Logg 9, 2009-04-24

I förra loggen hade vi hunnit halvvägs till Rio och här kommer fortsättningen.

Först några ord om hur det är att segla ombord på Flying Penguin. "Pingisen" som hon populärt kallas är en en mycket välutrustad dam och det var för oss mycket intressant att få vara med och segla sträckan Salvador till Rio de Janeiro. 
Vi bodde framme i förpiken och hade i anslutning till den egen toalett och dusch. Toaletterna ombord är för övrigt elektriska och genom en knapptryckning sköts spolning. Framme i förpiken finns också en watermaker. Den tillverkar sötvatten från havsvattnet. 60 L /timme ger den när den är igång. Det gör att tillgången på sötvatten hela tiden är mycket god.
I köket finns både kyl, frys och mikrovågsugn.
Både storsegel och genua är på rullar vilket är mycket praktiskt och gör segelhanteringen mycket enkel. Vi har förut seglat på båtar med rullstorsegel men nytt för oss var de elektriska vinscharna.  Genom knapptryckningar kan man enkelt rulla in och ut storsegel och genua. Dessutom skotas bägge seglen med hjälp av elektriska vinschar. Det tog ett tag att lära sig hantera de stora krafter som de elektriska vinscharna ger. Man blir väldigt stark och är man oförsiktig eller ouppmärksam är det lätt att dra sönder något. Men fördelen är att en person ganska enkelt kan hantera den stora segelytan.
Navigationen sköts via dubbla sjökortsplotters. En vid ratten och en nere vid navigationsplatsen. Dessa har naturligtvis finesser som färgskärmar och radaroverlay. Radarbilden kan alltså presenteras i samma bild som sjökortet om så önskas. Dessutom finns det integrerad AIS. AIS är något som är obligatoriskt på alla fartyg över 300 ton och det är en sändare/mottagare som sänder ut och tar emot information om fartygets kurs, fart, namn, destination, storlek och del andra saker. Dessutom räknar plottern ut hur nära båtarna kommer varandra. Alltså ett förnämligt hjälpmedel för att undvika kollisionslägen.
Ombord finns också en sattelittelefon med möjlighet att köra internet vis sattelit. Mycket behändigt när man vill kolla väder eller e-mail.

Det som hittills har nämnts är naturligtvis bara en en liten del av allt som finns ombord. Men det är några saker som vi upplevde som värdefulla och bra. Man kan väl säga att enda nackdelen med allt detta godis är att allt slukar ström. Strömförbrukningen ombord på Flying Penguin ligger ungefär 4 gånger högre än vad vi gör åt på Unicorn. Men ström tillverkas vid motorgång eller via en extra dieselgenerator avsedd för just detta ändamål.

Flying Penguin under segel

Efter vårt 3 dagar långa stopp vid Abrolhosörna seglade vi iväg samtidigt som det första dagsljuset kom. Vi hade 350 sjömil till Búzios.
Direkt efter frukost så la vi ut fiskelinan för att prova lyckan. Det dröjde inte länge förrän vi hade första fisken på kroken. Det blev en fin kungsmakrill. Den vägde 3-4 kg och gav oss senare flera goda middagar.  Strax efter att denna fisk var landad ombord var det dags igen, denna gång var det en brasiliansk makrill som nappat. När vi fått så har mycket fisk visade det sig hur praktiskt det är med frys ombord. Det vi inte skulle äta samma dag frös vi helt enkelt in.
Vi fångade sedan ytterligare en brasiliansk makrill men den slet sig precis när den skulle tas ombord så den missade vi.

 

Kungsmakrill filead och klar Brasiliansk makrill
Trassel på linan. På detta drag fångades fiskarna.

Seglingen söder ut mot Búzios var annars ganska händelselös vi hade stundtals dålig vind och fick ta hjälp av motorn. Vi passerade några områden med oljeborrplattformar, men det gick fint att ta sig igenom dessa utan att komma för nära någon av dem.

Búzios har blivit känt bland annat för att Brigitte Bardot besökte det 1964. Då tillsammans med sin dåvarande pojkvän, den brasilianske skådespelaren Bob Zgury. Nu är det en ganska exklusiv semesterort dit många turister kommer varje år. Det är också ett populärt stopp för de stora kryssningsfartyg som trafikerar området. Gatorna är fulla av små dyra och boutiquer och exklusiva restauranger.

Brigitte Bardot och Anna-Karin
Stranden i Búzios.

Vi stannade inte mer än en dag i Búzios eftersom Rio nu hägrade. Det var för långt att segla på en dagsetapp och vi delade upp sträckan med en ankring över natten vid Cabo Frio. Kapet har fått sitt namn av att en kall arktisk undervattenström kommer upp till ytan just här. Det gör vattnet till det kallaste längs hela den brasilianska kusten. Fenomenet kallas ressurgencia. Det var markant kallare i vattnet än vad vi var vana vid och badet blev inte långvarigt. Vi vågar knappast nämna att det ändå höll 24 C.

Vid första gryningsljuset nästa morgon spelar vi upp ankaret för sista etappen in mot Rio de Janeiro. Det är drygt 60 sjömil och går precis att hinna med på en dag. Vi har i stort sett haft 1-2 knops motström längs kusten och den håller i sig denna dag också. Det gör det extra segt att ta sig framåt. Vinden blåser dessutom rakt mot oss denna dag och det blir motorn som får göra tjänst mesta av tiden.

Att komma inseglandes mot Rio är bland det mest fantastiska som vi varit med om som seglare. Att få se sockertoppens siluett dyka upp i det alltmer avtagande kvällsljuset var en stor upplevelse. Det har ju länge varit en dröm att per segelbåt anlända hit. Att ljuset var så perfekt gjorde det hela bara bättre.

