Logg 5, 2009-03-12

Framme i Camamuområdet ankrade vi utanför ett litet samhälle som heter Campinho. Till staden Camamu kan vi inte komma med Unicorn eftersom det är för grunt för oss. På plats utanför Campinho låg redan Hurah och efter ankring åkte vi över och talade en stund med dem. De visste att i morgon, lördag, var det marknad inne i Camamu. Eftersom vi inte kunde ta våra egna båtar dit och det var väl långt för en jolletur, 9 Nm, så bestämde vi att allihopa ta färjan tidigt nästa morgon.  Vi fick ställa klockan på ringning 05.00 eftersom färjan skulle avgå redan 05.30. Den hade sitt stopp en bit bort och det innebar att vi fick ta jollen och köra ca. 10 min för att komma till hållplatsen. Det var en märklig syn som mötte oss när färjan anlände. Båten var lastad halvfull med skott till kokosnötspalmer. Dessa skulle till marknaden för att säljas.
Motorn av märke som vi inte lyckades fastställa, möjligen Yanmar, stod helt öppet i båtens passagerarutrymme. Dånet när vår kapten drog på gas var öronbedövande och att föra något samtal under färd var helt omöjligt. Effektreglering skedde medelst ett snöre som var draget upp till styrplatsen. När skepparen tycket det var lämplig gas så lindade han snöret kring en spik. Om han släppte av för mycket på gasen så dog motorn. Då kom han ner till oss passagerare och tog fram sin vev och vevade igång igen. Växling mellan fram, back och neutral skedde som så att skepparen stack ner sitt ena ben till oss passagerare och sparkade till växelspaken, praktiskt och funktionellt.

Besättningarna från Hurah och Unicorn var de enda passagerarna på väg till Camamu denna morgon.

Motorn står helt öppet utan någon som helst ljuddämpning
På väg in mot Camamu.
På väg hem från marknaden.
Fullastade färjor lämnar Camamu för att leverera folk och varor till alla småbyar.

Marknaden i Camamu var inte så intressant som vi hade hoppats. Inte alls så fina och billiga grönsaker som i Maragojipe förra veckan. Dessutom var det mycket oväsen från alla håll. I flera stånd hade man stora högtalaranläggningar där det antingen spelades hög musik eller ropades ut reklam i en mikrofon. Dessutom körde flera högtalarbilar runt med ljudet uppskruvat på max volym. Efter några timmar var vi ganska trötta på Camamu men vi kunde inte åka hem förrän 11.30 då vår färja skulle avgå. Vi handlade i alla fall en del färska grönsaker och frukt.

Väl tillbaka vid bryggan där färjan la till såg vi att det fanns en liten restaurang med ett par bord under ett träd. Eftersom vi var ordentligt hungriga gick vi dit för att se vad de hade. Det slutade med att Anna-Karin och jag åt en moqueca gjord på bacchalau. Torkad saltad fisk som är mycket populär här. Som vanligt delade vi på en portion och orkade ändå inte äta upp allt. Angie, David och Mike åt bläckfisksallad och dorado.

Restaurang Vento en Popa

Nästa morgon skiljdes Hurahs och vår väg. De fortsatte söder ut längs kusten för att segla mot Rio de Janeiro. Senare skall de segla över till Sydafrika och sedan fortsätta mot Australien. 
Vi själva fortsatte på den inre vattenvägen med mål att ta oss till Marau. Nu var vi definitivt i farvatten utan sjökort. Vi har lagt in waypointsen från den franska båt som varit här tidigare, men det gäller också att ta det lugnt och sakta. Sandbankar kan ha flyttat på sig och man kan inte till 100% lita på att det är OK att följa den i GPS:en inprogrammerade rutten. Ungefär 15 sjömil var det ner till Marau och allt gick bra. Som grundast var det 4 m, men då hade vi också högvatten som gav oss 2 m extra. Vid lågvatten hade det varit väl grunt.

Väl framme vid Marau var det djupare igen och vi ankrade i 7 m vatten. Att vi ville ta oss till Marau beror på att därifrån kan man med jollen åka till ett vattenfall som skall vara sevärt.
Strax före vi anländer till Marau ser vi en röd stålbåt som ligger ankrad vid norra stranden av floden som här är 600 m bred. Det är den tyska båten Bem. Bem står omtalad i flera av våra guideböcker och ägarparet har ett hus som de bor i delar av året på denna plats. Efter ankring tar jag därför jollen över för att titta på båten. Jag har tur och Jens, ägaren, råkar vara ombord just när jag kommer förbi. Han bjuder direkt in oss på en drink senare på eftermiddagen. Hans fru är för tillfället inte där men han har sin spanske vän Nico på besök. Att vi verkligen har tur visar sig senare då Jens berättar han nästa dag tillsammans med Nico skall ta Bem på en tur till Europa. Han brukar göra det ibland när det blir för tråkigt att bara sitta still i Brasilien.
Jens har ägt Bem i 30 år och seglat runt i hela världen.

Vid 5-tiden möts vi av Jens skällande hundar som tar emot oss på bryggan.

Vakthundarna som visar sig vara mycket snälla. Anna-Karin speglar sig.

Det visar sig vara en liten oas i djungeln som Jens med fru haft i sin ägo i 10 år. Det är inte stort eller lyxigt men väldigt trevligt. På tomten växer fullt av avocado och lime. Jens insisterar på att vi måste ta med oss så mycket vi orkar bära. Speciellt som han nu lämnar stället för en tid. Vi får med oss två påsar fullpackade med avocado och lime. Det är vi mycket tacksamma för.

