Anna-Karin blandar caipirinha i Flying Penguins kökLogg 10, 2009-04-29
För att ta oss hem till Unicorn från Rio de
Janeiro hade vi bokat en flygresa med det brasilianska flygbolaget TAM. Planets
avgångstid var 10.20 på förmiddagen och vi behövde alltså inte stiga upp
alldeles för tidigt för att ta oss ut till flygplatsen. Dit var det ca. 20-25
min med taxi.
När vi ropade över VHF-radion att vi ville bli hämtade av yachtklubbens
tenderbåt så svarade naturligtvis ingen på anropen. Denna service som fungerat
förträffligt varje gång vi behövt den, men alltså inte nu när det verkligen
behövdes. Tiden gick och vi upprepade våra anrop med jämna mellanrum utan att ha
någon framgång. Efter en halvtimme gav vi upp och började sjösätta Flying
Penguins jolle Pingelina. Den hänger i dävertar i aktern och det är en ganska
enkel operation att få den i sjön. Eftersom dagen hade börjat med strul
fortsatte det naturligtvis att krångla. Pingelinas utombordare behagade inte
starta. Vi ryckte och rykte i startsnöret men det fanns inte ett liv. Vi låg
ganska långt bort från landstigningsbryggan och att börja paddla jollen med
packning och människor verkade inte som ett bra alternativ. Till slut, en timme
efter vårt första anrop, får vi syn på tenderbåten som är ute och lämnar av
besättning vid en annan båt. Som tur är lyckas vi göra föraren uppmärksam på att
vi vill ha skjuts.
Vi lyckas på grund av en viss språkförbistring aldrig få klart för oss varför vi
inte fått några svar när vi ropat via VHF-radion.
Som tur är får vi en direkt tag i en taxi. Frukosten som vi tänkt äta inne på
yachtklubben får vi hoppa över. Det visar sig sedan att vi har ganska gott om
tid ute på flygplatsen eftersom incheckningen går fort och smidigt. Men det kan
man ju inte veta i förväg när kommer till en flygplats där man aldrig varit
förut.
Flygresan går sedan bra och efter 2 timmars
flygtid landar vi i Salvador. Efter att ha fått vårt bagage letar vi sedan upp
Policia Federals kontor. Anledningen är att våra visa för Brasilien går ut om
tre dagar och vi måste få dem förlängda med ytterligare tre månader. Detta kan
endast göras på Policia Federals kontor vid flygplatsen och inte på det
kontor inne i stan där vi fick dem utfärdade. Polisen frågar direkt efter våra
flygbiljetter ut ur landet, men några sådana har vi ju inte. Som tur är har vi
med oss våra båthandlingar och kan visa att vi kommit in i landet via egen båt
och att vi avser att lämna det på samma sätt. Efter att ha fyllt i blanketter
med våra ansökningar får vi en räkning i handen. Det kommer kosta oss ca. 250:-
skr/person att få förlängningen. Det är bara att med räkningen i hand
uppsöka närmsta bank och betala för att kunna visa kvittot för polisen. Banker i
Sverige är ett under av effektivitet jämfört med hur det går till i Brasilien.
Vi vet inte riktigt vad de håller på med, men det stämplas och plockas i all
oändlighet med varje ärende som kunderna har. Den genomsnittliga tiden som går
åt till varje kund ligger på 15-20 min. För oss innebär det 1,5 timme i kö för
att betala en enkel räkning. Som tur är har de luftkonditionering på banken så
man slipper svettas.
Med kvittot i hand går vi sedan tillbaka till polisen och visar upp det. Det
blir ytterligare en timmes väntan innan de lyckats få stämpeln på plats i våra
pass.
När det hela äntligen är klart är det dags att leta upp en taxi och åka hem till Unicorn. Vi hittar ett bolag som har fasta priser till olika destinationer och tycket det verkar bra. Vi har lite dålig koll på var exakt flygplatsen ligger i förhållande till Aratu där Unicorn ligger, men gissar att det nog är lika långt som in till Salvadors centrum. Aratu finns nämligen inte med som fast destination i listan. Vi gör upp om att betala samma pris som det skulle kosta att åka taxi in till Salvadors centrum. Stort misstag, det visar sig vara mycket närmare än vad vi trott och får betala alldeles för mycket för resan. Det hade blivit mycket billigare att betala efter taxameter. Men det är varken första eller sista gången som man gör sådana här misstag, det vet vi av erfarenhet.
