogankare. När de la i backen så tog det inte mer än 3 sekunder innan motorn dog på grund av att tampen till akterankaret virat upp sig kring propellern. Eftersom bara några få meter kätting låg ute från fören höll inte detta ankare utan båten draggade ner och vände aktern mot vinden. Det som höll båten på plats var den tamp som satt fast i propellern och gick till akterankaret. En ganska komisk situation om det inte varit för den hårda blåsten. Besättning kämpade en lång stund med att försöka frigöra propellern men lyckades inte med detta. Som tur var minskade vinden och läget var inte lika allvarligt. Det tyckte i alla fall inte besättningen som glatt sjösatte jollen för åka iland och leta efter en öppen taverna. Allt var stängt och de försvann snart ner i sin båt. Dagen efter kom den holländska besättningen körande med sin jolle över till oss förklarade att de hade ett litet problem. När vi såg ålder och omfång på magar förstod vi att utan våtdräkt eller verktyg skulle de inte kunna dyka i det ännu kalla vattnet och komma loss från sin prekära situation. Jag, Håkan, erbjöd mig att se vad som kunde göras. Det blev heltäckande våtdräkt på och en titt under Bavarian. Tampen var hårt virad kring propeller och drev. Det värsta var att tampen kilat in sig mellan propellern och segelbåtsdrevet, och där satt den stenhårt fast. Inte en chans att dra eller snurra loss den. Jag tog hjälp av en bågfil för att såga bort tampen. Jag slet i 1,5 timme innan de var fria. Tilläggas kan att jag dyker utan hjälp av lufttuber. Luften måste hämtas vid ytan med lämpliga mellanrum. Jag var mycket trött efteråt och charterbesättningen var mycket glad. De gav en ordentlig kompensation för jobbet och alla blev till slut nöjda och glada. Vi blev tvungna att stanna en dag extra i viken för att jag skulle få tid att vila upp mig.
Unicorn bakom parasollen
Getterna gillar också att solbada
Efter detta hade vi en fin lättvindssegling upp till Sifnos. Vi ankrade i Vathy på öns sydvästra sida, med mycket fin sandstrand och kristallklart vatten. Det låg ett tjusigt hotell längst inne i viken och vi gick dit för att titta. Anna-Karin kände genast igen det från ett reportage i ”Coté Sud”, hennes franska favoritmagasin. Namnet är ”Resort Eliès” och är mycket lyxigt. Det bör det också vara om man får ett 8-sidigt reportage i Coté Sud. Vi såg få gäster. När vi träffade managern beklagade han sig över det kalla vädret som gjort beläggningen sämre än normalt. Han var mycket trevlig och bjöd oss att titta runt på anläggningen.
Resort Eliès
Efter tre dagar på Sifnos fortsatte vi upp till Serifos. Där hade vi stämt möte med vår vän Claes. Han kom seglandes sin ”Sweet Dreams” som han har liggandes i Athen. Vi träffades för ett år sedan i Turkiet och lärde då känna varandra. Under vintern hade Anna-Karin målat en tavla till honom och nu var det dags för överlämning. Claes tycket om tavlan och på kvällen gick vi ut för att äta tillsammans på en taverna. Tyvärr hamnade vi på en turistfälla. Ingen vidare kvalitet på maten, men ta betalt det kunde de.
Långt där nere ligger vi
Claes med sin nya tavla
Efter att ha installerat några program i Claes dator seglade vi tillbaka till Sifnos och den vik där vi trivts så bra. En anledning var också att Anna-Karin köpt en keramikmugg på ett krukmakeri vid förra besöket. Hon tycket så mycket om den så hon vill gärna köpa ett par muggar till. Så blev det och nu har vi bytt ut del av våra gamla ganska fula kaffemuggar mot nya fina från Sifnos.
Det blev bara en natt på Sifnos denna gång och nästa dag seglade vi vidare mot Milos. Där skulle vi träffa våra vänner Imke och Ulli från tyska Eiland och Hannes från österrikiska Cayenne. Eiland och Unicorn seglade i samma grupp under förra årets EMYR och Cayenne lärde vi känna under vinteruppehållet i Marmaris. Hannes seglar för tillfället ensam eftersom Sabine, hans fru är på besök i Österrike.
Hannes karriär som polis fick ett abrupt slut för ett par år sedan då han var med om en insats mot ett bankrån. Rånarna försökte skjuta sig fria och Hannes blev träffad av flera kulor i bröstet. Han svävade länge mellan liv och död innan läget stabiliserade sig. Ena lungan är nu helt förstörd och den andra fungerar med nedsatt kapacitet. Han har också problem med en del nervbanor i högra sidan på kroppen och har fått sadla om från höger till vänsterhänt.
Sabine och Hannes seglar en Amel Santorini och är liksom oss på väg väster ut.
Från Milos hade vi 75 sjömil till Ak Maleas. Det är Peloponnesos sydöstra illa beryktade kap. Det råder ofta besvärliga förhållanden där. I gångna tider kunde båtar bli liggande i veckor och vänta på rätt förhållanden för att ta sig runt. Trots en bra vindprognos statade dagen med 10 timmars motorgång. Först när vi närmade oss Ak Maleas kunde vi böja segla. Vi hade tur och rundade seglandes plattläns i lagom vind och inga vågor. Strax före mörkrets inbrott droppade vårt ankare i en vik på ön Elafonisos. Vi hade haft motström så loggens trippmätare visade 82 tillryggalagda sjömil. Natten var lugn med vid 3 tiden började vi känna av svall från söder. Eftersom vinden var svag la sig Unicorn tvärs dyningen och började rulla ganska ordentligt. Det fick oss lätta ankare ganska tidigt med sikte inställt på Peloponnesos mittenfinger. Det blev ingen bra seglingsdag. Svag vind med enorma vågor är ingen bra kombination. Vi rullade svårt under motorgången mot Porto Kayio. Det är ingen hamn utan en ankringsvik känd för att ha varit ett sjörövarnäste för länge sedan. Dagens etapp var bara 22 sjömil så det gick att stå ut trots rullandet.
Nu ligger vi ankrade i Methoni på Peloponnesos västligaste fingerspets och väntar på vind som skall kunna ta oss vidare upp mot ön Zakinthos. Tilsammans med Imke, Uli och Hannes har vi hyrt en bil för titta på Peloponnesos inland.
Gänget på utflykt
Allt väl ombord
Håkan & Anna-Karin
.