Vi kallade det för graffititåget.Logg 14, 2009-06-18
Från Jacaré gjorde vi en del utflykter både med
cykel och andra färdmedel. Tåget som stannade i Jacaré var smidigt att använda
sig av om än inte det mest komfortabla sätt att resa på. Vagnarna såg mest ut
som lämpade för boskapstransport och skakade och bullrade alldeles förfärligt
när de var i rörelse. Men det var inga långa sträckor vi åkte och det gick bra
att stå ut med.
Möjligen kan det gå våldsamt till på tågen eftersom varje tågset hade 3-4
batong- och pistolbeväpnade vakter med ombord. Dessa vakter patrullerade fram
och tillbaka genom vagnarna då tåget var i rörelse.
Vi kallade det för graffititåget.
Ett par gånger tog vi detta tåg in till João
Pessoa som är en stad med drygt 500.000 invånare. Det är Brasiliens tredje
äldsta stad och en mängd kolonialkyrkor och kloster ger fortfarande en
gammeldags atmosfär. Staden ligger en bit inåt landet, på ett litet berg med
utsikt över floderna Rio Sanhauá och Rio Paraiba.
Ett stort område med tropisk regnskog finns också som en park mitt inne i
staden. I stadens utkanter finns stora moderna shoppingcenter som inte ligger
efter vare sig vad det gäller utbud eller priser. Alla stora kläd- och
skomärkena fanns representerade. Men till samma priser som svenska skall
tilläggas.
I anslutning till regnskogsområdet finns en djurpark som vi besökte en dag. Den var en lite beklämmande syn och vi tyckte att de vilda djuren hade alltför små burar som hemvist. Det förtog lite av glädjen med djurparksbesöket.
Under ett improviserat BBQ i Jacaré lärde vi känna Fredrik. Han kommer från Danmark och är utbytesstudent i João Pessoa. Han läser där på läkarlinjen. Till hösten skall han vara hemma i Köpenhamn igen för att fortsätta sina studier där.
Fredrik med kompis Radime.
En dag kom ett mail från Fredrik där han undrade om vi hade lust att hänga med till stranden. Självklart hade vi det. Vi kom överens om en mötespunkt som innebar att vi cyklade 20 km för att komma dit. Vi mötte Fredrik och hans kompis Radime som hade sin bil med sig. Först var vi tvungna att parkera cyklarna på ett säkert ställe, Fredrik hade också cykel. Fredrik föreslog att vi skulle cykla hem till hans studentlya och parkera dem i garaget som fanns där, och det gjorde vi.
Fredriks studentlya visade sig vara ett Penthouse med egen pool. Utsikten från terrassen gick inte heller av för hackor. När Fredrik berättade sin historia visade sig att lägenheten ägs av hans pappa som ursprungligen kommer från Brasilien. Vi var mycket imponerade av bostaden.
När vi parkerat cyklarna kom Radime med sin bil
och plockade upp oss. Han hade också med sig Rafaela som han plockat upp.
Radime är nybakad civilingenjör och har precis börjat jobba tillsamman med sin
far. De konstruerar infrastruktursystem som vatten och avlopp. Rafaela jobbar
som fysioterapeut.
Rafaela och Radime tillhör en ung generation Brasilianare med
universitetsutbildning. De talade därför båda två utmärkt engelska. Speciellt
Radime pratade mycket bra engelska eftersom hans far skickat honom på
privatutbildning för att just lära sig detta språk.
Tillsammans åkte vi ut till en strand som hade ett så konstigt namn att vi inte
kan komma ihåg det. Det var en strand dit definitivt inga turister hittar och
sista biten fick alla passagerarn gå. Vägen var så oländig att vi annars hela
tiden slog bilens underrede mot marken.
En dag på stranden
Till lunch delade vi alla fem på denna fisk.
När vi var trötta på stranden åkte vi tillbaka in mot João Pessoa. Radime berättade då att hans föräldrar gärna ville träffa oss om vi hade tid och lust. Det hade vi. Radimes föräldrar bodde i ett fint bostadsområde med stora välhållna villor. Alltså ett bättre område utan att därför vara vräkig lyx. Trädgården var mycket stor och innehöll bland annat tre dammar där man födde upp karp, en sluttning med 3000 ananasplantor och en hel del annat. Tyvärr var det mörkt när vi kom fram till huset och vi har därför inte några bra bilder från den fina trädgården.
Radime med föräldrar och bror Charles.
Hemma hos Radime pågick ett BBQ och vi blev
omedelbart inbjudna att delta. Det var en del människor i rörelse och grannar
och kompisar kom och gick i strid ström.
Radimes pappa skulle naturligtvis också bjuda på Johnnie Walker whiskey. Efter
flera månader i Brasilien har vi lärt oss att Johnnie Walker är det finaste och
mest exklusiva som man kan dricka här. En flaska är svindyr och dricker man
denna whiskey visar man att man verkligen är något som har råd med detta.