Vyer från inseglingen mot Rio de Janeiro, sockertoppen syns i bakgrunden.  


Väl inne i bukten går vi in mot Rio de Janeiros yachtklubb. Där hittar vi en boj som vi kan lägga oss vid. Det har blivit helt mörkt och det är inte alldeles lätt att orientera sig. När vi väl är fastknutna ser vi på ena sidan den upplysta statyn Cristo Redentor (Kristus Frälsaren) på Corvadoberget, och andra sidan Pão de Açúcar (Sockertoppen). Vilket toppläge vi har!

Första dagen i staden ägnar vi åt den mest känd av alla sevärdheter i Brasilien, Cristo Redentor. Den står på det 706 m höga Cordadoberget och placerades där 1931 inför hundraårsjubileet av Brasiliens självständighet. Den 30 m höga statyn skapades i Frankrike och skeppades sedan till Rio. Utsikten från toppen är helt enkelt magnifik.


Corvadoberget med statyn, Rios yachtklubb i förgrunden. Pingisen ligger till höger strax utanför bilden.

  Cristo Redentor

Vyer från toppen. Utsikten är bedårande.
Det var gott om hanggliders och skärmflygare som utnyttjade termiken runt berget. Dessutom surrade det hela tiden från helikoptrar, det lite dyrare alternativet att se statyn.

Efter några timmar på Corvadoberget var vi rejält hungriga. Vi hade läst i vår guidebok om alla "Churrascaria Rodizios" (grillrestauranger) som finns i stan. En som rekommenderades var Marius som ligger nere vid Copacabana. Vi tog en taxi dit. Taxi är för övrigt ett billigt sätt ta sig fram i Rio. Det finns gott om bilar så det är aldrig svårt att få tag i taxi.

Marius visade sig överträffa vår vildaste fantasi. Vi har sällan varit på en restaurang och ätit så mycket och så gott. Konceptet var att det gick att välja mellan grill eller skaldjursmeny. Vi hade ju kalasat på vår egen fångst under några dagar och alla i sällskapet beställde därför grillmeny. Men det saknades inga av havets läckerheter för det. Från det rikliga buffébordet kunde vi plocka åt oss det mesta av vad havet har att erbjuda.  Bland mycket gott fanns det ostron som var helt otroliga. Vi har egentligen inte ätit ostron sedan vi seglade i Bretagne, och det var många år sedan,  men här fick vi våra lustar tillfredställda. Dessutom fanns det dignande fat med havskräftor, räkor, sushi, ja allt vi bara drömt om.

Marius, en riktig fullträff.
Kolla vad som står på skyltarna. Volvo Ocean Race - gänget var här och åt veckan före vi var där.

Se så läckert!
Den här killen vet hur man öppnar ostron.

Men vi hade ju faktiskt beställt köttmeny. På löpande band levererades  allt från oxfilé, revbensspjäll och lammkotletter. Allt enligt principen att man betalar ett fast pris och sedan ingår allt man orkar äta. 

Kolla dennna länk för mer information om Marius www.marius.com.br

Mycket mätta och belåtna tar vi sedan en promenad på Copacabana innan vi återvänder hem till yachtklubben och Flying Penguin. Rios yachtklubb är mycket tjusig och det var inte alldeles utan problem att få stanna där. Tack vare att Hjalmar hade turen att springa på en engelsman, Nick,  som bor i Rio och jobbar inom oljebranschen så löste sig allt. Nick, som är medlem, skrev in oss som sina gäster och sedan var det OK att stanna. När vi först frågade på kontoret fick vi till svar att det absolut inte gick för sig eftersom det är en privat klubb som inte tar emot gäster utan inbjudan. Däremot kan man inte säga att de båtar som låg vid klubben var särskilt märkvärdiga. Utan tvekan var Flying Penguin tillsammans med en Holländsk Hallberg Rassy 53 de elegantaste båtarna. Alltså två gästande båtar. Klubbar som den här är många gånger en mer social förening än en klubb som sysslar med segelsport. Nu skall det sägas att klubben verkade ha en mycket aktiv jollesegling så den var inte bara en social klubb. På klubben fanns allt från restaurang, bar, gym, skönhetssalong, klädbutik, pool plus en hel del annat. Det var mycket gott om anställd personal så man kan förmoda att medlemskapet inte är helt billigt.
Däremot är det sällan speciell dyrt att äta på yachtklubbarnas restauranger. Vi tror att priserna subventioneras av medlemsavgifter. Antagligen för att stimulera till fler besök av medlemmarna.

Nästa dag var det dags för sockertoppsbestigning. Eller rättare sagt vi tog linbanan upp.

Linbanan upp till toppen.

På taket till kabinen brottas Roger Moore eller James Bond med Jaws under inspelning av Bondfilmen Moonraker 1979. 1981 kidnappade engelska legosoldater Ronald Biggs från en restaurang alldeles intill linbanestationen. Biggs är känd från det stora tågrånet i England.

Utsikt mot Copacabana och Ipanema.

På toppen fanns det fullt av silkeapor som bodde i en tropisk bambuskog.


Efter sockertoppsbesök blir det en promenad på Copacabana.

På detta flotta hotell bor både kungligheter och celebriteter då de besöker Rio.

På kvällen äter vi en sen middag på yachtklubbens restaurang. Vårt Riobesök är över för denna gång men vi längtar redan tillbaka. Det har varit en av de stora höjdpunkterna på vårt Brasilienäventyr så här långt.

Vi säger också tack till Britt-Marie, Hjalmar, Pingisen, Charlie och Ligan som stått ut med vårt sällskap under nästan tre veckor

Om resan tillbaka till Unicorn berättar vi nästa gång.

Tudo Bem
Håkan & Anna-Karin

Nästa logg
Till topp