Bem  Jens, Nico och Håkan

Jens och Håkan plockar avocado

Det blir en mycket trevlig kväll tillsammans med Jens och Nico. Jens har utbildat sig vid universitet i England och talar en utsökt engelska med nästan lite aristokratisk touch.
Tyvärr visar det sig att det är mycket mygg och knott och vi har inte något myggmedel med oss. De kommer fram efter mörkrets inbrott. Det är lite irriterande med de knott som är så små att vi inte kan se dem men ändå ger de bett som kliar ordentligt i början.

Dagen därpå är det dags för jolleexpedition upp till vattenfallet. När vi mäter på kartan visar det sig vara längre än vi trott. Det är 12 km enkel väg. Vi tankar fullt för att ha bensin tillräckligt och ger oss av vi 8-tiden. Det går fint och med bara oss två ombord kan vi plana och göra 15-16 knop. Det är lågvatten då vi ger oss iväg och vi får köra slalom mellan grund och sandbankar. Vi har waypoints även för denna sträcka men rutten betecknas som röd.
Blå är enklast och utan svårigheter. Gult är lite värre och man kan ofta bara passera vissa ställen vid högvatten och man får navigera mer skärpt. Rött innebär att man helst bör ha lokalkännedom eller ha någon med sig som har detta. Rött är det svåraste enligt den franska båtens klassificering. Hitintills har vi bara navigerat efter blåa och gula rutter.

Så här vackert och lugnt är det på väg mot vattenfallet.

När vi nästan framme hittar vi en ensam fransk båt som ligger ankrad. Vi åker fram och talar med dem och det visar sig att med ett djupgående på 1,7 m har de inte haft några problem att ta sig hit upp vid högvatten. Det hade vi nog också klarat. Men nu är vi här med jollen i stället.

Vattenfallet Cachoeira do Tremembe

Vattenfallet är imponerande om än inte det vackraste vi sett. Men vi anser det vara väl värt mödan att ta sig hit. Strax intill vattenfallet ligger en liten restaurang och bar. Vi går dit för att sätta oss och dricka  något i värmen. Innehavaren är mycket trevlig och berättar gärna om sig själv och trakten. Vi för samtalet på tyska. Det är inte första gången vi gör det när vi talar med människor i Brasilien. Förvånansvärt många vi träffat har rötter i Tyskland. Det är föräldrarna eller mor och far föräldrarna som stammar därifrån. Ofta kan då barn eller barnbarn en del tyska. I alla fall mycket bättre än engelska som nästan ingen talar.

Vi tar också en promenad och kommer efter 1 km fram till en liten by mitt ute i djungeln. Tyvärr har vi inga bilder därifrån. Vi kände oss nästan så långt bort från civilisationen att det kändes lite pinsamt att ta fram kameran och fotografera byborna och deras liv.

Två papegojor vi såg
Tvätt pågår för fullt i floden som rinner genom byn
Det är lågvatten

Fram på dagen blir det mycket hett och vi beslutar att köra tillbaka till Unicorn. Det går bra ända till vi har 20 m kvar och drar av på gasen. Då dör motorn. Vi paddlar sista biten och lagar sedan lunch och funderar på orsaken till stoppet. Jag kollar de vanliga sakerna som att stiftet ger god gnista, det finns bensin i tanken o.s.v. Felet visar sig vara smuts i förgasaren. Efter isärtagning och rengöring går motorn fint igen. Tur att det inte hände när vi var längre bort för vi hade inte tagit med några verktyg.

I det lilla samhället Marau lyckas vi faktiskt köpa bensin till jollen. Fast det är ett så litet ställe har de en liten bensinstation. Det finns också ett internetcafé men de har ingen wifi. Jag lyckas övertala innehavaren att i stället få sätta nätverkskabeln från en av de stationära datorerna direkt in i vår laptop. Det fungerar och vi har internetuppkoppling. Tyvärr är hastigheten så dålig att vi inte lyckas få igenom uppdateringarna till hemsidan. Trots att jag går dit vid flera olika tillfällen så går det inte. Vi blir gång på gång utsparkade av servern där sidan ligger för att det blir timeoutfel. Alltså för långsam hastighet på uppkopplingen. Detta är inte första gången vi råkar ut för detta och det är bara att vänta till nästa tillfälle ges. Under tiden samlas uppdateringarna på hög i datorn.

Vi besöker en liten järnaffär i Marau och hittar en fin machete. Vi köper den eftersom vi får den till ett bra pris. Endast 70:- inklusive slida i läder. Bladet är 50 cm långt och sylvasst. Nu kan vi öppna även de besvärligaste kokosnötterna.

Redo att ge sig ut i djungeln på riktiga äventyr!

Vi lämnar Marau efter 4 nätter där och flyttar oss 6 sjömil längre ut mot mynningen av flodområdet. Vi hittar en bra ankarplats vid en ö med sandstrand och palmer. Därifrån tar vi jollen 3 sjömil för det skall finnas en stig som går över till Atlantkusten. Den har vi tänkt gå för att få lite motion och för att ta ett dopp i Atlanten. Medan vi är på väg kommer ett kraftigt regn och vi ser nästan ingenting. Vi hittar därför inte början på stigen och får åka tillbaka till Unicorn. Det får bli ett nytt försök senare.

Tudo Bem
Håkan & Anna-Karin

Till topp