Logg 16, 2009-07-13

Seglingen från Natal till Luis Correia innebar en halvlång etapp. Sträckan var 490 sjömil och vi räknade med 4 dygns segling. Vi satte segel och hade lagt första waypointen en bit utanför Brasiliens nord-östra hörn. Vi hade halvvind och det blåste ungefär 10 m/s, alltså bra drag och fin segling. Redan efter en 50 sjömils segling var det dags att ändra kurs och falla av längs Brasiliens nordkust. Vinden vred också lite grann så vi fick plattläns. Detta hade vi räknat med och hade därför redan innan vi lämnade Natal riggat upp spinnakerbomen med vars hjälp vi nu kunde spira ut genuan. Bommen hålls uppe av liften och vi har satt två nedhalslinor. En som går framåt och en som går bakåt. Då står bommen helt still i ett fixerat läge.
Vi använder alltid ett separat skot när vi spirar ut genuan. Detta skot är redan från början lett genom spirbomen ändbeslag och vi slipper på så sätt problem med att ute på öppet hav brottas med med bom och skot som skall upp. När vi vill spira ut genuan rullar vi först in den, kopplar i det extra skotet som redan går via spirbomen, rullar ut igen och sedan är det färdigt. Lätt som en plätt och mycket enkelt att hantera. Genuans ordinarie skot hänger lösa kvar i genuans skothorn.
Vi har märkt att det skot som leds genom spirbomens ändbeslag är starkt utsatt för nötning. Det har redan sprungit av en gång innan vi hann förbättra nötningsskyddet. 

Först natten hade vi fin segling och loggade ungefär 5 knop. Det var nästan inga vågor alls. Vi hade dessutom en stark medström gav oss ytterligare 1,5-2 knops fart, inte dumt. Det fortsatte så här under dag två och med den fart vi gjorde skulle vi knappat behöva 4 dygn för etappen. Under andra natten började det byggas upp en del squalls kring oss och vi förstod snart att vi inte skulle kunna klara oss från dem. Vi hade redan på kvällen tagit in 2 rev i storseglet för vi hade redan då sett tecken på att squalls var i antågande. Vid 2-tiden kom en riktigt stor en rakt över oss. Vinden ökade snabbt från 8-10 m/s till 15-18 m/s. dessutom började det regna kraftigt. Så fort vi hann rullade vi in hela genuan för att minska segelytan. Vinden fortsatte sedan att öka ytterligare och vi förstod att vi måste bärga storseglet. Med tänd däcksbelysning, iklädd bara livsele och badbyxor, stod jag framme vid masten och kämpade med att få ned seglet. Det var ett tufft jobb och det regnade nu nästan horisontellt i den hårda vinden. Regnet kändes nålstick på huden. Det var helt omöjligt att vända ansiktet mot regn och vind, då blev man helt förblindad. Efter några minuters slit var seglet i alla fall nere och jag kunde ta mig tillbaka i skydd av sprayhood och akterkapell i sittbrunnen.
Vinden ökade och ökade och Unicorn länsade i 8-9 knop för enbart riggen. Som tur var hade det varit lugnt dagen innan och det hade inte gått någon sjö. Därför var sjön, trots den hårda vinden, ganska måttlig. När man stack ut huvudet blåste det så man nästan tappade andan. Vi började bli oroliga för att vår bimini skulle blåsa sönder. Den sitter ju uppe permanent men något väder som detta hade den aldrig varit utsatt för tidigare. Anna-Karin rapporterade att hon avläste 32 m/s sann vind. Alltså en bra bit över full storm, nästan orkanstyrka. Vi visste att det var en squall och de brukar inte vara så länge men detta var en envis rackare. Den gav sig inte förrän efter 3 timmar. Antagligen färdades vi framåt med ungefär samma hastighet som squallen  och det förlängde tiden som vi befann oss i dess grepp. Vi måste ge en extra eloge till vår outtröttlige medarbetare autopiloten. Han styrde utan minsta protest en rak och fin kurs under de här vidriga förhållandena, han undslapp sig inte ens minsta klagoljud över att bli utsatt för sådant.
Detta var det den hårdaste vind som vi någonsin varit ute i, men allt gick bra och inget gick sönder. Jo förresten, korgen med diskade tallrikar och skålar åkte i durken.  Ett par okrossbara tallrikar gick i tusen bitar och fick kasseras.
Unicorn bevisade återigen hon är en dam som tål tuffa tag. Antagligen mycket mer än besättningen.

