Logg 2 2009-03-01

Vi hade hört många historier om hur besvärligt och tidskrävande det skulle vara att klarera in i Brasilien. Antingen hade vi tur eller så är det inte så krångligt, för det gick som en dans för oss. Vi besökte först Policia Federal som sköter immigration och där fick vi våra pass stämplade och visum utfärdade. Sedan besökte vi tullmyndigheten som ville ha alla data på båten och dessutom en uppskattning av dess värde. Till sist besökte vi själva hamnmyndigheten där nya papper skulle fyllas i, och de tog kopior på våra båtpapper. Allt som allt var det hela avklarat på tre timmar. Inte så farligt !
När vi sedan lämnar Salvador området måste vi visserligen checka ut från dessa myndigheter igen men det skall säkert gå bra.

I Marina Bahia låg redan våra vänner Britt-Marie och Hjalmar med sin Flying Penguin. De hade anlitat en kille vid namn Fransisco som utförde en del jobb på deras båt. En dag kom Fransisco och frågade om vi var intresserade av fotboll. Bahia skulle möta Itapanga och samtidigt skulle det vara invigning av den nya stadion som skall användas vid VM i fotboll 2014. Vi är inte direkt några fotbollsälskare men är man i Brasilien så bör man väl ha sett åtminstone en match. Vi klämde in oss 6 personer + chaufför in en liten taxi och så bar det iväg till arenan. Vi hade inga biljetter, men det fixade Fransisco efter en del förhandlande med en svartabörs-  handlare som han letande upp utanför stadion. Fransisco med sin kompis, som vi aldrig lyckades lära oss namnet på, tog sedan oss fyra "gringos" genom folkmassorna till våra platser. Det var trångt och mycket folk överallt men ändå gick det hela mycket lugnt tillväga. Kanske beroende på de hundratals militärpoliser som patrullerade och bevakade arrangemanget. Till och med en militär helikopter hovrade över arenan medan matchen pågick. Om början till bråk uppstod någonstans så var de där direkt och avstyrde det hela. Och de verkade som de mest inbitna huliganer hade en oerhörd respekt för dessa poliser. De blev genast fromma som lamm när de närmade sig.
Matchen spelades i högt tempo och när hemmalaget Bahia tog ledningen med 1-0 visste jublet inga gränser. Större delen av publiken drack öl i plastmuggar och när Bahia gjorde mål reste sig alla upp med armarna i vädret hållandes sina ölmuggar. Att säga att man blev dränkt i öl är att ta till i underkant. Men ingen blev sur på grund av detta utan det verkade normalt när det gjordes mål.
Stämningen var under hela matchen hög med flera orkestrar som spelade och eldade på publiken. Att Bahia spelade mycket bra gjorde naturligtvis att det blev ännu bättre. Till slut vann Bahia med 4-0.

Fransisco med kompis

I paus och efter slutsignal rusade poliser med hundar in på planen för att skydda domarna.

Eftersom det var mycket hett inne i Marina Bahia och dessutom ganska dyrt att ligga där så beslutade vi att lämna den efter fem nätter. Marinan var annars mycket fin med flera restauranger i toppklass, mycket bra och snabbt wifi-nät, bra säkerhet och trevlig personal som dessutom talade lite engelska. Vi skall ju dessutom tillbaka till Salvador när karnevalen börjar om några veckor.

Seglingen gick norr ut i sakta fart tills vi nådde Ilha do Frade och Bom Jesus. Det är öar som ligger i den norra delen av Bahiabukten. Vi hittade en fantastisk ankarplats alldeles väster om Bom Jesus. Att komma dit från Salvador med 3 miljoner invånare var som en resa i tiden. Man kände sig förflyttad till en tid långt före vår. Här rådde lugn och stillhet och ingen verkade ha bråttom eller stressa till något. I den lilla byn på Bom Jesus finns inga motorfordon utan allt transporteras med hjälp skottkärror. Vägarna består för det mesta av lös sand. Ungefär som att gå på en sandstrand.