På flera bättre restauranger har vi sett stamgästerna har sina egna flaskor
stående. När de kommer ber de kyparen komma den egna flaskan till bordet. När
gästerna sedan går hem plockas den undan till nästa besök.
De mindre bemedlade dricker Cachaça som kostar en bråkdel av vad whiskeyn gör.
Vad vi dricker? Inte är det dyr whiskey.
I alla fall bjöds vi nu på Johnnie Walker. Anna-Karin som inte är någon stor älskare av Johnnie Walker bjöds istället på chilenskt vin.
Radimes mamma gjorde olika sorters starka såser på
kryddor och frukter från den egna trädgården. Och det blev också
provsmakning. De trodde att de skulle kunna knäcka oss stackars "gringos" med
lite stark sås men där bedrog de sig. Vi har alltid gillat ganska stark
kryddning och efter hand lärt oss uppskatta en del av de riktig starka sorterna.
Därför blev publiken nästan lite besviken när vi inte vred oss i konvulsioner
och skrek efter vatten när vi smakade.
Radimes snälla mamma gav oss sedan två flaskor inläggningar som present.
Efter några trevliga timmar var det dags att ta
sig hem till Unicorn. Först körde Radime oss tillbaka till Fredriks lägenhet där
vi hade våra cyklar parkerade. Eftersom det var sent och kolmörkt hade vi ingen
lust att cykla 2 mil hem. Vi tog därför helt enkelt och fällde ihop våra
Bromtons och lassade in dem i bagageutrymmet. Sedan fick vi skjuts hela vägen
hem.
I Jacaré pågick ännu en BBQ som några franska besättningar hade ordnat och innan
det blev jollefärd ut till Unicorn satt vi ett tag och pratade med de andra
yachtisarna.
Efter en mycket trevlig och rolig dag stupade vi till sist i säng och sov gott.
Innan vi kunde lämnade Jacaré var det dags att rengöra botten på Unicorn. När man ligger inne i en flod som vi nu gjort i tre veckor växer det en hel del. Vattnet verkar vara mycket näringsrikt och diverse organismer får då för sig att Unicorns skrov är ett bra ställe att bosätta sig på. Detta är ett arbete som jag normalt utför själv men nu hade jag ingen lust. Anledningen var att sikten inskränkte sig till 10-15 cm i det bruna flodvattnet. Men min, och andras, motvilja att hoppa i skapade i stället lokala arbetstillfällen. Vi fick tag i Carlos som mer än gärna åtog sig jobbet att göra rent vår botten. Vi kom överens att han skulle komma kl. 8 en söndag morgon men tänkte att dyker han upp samma dag får vi vara nöjda. Men där hade vi fel Carlos var en kille som visste vad han gjorde och därför dök han upp exakt kl. 8. Varför var det så viktigt att komma just då? Svaret heter tidvatten. Klockan 8 denna söndag morgon var det slackvatten, alltså den tidpunkt då vattenströmmen byter riktning. Tidpunkten för slackvatten förskjuts med ca. 1 timme /dag och det är därför inte samma tid dagligen. Detta hade Carlos koll på. Det går bara att simma och dyka de två timmarna kring slackvatten senare eller tidigare sveps man obönhörligt med av strömmen när den fått upp farten. Vi kunde se att vår logg visade upp till 5 knop när strömmen var som starkast där vi låg ankrade. 5 knop klarar inte ens Michael Phelps att komma upp i.
Carlos gör sig redo
I två timmar jobbade Carlos med att göra ren vår botten och det kostade oss 150:- sek. Det var det värt.
Innan vi kunde lämna Jacaré och segla vidare var
vi tvungna att checka ut. Jag vet, vi skrivit en del om byråkratin förut,
men vi kan inte undgå att berätta utcheckningen tog 5 dagar. Utan att beskriva
varenda liten detalj i historien kan vi i alla fall nämna att det berodde på en
helgdag i Brasilien. Denna inföll mitt i veckan och då är det högst osäkert om
man jobbar några dagar före respektive efter densamma. Eller rättare sagt det är
helt godtyckligt och upp till varje kontorschef att bestämma efter eget huvud.
Nu vill vi inte att våra läsareskall tro att vi klagar över detta faktum. Vi
visste långt innan vi gav oss av på vår segling att i en del länder fungerar det
så här och det är en oundviklig parameter i långseglandet. Den måste man stå ut
med och inte bli sur eller förbannad. Blir man det skall man nog hålla på med
något annat. Byråkratin är en del av hela långseglarpaketet.
Väl utcheckade hissade vi segel mot nästa mål, Natal.
Våra vänner vinkar av oss från Jacaré
Vi lämnar Jacaré bakom oss
På väg ut passerar vi förbi Cabedelo
Nytt på siten är att jag lagt till RRS. Den som
vill kan klicka på RRS-symbolen och prenumerera på uppdateringar av SAILUNICORN.
Anna-Karin har startat en blogg som hon kallar
BLOGG ARTBYAK Hon uppdaterar dagligen om
vi har tillgång till internet.
Hälsningar
Håkan & Anna-Karin