Nästa dag var allt som vanlig igen och solen sken från en klarblå himmel. Vi länsade på för fulla segel och det var underbar segling. Fiskedonen plockade fram och det dröjde inte länge förrän det tjöt i rullen och vi kunde dra upp fin Brasiliansk Kungsmakrill. Inte så stor men lagom till en middag för två.

  Dagens fångst

Flera gånger under dagen möter vi öppna fiskebåtar vars framdrivning sker endast med hjälp av segel. De bemannas av 2-4 personer. Det är värt att med i betraktelsen att vi befinner oss 40 sjömil ut från närmsta land. Det innebär att de med dessa båtar ligger ute och fiskar mer än bara över dagen. Det är omöjligt för dem att hinna ut till fiskeplatserna och sedan tillbaka igen under en och samma dag. Vi funderar just på hur de har haft det under föregående natts oväder. Men de verkar glada och vinkar vänligt till oss när vi möts. Tyvärr möter vi en motoriserad fiskebåt som i sin iver att hålla upp och visa oss en stor hummer de fångat, lyckas köra över och av vår fiskelina. Där gick 50 m lina + drag förlorat.

Natt 3 blir händelselös och vi glider fram under en stjärnklar himmel. Eftersom vi just nu inte har någon måne syns stjärnorna extra bra. Tar man kikaren till hjälp syns oändligt många planeter och stjärnor. Kan jorden verkligen vara den enda bebodda planeten?

Vi kommer fram till Luis Correia efter 76 timmars segling och det ger oss en snittfart på 6,45 knop. 1 dygn kortare tid än vad vi kalkylerat med. Det är tack vare den starka medströmmen som vi får så hög genomsnittsfart. Vi kan inte gå in till själva Luis Correia eftersom vi måste invänta högvatten. Därför måste vi ankra bakom en lång vågbrytare som sträcker sig 1 km ut från land. Inte förrän tidigt nästa morgon kan vi fortsätta de sista 2 sjömilen ända in till fiskeläget.
Vi sover gott fram till klockan 3 då vi hör att det blåser upp och börjar regna. Det är en ny squall som anlänt. Inte alls i klass med den vi upplevde för två nätter sedan, men det blåser och regnar en del under en halvtimmes tid innan det lugnar ned sig igen.

På radarn kan vi se att vi ligger still och inte draggar i ovädret. Piren syns som ljusa streck.
Så här ser en squall ut på radarn. Det ljusa området är ovädret.

Nästa morgon vid sju-tiden kan vi dra upp ankaret för att ta oss sista biten in till det det lilla fiskesamhället Luis Correia. Vi har först svårt att hitta någonstans att ta vägen eftersom det är väldigt grunt överallt. Det går bra nu vid högvatten men vid ebb skulle vi stå på grund. Vi kör fram och tillbaka för att försöka hitta en plats att ankra på. En man vinkar till oss från en av de skrangliga bryggor som fiskebåtarna använder och han tecknar till oss att det går bra att lägga till vid hans brygga. Vi går dit för att kolla och det visar vara djupt nog för oss. Vi ligger nu vid Pelés brygga där han också har sitt hus.

