Logg 11, 2009-05-05
Nu har vi legat ankrade vid Itaparica i nästan två veckor och det börjar verkligen kännas som läge att röra på sig. Det har varit svårt att komma iväg för vi har träffat så många trevliga människor.
Det är lätt att bli fast på en plats ganska länge.
Man vet att ankaret sitter bra och man behöver inte oroa sig för båten. Det
finns gott om trevliga människor att umgås och tala med. Det finns alltid något
som behöver fixas på båten. Alltid är det några mail, något skypesamtal eller
någon uppdatering av hemsidan som måste göras så det blir en sista vända till
internetcafét. Hur många sista vändor dit har vi inte gjort!
Vi har drabbats av det som av långseglare populärt kallas hamn- eller ankarröta.
Men i dag skall det ske. Vi lovar, bara en kort tur till internetstället sedan
skall ankaret upp.
Denna gång har det varit speciellt trevligt att lära känna John som kommer från Sydafrika. Han seglar ensam på sin katamaran Stingo. Det ligger förutom Stingo två andra sydafrikanska båtar ankrade i viken och vi lärt känna också dessa besättningar och haft mycket trevligt tillsammans.
En dag kom John förbi i sin jolle och bjöd in oss
till räkfest. Han hade varit på marknaden och köpt nästan två kilo färska räkor
som han ville dela med oss. Förutom Anna-Karin och undertecknad var också
Christel och Harald från Aurora in bjudna.
John är duktig på många saker bland annat fotografering. Christel och Anna-Karin
hade därför tagit med sig sina kameror och John lärde ut många finesser vad det
gäller inställningar och fototeknik.
Han är duktig på att spela gitarr och sjunga. En kväll när vi satt på Amigos,
den bar där seglarna brukar samlas, hade han med sig sin gitarr. John spelade
och sjöng hela kvällen och underhöll barens gäster.
Amigos ägas av ett par sydafrikanskt par som kom seglandes hit för några år
sedan. De trivdes så bra att de slog sig ner i Itaparica och nu har de sålt sin
båt och driver en liten bar och restaurang.
En drink före maten
John wokar räkor i högsta hugg
Christel och Anna-Karin njuter av de goda räkorna
Vi sitter och smälter maten
En katamaran är verkligen väl ägnad åt att bjuda
in vänner och umgås. Stora fina ytor att röra sig på och gott om plats för alla
gäster att sitta på. Det är annat än en liten trång sittbrunn där man ibland
måste klämma sig ner med skohorn. Även det kan ju ha sin charm men ibland är det
skönt med lite större utrymme runt omkring.
John menar att Stingo seglar lite sämre än hans förra båt som var en enskrovsbåt
men anser att eftersom man ligger still 95% av tiden är det värt att ta
nackdelen med något sämre seglingsegenskaper. Speciellt kryssegenskaperna är
dåliga medan undanvind är den bog där katamaranen kommer till sin rätt med bra
fart. En katamaran är också viktkänslig och det är lätt att lasta ner den för
mycket, för det finns ju så gott om plats ombord. John hade t.ex. sådan lyx som
tvättmaskin ombord. Detta på en båt som inte är längre än 11,6 m, men så är den
ju 6, 5 m bred totalt.
John har varit hygglig nog att låta oss använda tvättmaskinen så vi har kunnat
tvätta alla våra smutsiga lakan.
Några experimentbilder tagna ombord på Stingo.
Nu seglar vi upp till Maragojipe där vi skall
sammanstråla med Jomandy. Det är en båt med Malaysisk flagg. Besättningen består
av Joel och Mandy. Därav kommer också båtens namn. Joel har bott och arbetat
många år i Malaysia men kommer ursprungligen från Frankrike. Mandy är hans
malaysiska fru. Vi hade radiokontakt med dem flera gånger via SSB-radion när vi
seglade ut ur Medelhavet och senare över Atlanten. Vi träffade dem personligen
första gången här i Brasilien för två månader sedan. De är på väg och samma håll
som vi och vi har bestämt att hålla kontakt med varandra på väg norr ut. Men
först skall vi på nytt besöka marknaden i Maragojipe.
Mer om det nästa gång.
Håkan & Anna-Karin