Logg 17, 2009-07-22

När vi lämnade Luis Correia hade vi en segling på 850 sjömil framför oss. Vi skulle följa den norra kusten av Sydamerika, korsa Amazonflodens utlopp och därefter komma fram till Franska Guyana.
Dessutom låg en ekvatorspassage framför oss och vi undrade hur besvärliga doldrums vi skulle råka ut för.
Seglingen blev snabb och ganska händelselös. Precis som vi vill ha det. Det enda som som egentligen inträffade var att vi då och då fångade någon fisk. Till slut hade vi fått så mycket att jag fick order av Anna-Karin att sluta med fisket. Vi hade fått så mycket att vi inte visste vad vi skulle göra av allt.
 

Bland andra fiskar som nappade var denna fina Bonito. Det är en slags tonfisk men blir inte lika stor. Den har ett mycket fast och fint kött. Detta exemplar vägde ungefär 3 kg och gav oss många goda middagar. En stor bit fin filé torkade vi också. Det blir mycket gott att när det är färdigt.
Andra fina filébitar åt vi råa som sushi. Då tillsammans med ingefära och wasabisås.

Här hänger en bit Bonitofilé på tork. Den mindre biten kött som också syns är en bit oxfilé som vi också har torkat.

Anna-Karin njuter av härliga sushibitar.

Trots att vi seglade längs kusten var vi ganska långt ute till havs. Vi följde  densamma på 100-150 sjömils avstånd. Det av främst två orsaker. Vi ville dra så mycket fördel som möjligt av den södra ekvatorial-strömmen och vi ville segla längre ut än det bälte av fiskebåtar som brukar hålla till 50-100 sjömil utanför kusten. Fiskebåtarna är ofta dåligt upplysta om nätterna, ibland inga ljus alls, och de manövrerar högst oberäkneligt. Strömmen visste vi skulle ge oss en extra skjuts på mellan 1-3 knop.

Vi fick inte så mycket som enda squall över oss och kunde helt odramatiskt korsa ekvatorn i fin vind. Faktum är att vi inte alls råkade ut för några stiltjebälten. Ibland svag vind men det gick hela tiden att segla.
Med strömmens hjälp kunde vi klara av den 850 sjömil långa etappen på exakt 6 dygn. Det ger ett snitt på 5,9 knop. Vi var tidvis nere på bara 3-3,5 knop seglad fart, men med strömmens hjälp gick det ändå fint. Vi kunde segla i smult vatten hela tiden vilket var skönt. Knappt en våg som var högre än 0,5 m på hela sträckan.

Det finns egentligen bara tre möjliga ställen att gå till i Franska Guyana och vi valde Kourou. Det ligger nära den berömda Djävulsön som Frankrike har använt som fängelseö. I Kourou ligger också Ariane Space Center varifrån Ariane 5 raketerna skickas upp.
För att ta sig in till Kourou måste man segla in genom en smal bojad ränna. Den är grund och sandas hela tiden igen. Därför jobbar ett mudderfartyg konstant med att hålla farleden öppen. Vi var tvungna att minska ner vår fart under sista dagen för att komma fram lagom till högvatten. Vi lågvatten är det för grunt för att ta sig in.

På väg in till Kourou. Bakom oss kommer Gemma, mudderfartyget. I bakgrunden syns Djävulsön.

Anledningen till att rännan muddras konstant stavas "Ariene Space Center" Frankrike med ESA som partner skickar varje år upp 4-6 raketer från sin bas här. Nästan all utrustning + raketbränsle levereras till Kourou per båt.

Här kommer Colibri med delar och utrustning till Arianeraketerna.

Det är näst intill otroligt att så här stora båtar kan ta sig in till Kourou. De har inte mer än max 0,5 m mellan köl och havsbotten.

I Franska Guyana är utbudet i affärerna  stort sett identiskt med vad som finns i Frankrike. Ja, förutom de små Kinesiska och Vietnamesiska affärerna. Det är bara ett litet problem, priserna ligger ungefär 40 % högre än i Frankrike. För oss som just anlänt från Brasilien var det en ordentlig chock. Priserna på grönsaker och frukt hade 10 dubblats. Ölpriset var 4 dubblat. Franska viner fanns naturligtvis men också de ratade vi på grund av priset.
Att äta en enkel dagens rätt på restaurang kostade här 25 €/portion och vi beslöt snabbt att laga all mat ombord. Naturligtvis njöt vi av att kunna köpa en färsk baguette eller croissant i bageriet. Likaså slank det ned en bit brie eller camembert i korgen på supermarknaden men vi kände oss rånade varje gång vi skulle betala.

Normalt när man seglar upp i en flod i Sydamerika sjuder det av liv och floden utgör en viktig livsnerv. Det brukar vara fullt av kanoter och farkoster av allehanda slag som nyttjar floden för fiske, transporter och allt annat möjligt. Här var det helt dött. Det kändes som om raketbasens närvaro på något sätt tagit död på allt lokalt och vi hade anlänt till en konstlad värld. Naturligtvis har de som jobbar inom rymdindustrin höga löner och för dem spelar inte prisläget så stor roll. Men var fanns alla lokala entreprenörer? De som säljer allt möjligt från sina små stånd, det som vant oss från Brasilien? Inte fanns de här.
Visserligen hade Kourou både en fisk- och en grönsaksmarknad 2 ggr/vecka men utbudet var väldigt trist samtidigt som det var dyrt.