Så här sker nästan alla transporter

Vi blir inte någon gång antastade av några aggressiva försäljare eller någon som tar extra betalt bara för att vi ser ut som turister. Alla verkar genuint vänliga och hjälpsamma. Första gången en kanot eller segelbåt närmade sig Unicorn så sa jag till Anna-Karin att, pass på, för nu börjar det. Det visade sig bara vara några nyfikna grabbar som paddlade förbi för att vinka till oss. Nästan varje morgon vid Bom Jesus vaknade vi 6-tiden av att fiskarna sjungandes paddlade förbi Unicorn för att gå ut lägga sina nät.

Fiske vid Bom Jesus

Solnedgång vid Bom Jesus


På grannön Ihla do Frade växer det oändligt mycket Mango. Vi plockar så mycket vi kan bära och orkar äta.

Det är ungefär 2,5 m tidvatten i Bahiaområdet och det gäller att ta med det i beräkningen när man ankrar och navigerar. Det hade inte denna segelbåt gjort. De hamnade på en sandbank strax norr om BomJesus. Tyvärr var det sjunkande tidvatten när det hände. Då ser det ut så här.


Notera besättningen som sitter i vattnet för att svalka sig i värmen. Det fortfarande många timmar kvar innan båten är flott igen.

Vi stannar 6 dagar på ankarplatsen vid Bom Jesus innan vi känner oss riktigt utvilade. Dels från seglingen över Atlanten och dels från det hektiska tempo det alltid blir när man befinner sig i en storstad som Salvador. Det blir en kort etapp på bara 12 sjömil söder ut till ön Itaparica. Där passar vi på att besöka Betulia med dotter som tillsammans med Anders bor i sitt hus nere på södra delen av ön. För medlemmar i både JRSK och OSK är de ett känt par. Anders är för tillfället borta och jobbar som styrman på en tyskt lastfartyg så han är inte hemma. De bor i ett underbart vackert hus alldeles vid stranden. Tillsammans med Betulia tillbringar vi en mycket trevlig eftermiddag.

Så här fint bor de

Så här nära stranden ligger huset

På Itaparica kan vi också fylla våra tankar med friskt och gott dricksvatten. Det kommer från en källa som ligger alldeles intill den lilla marina där man kan lägga till. Annars går det mycket bra att ankra strax utanför.
Vi ligger några nätter i marinan som är mycket billig. Endast 40 kronor/natt inklusive el och vatten. Vi har ständiga problem med vår jolle och den behöver på nytt repareras. Den har uppnått sin livstid och börjar alltmer falla sönder. Sömmarna går upp hela tiden och det fullt jobb att lappa och laga den. Vi har insett att vi måste köpa en ny. I Brasilien är det hög tull på importerade varor och de fabrikat vi vill ha är svindyra här. De finns brasiliansktillverkade jollar men de tilltalar oss inte så mycket utan vi försöker vänta tills vi senare i år kommer fram till Trinidad. Där kan vi köpa en jolle i ett material som heter Hypalon och är betydligt mer UV-beständigt än PVC. I Trinidad går det också att handla tax-free så vi försöker med konstgjord andning hålla liv i vår gamla jolle.

Från Itaparica seglar vi söder ut, alltså ut ur Bahiabukten och ut på Atlantsidan. 30 sjömil söder ut ligger Morro de St Paul. Det är svag vind så mer än halva sträckan avverkas för motor. Vi seglar i sällskap med Flying Penguin.

Flying Penguin motorseglar vid sidan av Unicorn

Det är ett riktigt turistställe vi kommit till och det kommer hela tiden båtar som hämtar och lämnar nya. Byn består i stort sett bara av souvenirbutiker, restauranger och pousadas (mindre hotell). Det finns en mycket fin strand som är full med badande och solande. De flesta besökare är brasilianare men vi hör både tyska, engelska och svenska hos besökarna. Priser i restauranger och barer var här betydligt högre än vad vi tidigare vant oss vid.

