Logg 15, 2009-07-11
Seglingen från Jacaré till Natal gick i god fart. Nästan för fort, sträckan var endast 80 sjömil och tanken var att vi skulle komma fram på förmiddagen dagen därpå. Vi hade 1,5 knops medström som hjälpte till att skjuta på. Det gjorde att vi anlände klockan 6 på morgonen, just som det ljusnade, i stället för fram på förmiddagen. Vi hittade en boj utanför yachtklubben och la oss sedan att sova några timmar.
På tal om det här med in och utcheckning, vårt
favoritämne, hade vi bestämt att vara illegala i Natal och inte göra
någonting. Men vi var i alla fall tvungna att registrera oss inne på
yachtklubbens kontor eftersom vi låg vid en av deras bojar. Där fick vi också
visa våra skeppspapper. Av någon outgrundlig anledning fick de för sig att vi
varken behövde checka in eller ut men vi behövde besöka hälsovårdsmyndigheten.
Det hade ingen på något ställe frågat efter förut. Vi kunde inte smita eftersom
kvinnan på yachtklubbens kontor omgående faxade iväg uppgifterna om oss till
hälsovårdskontoret. Det var bara att ge sig iväg och leta upp densamma. Det blev
en lång promenad i hettan. Vi fick fråga flera gånger innan vi lyckades hitta
rätt. Väl där fick vi fylla i en blankett och försäkra att vi inte hade några
smittsamma sjukdomar ombord, fylla i hur många i besättningen som avlidit under
resan och en del andra uppgifter. Vi behövde däremot inte visa några av de
vaccinationsintyg vi hade, och de som skulle vara så viktiga att ha i Brasilien.
Vi fick en kopia som intygade att alla ombord på Unicorn var friska och krya.
Hur som helst så tog inte besöket mer 10 min och det skulle senare visa sig att
det inte var så dumt att vi gjort det ändå.
Denna första dag blev det inte så mycket mer gjort än just formaliteterna och vi la oss att sova ganska tidigt på kvällen. Det är ganska tröttsamt att segla bara en natt eftersom man då inte kommer in i rytmen att sova på sina frivakter. Det tar ett par dagar att göra det och sedan går det fint. De här en-nattseglingarna är mer tröttsamma än att vara ute en vecka till havs.
Nästa morgon, pigga och utvilade, bestämde vi oss för att åka till Genipabu. Det är en av de stränder som Natal är känt och berömt för. Vi gick till busshållplatsen och hoppade på vad vi trodde var rätt buss. Det var det inte. Den gick åt rätt håll i början men svängde sedan av och visade sig gå till ett helt annat ställe. Vi hoppade av för att vänta på en annan buss. När vi stod där så stannade en bil som kördes av Kennedy. Det hette han säkert inte men vi har märkt att människorna här ofta ger sig nya namn som de vet att vi gringos kan uttala. Ganska smart om man vill bli ihågkommen. Deras egentliga namn är ofta svåra för oss att uttala och blir då ännu svårare att komma ihåg. Kennedy berättade att han jobbade på en restaurang på just Genipabu och erbjud sig att för samma pris som en bussbiljett ta med oss dit. Han var mycket noga med att visa körkort och någon sorts arbetscertifikat och dessutom talade han lite engelska. Ett säkert bevis för att det är någon som jobbar med turister. Vi hoppade in och 20 min senare var vi framme.
Stranden var verkligen fin med en mäktig sanddyn som reste sig i ena änden av den. Men en sandstrand är en sandstrand och vi tröttnade efter ett par timmars vandrig fram och tillbaka och gick till den restaurang där vår chaufför Kennedy arbetade. Vi drack en öl men bestämde omgående att något att äta blir det inte tal om här. Detta var värsta turistfällan och priserna på maten var ungefär 4 ggr det vi var vana vid. Kvaliteten på det som bars in såg inte heller övertygande ut. Vi betalade vår öl och gick och ställde oss vid busshållplatsen. Med nästa buss åkte vi in till stan och hoppade av i ett område där det fanns många små lokala företag. En plats där många infödda finns och arbetar. Och precis som vi räknat med kunde vi äta en lunch till gamla vanliga priser igen. För totalt 40:- skr för oss båda blev vi mätta och otörstiga. Sedan tog vi buss hem till yachtklubben igen.
