Logg 4, 2009-03-10

I Bahiabukten rinner Paraguaçu floden ut. Den är seglingsbar ungefär 15 sjömil upp med vårt djupgående på 1,8 m. Ännu längre med mer grundgående båtar. Vi hade läst om att det skulle vara fint att segla upp mot en stad som heter Maragojipe. Där hålls det varje lördag en stor marknad där traktens odlare kommer in till stan för att sälja sin produktion. Eftersom det var fredag passade det bra att vi seglade dit för att dagen efter kunna handla grönsaker och frukt.
Vi väntade i Itaparica till klockan blev 12 på dagen för att invänta rätt tidvatten. Vi vill ju gärna ha ett par knops medström i stället för att ha det mot sig. Går man dessutom vid stigande vatten så lyfts man snart flott vid en eventuell grundstötning. Vi kunde till och med segla hela vägen upp för floden vilket var mycket angenämt.

Vi såg många båtar som denna på väg upp för floden

Stränderna upp för floden bestod mest av palmer och sand

Efter några timmars segling kom vi fram till en delning i floden, vi tog vänster en liten bit och kunde ankra strax utanför Maragojipe. Strax efter anlände Hurah av Guernsey med Angie och David + gäst Mike och efter dem kom våra vänner Britt-Marie och Hjalmar från Flying Penguin. Vi bjöd ombord alla på en sundowner i Unicorns sittbrunn. Det blev en trevlig kväll och efter att Hurahs besättning åkt hem bjöd vi Britt-Marie och Hjalmar på oxfilé. Vi hade ju köpt en rejäl bit vid vår bunkring inne i Salvador.
Vi har nämnt det förut men det tål att sägas igen. Oxfilén i Brasilien är underbart god och dessutom billig. Den kostar ungefär 40:-kronor kilot. Vi har provat annat billigare kött men som vi förstått hänger man inte köttet här i Brasilien på grund av värmen.  Det gör att andra bitar än oxfilé måste kokas länge för att inte bli alldeles som tuggummi. Köttet ser jättefint ut men oj vad det kan vara segt.

Morgonen därpå var vi uppe tidigt för att besöka marknaden. Vi hade hört att man skulle vara där senast vid sjutiden för att inta allt skulle ta slut. Vi var där strax efter sju men det var en överdrift att man måste vara så tidig. Kommersen pågick hela förmiddagen och det fanns gott om varor. Det såldes allt från levande höns och kycklingar till grönsaker som vi aldrig sett eller hört talas om förut.

Ett smakprov från marknaden i Maragojipe

Att var otroligt billigt eller vad sägs om avocado 1:-/kg, en jätteklase med minst 20 bananer 3:-, annanas 2:-/st, mango 2:-/kg. Allt räknat i svenska kronor.
I början var det lite svårt med priserna för vi fattande inte riktigt hur billigt det var. T.ex. när Anna-Karin skulle köpa avocado så trodde vi först de kostade 2:-/st och inte 2:-/kg. Vi fick fråga många gånger eftersom de pratar en ganska svårförståelig dialekt ute på landsbygden och det var svårt att uppfatta de portugisiska räkneorden.

Marknaden låg nästan 1 km från platsen där vi lämnat vår jolle och vi handlade på oss ett helt lass med frukt och grönsaker som vi knappast orkade bära hem i värmen. Därför gjorde vi som de flesta andra, vi hyrde skottkärretransport av våra varor. För 2:- körde dessa två grabbar ner våra inköp till piren där jollen låg och väntade.

Hemtransport av frukt och grönt

Efter marknaden var det många som tog egen eller taxibåt hem. Lägg märke till inombordaren som står helt öppet i båten. Det fanns sällan någon motorhuv eller ljuddämpning vilket gjorde de motordriva båtarna mycket högljudda. Andra tog sin egen kanot och paddlade hem. En mycket intressant och givande dag.

På kvällen fick vi besök av Ivan. Han är från Belgien men har hittat en Brasilianska som kommer från Maragojipe. De träffades i Frankrike  och kärleken gjorde att Ivan seglade över sin båt till Brasilien och där har den legat för ankare utanför Maragojipe i 4 år. Själva bor Ivan och Sonia i ett litet hus inne samhället. Vi visste om deras existens eftersom de satt upp lappar inne på marinan i Salvador där de erbjöd sina tjänster. T.ex. att anordna utfärder inåt land för att se mer av Brasilien.
Vi bestämde oss för att tillsammans med Britt-Marie och Hjalmar göra en en endagstur med bil inåt landet. Ivan skulle vara chaufför och guide. Vid åttatiden på morgonen blev vi upphämtade av Ivan som kom i sin VW Golf och plockade upp oss.

Båtarna syns som små prickar i pirens förlängning

På tur med Ivan i det Brasilianska landskapet.

Ivan längst till höger jämte Britt-Marie. Till vänster Hjalmar och Håkan.

Vi fick bland annat se hur det går till när maniokplantan förädlas till det berömda maniokmjölet som är ett måste på varje Brasilianskt middagsbord. Mjölet strös på i stort sett allt och är mycket rikt på kolhydrater. Det smakar egentligen inte så mycket men är som sagt mycket populärt. Idag när många i Brasilien fått det bättre så sägs det att det är allt för mycket maniokmjöl som gör folk feta. Förr när det var fattigare var det ett viktigt inslag i kosten men det höga kolhydratinnehållet gör att man idag bör vara mer måttlig med intaget.

Här växer maniokplantan.
Efter skörd transporteras den till maniokmjölfabriken.
Här syns de skalade rötterna.
I detta kar pressas vätskan ur rötterna innan de går vidare till nästa station.
Här torkas och finfördelas det som är kvar efter pressningen. Man eldar under det stora karet för att sätta fart.