Några bilder från Morro de St Paulo.

Ankarplatsen var förvånansvärt rullfri. Trots att vi låg så att Atlantens vågor nästan obehindrat kunde nå oss besvärades vi inte alls av några vågor.

Efter tre nätter på denna plats drog vi upp ankaret för att fortsätta uppför Rio Cairu. Den börjar vid Morro de St Paulo. Floden är inte sjömätt så det finns inga sjökort att förlita sig på. Däremot har vi fått tag i waypoint listor som en fransk båt sammanställt för ett par år sedan. Uppför Rio Cairu hade vi 15 waypoints som vi matade in i vår GPS. Det kan tyckas att man kan klara sig utan waypoints uppför en flod men på vissa ställen är den över en sjömil bred och det finns öar sandbankar och andra grund som man vill undvika. Det gäller också att passa på och gå upp för floden med stigande tidvatten. Dels för att man får 2 knop gratis fart, dels för att vid en eventuell grundstötning så lyfts man snart flott igen. Vi följde våra waypoints och hade aldrig grundare än 5 m så djupet vållande inga som helst problem.
Väl framme i Cairu som var vårt mål fick vi ett annat problem. Jollen som vi hade på släp uppför floden var intagen på kort lina så att tampen inte kan fastna i propellern när vi backar fast ankaret. Det hade vi inte glömt. Däremot hade en förtöjningstamp till jollen ramlat ur och det hade vi inte sett. Naturligtvis backade vi över den utan att märka något förrän motorn hastigt dog med det klonkande ljud som vi alltför väl visste vad det betydde. Ankaret satt fast, det blåste ingenting och strömmen vare svag. Alltså ingen större fara på taket. Jag drog på cyklop och beväpnade mig med en kniv och hoppade i. Just det ja, det var ju en flod vi låg i. Fullt med organiska partiklar och sediment som gjorde sikten i stort sett obefintlig. Max 15 cm, inte kul. Genom att följa tampen vars ena ända fortfarande satt kvar i jollen kunde jag lokalisera och dra mig ned till propeller. Tampen satt hårt inkilad mellan cutlesslager och zinkanod. Det blev flera andningspauser innan jag lyckats skära igenom och rensa bort alla tamprester. Det kändes nästan lite otäckt att behöva dyka ner i så grumligt vatten även om det nog inte var förorenat av gifter i någon större omfattning. Men det känns alltid bättre att se åtminstone lite grann när man är nere under vattenytan.
Anna-Karin bjöd sedan på "Cuba Libre" som belöning för utfört uppdrag.

Vi såg flera kanoter som seglade på floden

Typisk flodbank

Unicorn för ankare i Cairu

1564 anlände portugisiska skepp till Morro de St Paul och byggde också det fort som syns på bilden ovan. De fortsatte också in till Cairu och på 1500- 1600 talet konkurrerade till och med Cairu med Salvador om att vara en säker hamn för de Portugisiska skepp som anlände från Europa. Vi kan förstå varför Salvador till slut vann den matchen. Det är emellertid mycket imponerande att se det kloster som stod färdigt omkring 1650.

I Cairu gick vi en dag och åt på restaurang tillsammans med Britt-Marie och Hjalmar. Vi beställde in en, just det EN, portion med fisk som vi delade på fyra personer. In kom det fisk, ris, böngryta, grönsaker m.m. Vi blev alla fyra mer än mätta till ett pris av ungefär 40:- kronor/person. Det inkluderade då också en hel del öl som vi konsumerat för att släcka törsten.

På väg ut från Cairu stannade vi och ankrade 2 nätter i Curall. En fantastisk sandstrand med palmer. Tyvärr fick vi  återigen ägna mycket tid åt vårt sorgebarn jollen.

För ankare i Curall

Nu är det dags att segla tillbaka till Salvador igen. Om några dagar startar karnevalen, världens största gatufest. Det skall bli kul!

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin
 

Nästa logg
Till topp