Nästa dag var det midsommarafton och det var vi ju tvungna att fira i vederbörlig ordning. Det fick bli utan snaps och knäckebröd eftersom något sådant inte finns ombord. Men sill, potatis, ägg och Kalles kaviar kunde vi i alla fall kalasa på.
Man firar faktiskt midsommar i Brasilien också. Det är en skördefest precis som i Sverige. Den kallas för São Pedro. En brasiliansk midsommarfest skulle anordnas av yachtklubben på lördagskvällen och vi anmälde oss att vara med på den.
Man jobbade hårt i flera dagar med att smycka ut
yachtklubben och vi räknade med att det skulle bli ett riktigt brak-party.
Festen började inte förrän klockan 10 på kvällen och vi var tvungna att sova en
stund i förväg för att orka vara igång så sent. Långseglare är inga nattdjur
utan följer solen. Varje morgon stiger vi upp 5.30 - 06.00, då blir det
ljust.
Kvällen till ära hade vi till och med grävt djupt Unicorns förråd för att
hitta något snyggare att sätta på oss. Normalt använder vi inget annat än shorts
och t-shirt. För fösta gången på jag kan inte komma ihåg när hade jag på mig ett
par långbyxor. Men strumpor, där går gränsen, det har jag inte haft på
mina fötter på en evighet.
De biljetter vi hade köpt innebar att det skulle
ingå någon sorts buffé med lokala specialiteter. Festen blev inte alls som vi
hade trott. Inte alls ett glatt party med uppsluppen feststämning. Ganska
avslaget, stelt och trist. Bandet som spelade gjorde vad de kunde men det
hjälpte inte. Maten var dessutom en stor besvikelse. Det visade sig att festen
var till majsen ära. Därför var alla rätter som serverades på något sätt
baserade på majs. Vi som normalt inte är kräsna och äter det mesta var inte
speciellt förtjusta. Vi var tvungna att beställa lite tillägg från ordinarie
meny för att bli mätta.
Partyt var inte alls i vår smak. Klockan 00.30 tröttnade vi och tog jollen hem
till Unicorn.
Nästa dag var vi uppe tidigt som vanligt och hade bestämt oss för att besöka Ponta Negra en större och mer känd strand än Genipabu. Nu hade vi bättre koll på bussarna och lyckades hoppa på rätt första gången. Efter 30 min. på bussen var vi framme.
Till Ponta Negra kan man åka på charterresa från
Sverige och vi hörde faktiskt svenska talas här och där. Stranden var verkligen
fin men.... Som vanligt på sådana ställen var det fullt av försäljare som
försöker pracka på en allt möjligt från smycken till ät- och drickbart. Vi
gjorde som vanligt lämnade stranden och gick in i de kvarter där de infödda bor
och hittade ett litet ställe där vi åt lunch för det vanliga priset.
På stranden eller rättare sagt ute på vattnet pågick en vågsurftävling. Det var
PetroBras, största oljebolaget i Brasilen, som körde "Surf Femenino" en tävling
för damer som drar runt mellan olika stränder i Brasilien.
Vi trivdes bra i Natal som är en av de miljonstäder i världen som kan skryta med fantastiska stränder på gångavstånd från centrum. Inte fullt i klass med Copacabana men inte långt efter.
Tio minuters promenad från yachtklubben hittade vi denna fina strand där vi stannade och tog en simtur.
I Brasilien är det kutym att man som gäst får ligga 3 dygn gratis vid yachtklubbarna, sedan tar de betalt och då är det ofta dyrt. Vi fick 4 nätter gratis i Natal eftersom vi lämnade en söndag och då var personalen som sköter detta ledig. Vi hade också passat på att bunkra en del då det fanns en bra supermarket nära oss. Nästa mål var Luis Correia. Nästa gång berättar vi om när vi hamnade i ett riktigt oväder på väg dit.
Hälsningar
Håkan & Anna-Karin