Dendefrukter

Ovan syns dendefrukter som används för tillverkning av dendeolja. Frukten växer på en speciell palm som heter kort och gott dendepalm. Den har sitt ursprung i Afrika och det var afrikanska slavar som införde den till Brasilien. När den används i matlagning får maten en djupröd färg och karaktäristisk smak.
Den ingår som en av ingredienserna i moqueca som en är en av Bahias paradrätter. Moqueca är en skaldjursgryta som lagas i lergryta och där skaldjuren är kokta i kokosmjölk. Moquecan kan också vara gjord på fisk eller kyckling. Till moquecan serveras ris, maniokmjöl, feijoada och pirão.
Feijoada är böngryta på svarta bönor och det ingår också köttbitar så som korv, bacon eller soltorkat kött. Pirão är pasta gjord på manikrötter.
Moquecan är kryddad med cayennepeppar och koriander.
Detta har snabbt blivit en våra favoriträtter. Den är både god och billig att äta på restaurang.

Så här ser en cashewfrukt ut. Skottet längst ner blir det som man äter som cashewnöt.

Nästa anhalt var en fabrik för tillverkning av cachaça. Cachaça är sockerrörssprit som är mycket vanlig i Brasilien. Den ingår som en av huvudingredienserna i caiperinha som är näst intill nationaldryck här. Den består av massor med krossad och pressad lime, cachaça, socker eller honung, is och en del vatten. Smakar läskande och gott.

En flaska Fogosa-cachaça som vi köpte för 20:-

Destilleringspannan Mäsktunna

Färden gick också till en cigarrfabrik. Det odlas en hel del tobak runt Bahiaområdet och av den tillverkas cigarrer.

Tobaken lagras innan den används
Här rullas cigarrerna för hand
Ett extra ytterskikt läggs på
I pressen säkerställs att cigarrerna blir raka
Chefen föreläser om tillverkningen
Lagring före packning
Packat och klart för leverans

Det var intressant att se vilket hantverk det är att tillverka cigarrer. För att säkerställa att inga djur eller insekter fortsätter att leva i cigarrerna så fryses de ner innan packning.

Efter detta gick färden till de två samhällena São Felix och Cachoeira. Där tittade vi bl.a. på ett imponerande kloster. Det rådde fotoförbud så vi kan inte visa några bilder.
Vi var ganska trötta när vi var åter på Unicorn framåt 8 på kvällen, men det hade varit en intressant dag.

När vi lämnat Maragojipe och gick för motor ner för floden märkte vi att vår färskvattenpump gick då och då. En kontroll i kölsvinet visade att det fanns sötvatten där. Alltså en läcka någonstans i färskvattensystemet. Vi behövde inte leta särskilt länge för att hitta problemet. Slangen för utgående varmvatten från varmvattenberedaren hade spruckit. Slangen var original och den hade blivit ganska hård och spröd med åren. Som tur var hade vi slang på reserv som vi kunde reparera med.

Sprucken slang

Vi stannade till på Itaparica och passade på att gå till ett hotell med bra wifi-anslutning. Det behöver vi varje gång vi skall uppdatera hemsidan och det kan ibland vara svårt att hitta. Hotellet låter oss använda deras wifi om man som motprestation köper något att dricka.
När internetbestyren var avklarade fortsatte vi söder ut mot Morro de St Paolo där vi varit tidigare. Vi gjorde bara ett kort stopp för övernattning innan vi dagen därpå seglade vidare mot nästa flodområde, Camamu. Det ligger 35 sjömil söder om Morro så det blev en lagom dagsetapp.
Klockan 18 på kvällen blir det mörkt och det går fort. Från fullt dagsljus till kolsvart går på ungefär 20 min. Därför får man ge sig iväg ganska tidigt på morgnarna för att vara säker på att komma fram i dagsljus. Speciellt att ta sig in i någon flodmynning är något man inte vill göra mörker när man angör för första gången.
Nu är det inga stora problem för oss att komma iväg tidigt. Vi gör som de flesta andra och följer ljuset mer än klockan. Vi är uppe före klockan 6 varje morgon för då går solen upp och det ljusnar. Det vore ju dumt att sova bort flera timmar av dagsljus hellre så lägger vi oss tidigare om kvällarna.

När vi talar om flod är det lätt att tro att vi går upp i en smal flod och bara följer den. Det ser inte riktigt så ut. Långt in i landet stämmer det att det oftast reduceras till en smal flod. Men ute vid kusten är det stora områden som ofta är 5-10 sjömil breda som är seglingsbara. Det är mer som att komma in i ett litet skärgårdsområde med många öar, flera byar och bosättningar. Oftast finns det inga sjökort utan vi använder oss av seglingsbeskrivningar som vi har liggande i vår dator. För några år sedan seglade en fransk båt i dessa vatten och tog hjälp av lokalbefolkningen för att hitta de djuprännnor som finns. De har sedan gett ut ett häfte med waypoints som man kan lägga in i sin Gps och sedan följa. Just när jag skriver dessa rader ligger vi ankrade utanför ett samhälle som heter Marau. För att komma hit har seglat nästan 20 sjömil över områden där inga sjökort existerar. Men med våra seglingsbeskrivningar och vår waypoinlista är det ändå inga större problem. Man bör bara se till att man helst seglar in med stigande tidvatten. Det grundaste vi hade på vår väg hit var 4 m.

Hur det ser ut i Camamu området skall vi berätta mer om nästa gång.

Tudo Bem

Håkan & Anna-Karin

Nästa logg

Till topp