Anna-Karin blandar caipirinha i Flying Penguins kök
Vi blir mycket glada att hitta Unicorn i precis som hon blev lämnad tre veckor tidigare. Lite smutsig förstås men det går att städa bort. Nästa projekt är att fylla på förråden med färsk mat. Vi har ju tömt och stängt av kylen innan vi lämnade båten och nu är det tomt. Det finns gott om konserver och torrvaror men de sakerna sparar vi helst tills de behövs bättre. Det hela får vänta en extra dag eftersom det nästkommande dag är helg i Brasilien.
När vi ligger still denna extra dag träffar vi ett kanadensiskt par som har en fantastisk utställning på Aratus yachtclub. De gör gravyrer av segelskepp. De graverar in bilderna på benbitar. Det är mycket imponerande att se . De har också seglat i svenska farvatten och bilder av flera svenska seglande skepp finns med i kollektionen.
När vi lämnar Aratu för att segla ner till Salvador märker vi direkt att det går tungt när vi kör för motor. Det går ungefär 1,5 knop långsammare är normalt vid marschvarvtal på motor. Vi misstänker att det det växt på både skrov och propeller i det grunda och varma vattnet i Aratuviken. Eftersom det inte är någon vind blir det motorgång några timmar ner till marina Centro Nautico i Salvador. Direkt efter tillägning beger vi oss till tullens kontor för vi måste också få vårt tillstånd att ha Unicorn i Brasilien förlängt och det är det tullen som har hand om. Det går smidigt och avklarat på bara 5 minuter. Eftersom det gick så fort hinner vi också med en tur ut till stormarknaden och handla.
Nästa dag går vi ut till Itaparica och ankrar. När jag nu kan dyka ner och kolla under båten fås bekräftelse på att det växt ordentligt uppe i Aratu. Skrovet är ganska OK men propellern ser inte alls vacker ut. Den har stora havstulpaner som täcker bladen. Vi har ingen giftfärg på propellern så man måste regelbundet hålla efter den så det inte börjar att växa på den. Först får havstulpanerna skrapas bort och sedan slipar jag den med fin smärgelduk. Den ser efter dryg timmas jobb ut som ny igen. Man är ganska trött efteråt eftersom vi inte har någon dykutrustning mer än snorkel och cyklop ombord. Det blir många vändor upp till ytan för att hämta luft. De nästkommande dagarna får sig också skrovet en rengöring.
Numer
är detta vår vanligaste fotbeklädnad
En dag när vi har tagit datorn med oss internetcafét så tror vi att TAM
debiterat oss dubbelt för våra flygbiljetter. De har dragit exakt samma belopp
två gånger och det har blivit precis dubbelt så mycket pengar som vi räknat med.
Vi mailar omgående till TAM och ber dem rätta till sitt misstag. De svarar att
att det inte begåtts något misstag och allt stämmer. Då förstår vi vårt misstag.
När vi bokade gjorde vi det via den engelskspråka delen av hemsidan. Vad vi
missade var att vi blev omdirigerade till deras amerikanska site. Vi har köpt
biljetter i US dollar och trott att vi betalt i brasilianska real. I stället för
att betala 1.000:- skr/pers. blev kostnaden den dubbla. Det gäller
verkligen att hålla rätt på vilken valuta som priserna anges i när man handlar
över nätet. Vi tycker att det var dålig information om just detta för när vi
tittar på vår bekräftelse så står det visserligen ett dollartecken, $, men det
används också ofta i Brasilien och anger då deras valuta real. Inte
någonstans står det USD som direkt hade fått oss att reagera.
Inte mycket att göra åt så här i efterhand, bara att bita i det sura äpplet och
se glad ut i alla fall.
Vi har varit och hälsat på Kent här i Itaparica och fått med oss de sillburkar och kaviartuber som han varit snäll nog att förvara i sitt kylskåp medan vi var borta. Dessutom har vi umgåtts en del med Christel och Harald på Aurora. De har lagt sin båt vid en boj här och där skall den få ligga medan de reser hem till Sverige under sommaren.
Hälsningar
Håkan och Anna-Karin