Vid bryggan ligger också en liten risig Brasiliansk segelbåt med Luiciano ombord. Han har varit i Karibien under par år med sin båt och talar därför utmärkt engelska. Annars möter vi under vår tid i Luis Correia inte någon som kan ett endaste ord engelska. Luiciano kämpar sig nu sakta söderut ut, mot ström och vind. Han blir lite av vår tolk och gör att vi kan ha en trevlig samvaro med Pelé och hans familj.

  Pelé och Luiciano

Pelé bjuder oss att stanna som hans gäster så länge som vi önskar och vi kan han använda hans hus som vårt eget. Det känns bra att ha ett så säkert ställe att lämna båten på. Det är självklart att vi uppfattas som omåttligt rika när vi kommer till en plats som Luis Correia. Det är inte så att någon är så fattig att man svälter, alla har mat för dagen. Men de har absolut inget överflöd och alla får arbeta hårt för sin utkomst. Men vår blotta närvaro kan naturligtvis sticka i ögonen på en del och det kan locka till stölder och annat. Pelé går varje dag en runda ombord på Unicorn och kollar att vi låst fast allt stöldbegärligt. Han menar att annars kan det komma tjuvar i kanoter under natten för att försöka stjäla. Ser han något han inte gillar är det bara att åtgärda. Landvägen går inte att komma åt oss eftersom man då måste passera genom Pelés hus och där är det låst med en kraftig järngrind. Allt går bra och ingen försöker med något så länge vi ligger i Luis Correia.
Pelé tycker också att vår teakdäck ser förförligt torrt ut. Han erbjuder sig att hjälpa till att skaffa en lämplig färg att måla det med. Vi tacka vänligt men bestämt nej till det.

Pelés vakthund Nicky som vakade över oss.

En av de saker som måste göras var utcheckning från Brasilien. Myndigheter för detta fanns i Parnaiba 15 km från Luis Correia. Jag tog en av de första dagarna i Luis Correia bussen dit för att ge mig i kast med detta. Vis av erfarenhet visste jag att det kan ta sin tid. Som av en händelse råkade bussen passera alldeles utanför Policia Federal. Jag rycker snöret och kan hoppa av nästan vid dörren till polisstationen. Det går mycket smidigt och efter en kvart har våra pass fått utresestämplar.
Nästa anhalt är tullen, Receita Federal. Där blir det stopp och de hänvisar till Teresina. En stad som ligger 30 mil bort. Nja , det verkar inte lockande och jag beslutar mig för att strunta i dem. Kanske förstod de inte riktigt vad jag ville. Luis Correia är inte ett ställe som besöks av speciellt många seglare och de hade antagligen inte så stor erfarenhet av främmande seglare. Varför det överhuvudtaget finns myndigheter som tull, immigration och hamnpolis på ett ställe övergår mitt förstånd. Vad sysslar de med? Det finns ju inte minsta anledning för dem att finnas här, ur min synvinkel helt meningslöst. Men naturligtvis får ganska många människor ett arbete att gå till. Brasilien har en mycket stor andel av befolkningen anställda i offentlig sektor. Vi har hört att det skall vara så många som 52 %, men det är en obekräftad uppgift.

Utan stämplar från tull letade jag upp Capitania, hamnpolisen. Medvetet lämnade jag inte fram några tullpapper. Men det gick de inte på. Jag gav dem då det tullpapper vi fått när vi anlände till Salvador och som visade att vi anmält till tullen att vi ankommit. Det gick bra och ingen frågade efter utstämpling från tullen. Sedan blev jag anmodad att visa intyg från hälsovårdsmyndigheterna. Och nu kom vårt, som vi tyckte då, meningslösa dokument från Natal väl till pass. Fram med det och sedan var allt klart. Utklarerade från Brasilien på en förmiddag. Inte illa. Att vi sedan stannade ytterligare en och halv vecka illegalt bekymrade oss inte särdeles.

Vi tyckte om Luis Correia och stannade längre än vi tänkt oss från början. Vi gjorde utflykter till fots, per jolle och med buss. Från vår bryggplats hos Pelé hade vi utsikt över en fantastisk sanddyn. Med jollen åkte vi flera gånger dit för promenader.

