Logg 8, 2008-10-06

Vi blev kvar 10 dagar på Porto Santo innan vi fick bra vind för fortsatt färd mot Madeira.

Under en veckas tid blåste det sydlig vind vilket är mycket ovanligt för årstiden. Vi hade flyttat ut från plats vid bryggan och lagt oss vid en av marinans bojar. Vid bojarna var det mindre än halva priset jämfört med bryggplats. Plötsligt en kväll kom det in rejäl inbäring, orsakad av den friska sydvästvinden. Det gjorde att vi rullade svårt trots att vi låg innanför hamnens höga skyddande pirar. Vi kunde inte laga mat utan att hålla ordentligt i grytor och kastruller, Anna-Karin kände nästan av lite sjösjuka. Natten blev mycket obekväm. Vi lämnade VHF-radion på för alla eventualiteters skull när vi gick och la oss. Klockan 3 på natten hördes ett förtvivlat rop på hjälp i radion.

På engelska med stark fransk brytning ropade någon att han hade drivit upp på klipporna och behövde omedelbar hjälp. Första tanken var att någon på väg in i hamnen hade kommit fel och missat inloppet. Väl ute i sittbrunnen kunde ropen höras utan radio och då förstod vi att den hjälpbehövande måste vara nära.

En liten fransk stålbåt med en ensamseglare ombord låg och slog mot klipporna 75 m bort. Det låg flera franska båtar bredvid och de hade redan börjat organisera räddningen. Givetvis högljutt diskuterandes på franska. Vi beslöt att inte krångla till situationen ytterligare med att införa ännu ett språk och avvaktade därför.

Allt avlöpte väl och den franska båten bogserades flott utan att ha fått mer än kosmetiska skador. Mycket tack vara att skrovet var i stål. Anledningen till missödet var att tampen som använts för att förtöja båten vid bojen hade gnagts av mot ankarbeslaget. Det visar hur oerhört viktigt det är att skydda sina tampar mot nötning, annars kan konsekvenserna bli förödande.

Nästa morgon kom personal från marinan ut till båtarna på boj och beordrade alla in till marinan. Vädret skulle ytterligare försämras och man ansåg det farligt att använda bojarna. Som tur var blev vi lovade samma pris som vid boj.

Inne vid bryggan passade vi på att fira Anna-Karin födelsedag tillsammans med besättningarna från Cayenne, SeQwest, Tekla och Red Herring.

Anna-Karin fyller år och alla är glada.
Anna-Karins presenter.

Vi gjorde också flera trevliga vandringar på Porto Santo.

Naturligtvis målade vi också, som brukligt är, på piren.

Seglingen över till Madeira är kort och tog bara 6 timmar i fin vind. Första natten ankrade vi Baia de Abra på östra spetsen av Madeira. Tyvärr kunde vi bara stanna där en natt eftersom vinden sedan gick över på syd och då är denna vik helt oskyddad.

Vi gick i stället runt hörnet till en ganska ny marina som heter Quinta do Lorde. Där kan man lämna båten tryggt och säkert medan man utforskar ön. Till alla medlemmar av JRSK vill vi meddela att vi förhandlat med ledningen och som medlem får man numer 20 % rabatt. Det är samma rabatt som Trans-Ocean, ARC och en del andra organisationer får. Visa bara någon form av bevis på att ni är medlemmar.
Funchal som är huvudort på Madeira är nästan omöjlig som plats att lämna båten. Där finns bara 8 gästplatser och de tar inte emot bokningar. Det går att ankra utanför och vänta till något blir ledigt. Men det är väldigt rulligt och det känns lite osäkert att lämna båten så oskyddad när man är borta från tidig morgon till sen kväll.

Något som vi länge sett fram mot var att göra s.k. levadavandringar på Madeira. En levada är en bevattningskanal som leder vatten från den regnrika nordsidan av ön till de många odlingarna som ligger i söder. På många ställen är dessa levador inhuggna i branta bergsidor och fångar likt en stupränna upp regnvattnet.  I bland går levadorna genom tunnlar som kan vara upp till et par km långa. Det är ett mycket imponerande arbete och många ställen måste det ha varit ytterst besvärligt att anlägga dessa kanaler. Totalt finns ungefär 2100 km levador på Madeira.

Det går att vandra längs de flesta levador, ibland är det snällt med en bred betonghylla att promenera på. Andra levador är smala och har avgrundsdjupa stup direkt intill. Man kan stå på den ibland bara 20 cm breda kanten och titta 400 m rakt ned. Det gäller att inte ha anlag för svindel. Personer som lider av det varnas å det bestämdaste från att gå dessa levador. Vi kan intyga att det ibland är nästan lite för spännande. Vi har inga bra kort från de svåraste ställena eftersom det inte kändes som läge för att ta fram kameran just då.
Tunnlarna går oftast bra att passera med pannlampan. Den längsta tunnel vi gått var nästan 1 km.

Här är det enkelt och tryggt att gå.
Här blir det lite brantare.
Utanför träpinnarna går det 400 m rakt ned.
Nu har det blivit riktigt brant, syns dåligt på bild. Som tur är finns ett litet staket.
Ett av de brantaste partierna på väg till Caldeirão Verde och Caldeirão do Inferno.
Anna-Karin och Sabine redo för tunnelpassage. 1 km hukande gång med pannlampa.
Ingen levada, men en kuststig vi gick. Precis ovan för det röda streckat kan stigen anas.

Efter 8 dagars intensivt vandrande på Madeira har Anna-Karin drabbats av en svår förkylning och vi tvingas därför ta det lite lugnt. Vi har vandrat 15-25 km varje dag. Vi har en tur kvar som vi inte kunnat göra ännu men gärna skulle vilja gå. Det är toppturen mellan de tre högsta topparna på Madeira. Man är mycket beroende av vädret eftersom turen går på 1800 m höjd. Ofta ligger det moln och dimma där uppe så det givs inte så många tillfällen. Häromdagen när vi körde bil på 1500 m var det tät dimma och temperaturen sjönk till bara 8 grader. Fläkten i hyrbilen fungerade inte och det immade igen totalt på rutorna. Väl nere på havsnivå var den tillbaka på 24 C.

Vi får se om vi får bra väder för att fortsätta mot Kanarieöarna mot slutet av veckan. Före det väntar vi in både svenska Flying Penguin och amerikanska Kuhela. Det skall bli trevligt att träffa dem igen. Det var länge sen sist.

Hälsningar
Annna-Karin & Håkan

UNICORNS POSITION

Nästa logg

 Till topp