Promenad på sanddynen

Avsomnat projekt.

En dag när vi promenerade på stranden kom vi fram till dessa hus. Ett avsomnat semesterhusprojekt. Synd, för designen var ganska häftig och de låg i förstklassigt läge, endast 50 m från beachen.
Vi såg senare flera anläggningar som var övergivna. Helt klart är att någon måste ha förlorat pengar här. Å andra sidan är det billigt att bygga. Ingen isolering, inga treglasfönster, inte mycket av någonting. Mest bara betong.

Vi umgicks också en del med Pelé och hans familj. Luiciano deltog oftast också och kunde hjälpa till med tolkning när vår portugisiska inte räckte till (ganska ofta).

  BBQ i trädgården hemma hos Pelé.

Pelé fiskade inte själv längre med ägde två fiskebåtar, varav den ena var ute regelbundet. Den andra låg vid kajen och var i ganska risigt skick. Man höll på att jobba med den för att försätta den i brukbart skick igen, men det var ett stort jobb och gick långsamt. Pelé beklagade sig varje dag och undrade om vi inte ville köpa en brasiliansk fiskebåt, vi skulle få den mycket billigt.

Vi förstod aldrig riktigt hur det fungerade. Den aktiva båten verkade inte ha någon fast besättning. Den enda som alltid var med var skepparen. Annars var det ständigt nya besättningsmedlemmar. De hade någon sorts system där de som var med ute fick någon del i förtjänsten för dagens fångst. Hur de varje dag raggade upp ny besättning fick vi inte klart för oss.

Det var en relativt stor fiskeflotta som hörde hemma i Luis Correia och det fiskades flitigt. Man fångade bland annat mycket hummer och räkor. Hummern gav goda förtjänster och det mesta gick på export till USA. Av alla de fiskebåtar vi såg fanns det inte en enda som hade någon som helst navigations- eller kommunikationsutrustning. Detta trots att de fiskade långt ut från land och ibland låg ute flera dagar i sträck. Inte ens magnetkompasser fanns ombord på båtarna.
I Sverige är ju mista sportfiskebåt idag utrustad med GPS, VHF, ekolod och allt möjligt annat i utrustningsväg.

Flera kvällar kom Pelé fullastad med hummer och räkor och vi frossade allt vad vi kunde. Han vägrade varje form av betalning. Det enda vi tilläts bidra med var några öl från Unicorns förråd.

Luis Correia hade också ett bestånd av ganska stora fiskebåtar utan motor. De tog sig fram med segel. Vi såg när de var i aktion och vi var mycket imponerade av hur de kunde hantera sina båtar. De visade verkligen prov på stort sjömanskap med sin enkla utrustning.

Med dessa segelbåtar tog de sig upp till 50 sjömil ut från kusten för att fiska. Ofta under flera dagars tid.

En dag var det fiesta. En hyllning till ett helgon som vakar över fiskare och deras båtar. Då smyckades alla båtar med vimplar och ballonger och man körde runt i procession utanför Luis Correia. Med ombord fanns nu fruar, flickvänner och barn.

Festsmyckade fiskebåtar

När vi legat nästan två veckor i Luis Correia tog vi bussen in till Parnaiba för att bunkra på den stora supermarknaden. Det hade blivit dags att lämna Brasilien.
Vi har varit här i nästa 6 månader och haft en fantastisk tid. Vi har inte för en enda minut ångrat beslutet att segla hit. Det var dessutom en fantastisk segling hit. Mycket bättre än att "rulla" sig direkt över till Karibien. Nu väntar en förhoppningsvis lika fin segling upp mot Trinidad. Men först blir det stopp i Franska Guyana och Surinam.

I Parnaiba såg vi dessa grillar tillverkade av gamla fälgar.

Vi lämnar Luis Correia och Brasilien.

Håkan & Anna-Karin

Nästa logg

Till topp