Incheckningen i Franska Guyana var däremot mycket enkel och smidig. Ett enda ställe att besöka och ett enda formulär som vi inte ens behövde fylla i själva. Vi kunde både checka in och ut samtidigt vilket innebar att vi inte ens behövde komma tillbaka vid avsegling.
Personalen var också ytterst trevlig och hjälpsam. När vi frågade efter information om besök på rymdcentret ringde damen som tagit emot oss dit och bokade in oss på en guidad visning. Inte nog med det, en av tulltjänstemännen körde oss dit i sin privata bil bara för att visa oss vägen så vi skulle hitta dit när det var dags för besök.

Rymdcentret finansieras av Franska staten 1/3 och ESA 2/3. ESA står för European Space Agency, och där är Sverige ett av medlemsländerna. Hur många miljarder det kostar fick vi aldrig veta, men på plats i Kourou arbetar 1600 personer. I Europa jobbar ytterligare 30000 med tillverkning av delar och utrustning till raketerna. Om man räknar in hur många som är sysselsatta med rymdforskning i olika former uppgår siffran till omkring 300000. Även Sverige är med som leverantör genom Volvo-flygmotor, delar till raketens motor och SAAB-Ericsson, delar till styrsystemet. 

Fullskalemodell av Ariene 5

Man gör 4-6 uppskjutningar / år och det är främst satteliter som sänds ut för olika ändamål. Både militära och civila det beror på beställaren. Det är naturligtvis topphemligt och vi tilläts aldrig komma i närheten av det område där satelliterna slutmonterades och kontrollerades.
Bara en vecka före vi anlände hade man gjort en uppskjutning. Hade vi vetat det hade vi nog skyndat på lite för att få vara med om den.
Anledningen till att rymdcentret ligger i Franska Guyana är närheten till ekvatorn. När jorden snurrar kring sin axel är periferihastigheten som störst nära ekvatorn och det utnyttjas maximalt här. Raketerna får 1650 km/h "gratis" jämfört med att t.ex. skjutas upp i Sverige. Det betyder med andra ord större payload i förhållande till raketstorlek och bränsleåtgång. Jämfört med Cape Canaveral i Florida kan en raket av samma storlek ta 2 tons (20%) extra last om den skjuts upp från Kourou.

Rustade för rundtur på Europe's spaceport

När vi anlände för vårt besök var det stor säkerhetskontroll med röntgen och metalldetektorer. Vi var också tvungna att lämna ifrån oss våra pass under besöket. Däremot var det fritt fram att fotografera. Vi hölls hela tiden på betryggande avstånd från de hemliga delarna av anläggningen. Området är stort, större än hela Martinique fick vi lära oss.  Dagen till ära fick vi också spetsa våra öron extra mycket eftersom all guidning och presentation skedde på franska. Engelska turer finns inte så vi hade inte mycket att välja på.

Rymdkontrollen

Uppskjutningsrampen

Raketmotor  s.k. "Vulcan-motor"

Dagen efter vårt intressanta besök på rymdcentret gick vi för motor 7 sjömil ut till Djävulsön. Rättare sagt till Ile Royal. Det som populärt kallas Djävulsön består av tre öar, Ile Royal, Ile Saint-Joseph och Ile Du Diable.
Vi fick lära oss att det var ganska få fångar som egentligen satt på Ilde Du Diable, de flesta internerna satt i stället på de två andra öarna.

Ile Du Diable sedd från Ile Royale.

Vi ankrar vid Ile Royale där det redan ligger flera utflyktskatamaraner med dagtursturister. Därifrån kan vi med jolle besöka alla öar utom just Ile Diable som är mycket svårtillgänglig på grund av starka havsströmmar. Ryktet säger att det är gott om haj i vattnen kring öarna och det stämmer kan vi intyga. Vi ser flera hajar och vi har redan tidigare sett fiskarna i Kourou landa flera olika arter av haj. Bland annat hammarhaj.

Här ligger Unicorn ankrad vid Ile Royale. Vi stannar bara en natt eftersom skyddet är dåligt och det rullar svårt under natten. Trots att det är nästan vindstilla kommer det en stor havsdyning in i viken. Den är så stor att vi ibland begraver hela fördäcket i någon våg. Värre än vi någonsin haft det ute på Atlanten. Ett par gendarmer vi träffat har varnat oss för att detta ofta händer på nätterna så vi visste om vad som väntade. Men det blir lite si och så med sömnen.

Ruiner från fängelset på Ile Saint-Joseph

Vi besöker museet som finns på en av öarna och lär oss att den kände fången Papillon aldrig har rymt härifrån som han skrev i sin bok 1944. Det är bara påhitt. Han rymde däremot från ett fängelse i Cayenne inne på fastlandet. De mesta han berättar om i sin bok är också påhittade historier och har aldrig inträffat i verkligheten. Boken behöver ju inte vara sämre för det, men sann är den inte.

Vad som däremot är sant är den för högförräderi dömde Alfred Dreyfus satt nära 5 år isolerad som ensam fånge ute på själva Djävulsön, Ile Du Diable. Visserligen hade han 14 vakter men han var förbjuden att tala med dem.
Han satt här mellan 1895-1899. Sedan blev han frikänd  och återinträdde 1906 i tjänst som major inom franska armén.

Vad som är helt säkert är att det var ett mycket hårt liv som väntade de fångar som hamnade här. De flesta återvände aldrig utan dog av umbäranden i samband med interneringen. De fångar som dog fick ingen begravning utan slänges i sjön för hajarna att kalasa på.
Fängelset stängs 1946 med de sista fångar lämnar det inte förrän 1954.

Få fångar kom hit. Det är mest högre tjänstemän som fick sin grav här.

En av de få fångar som fortfarande finns kvar ute på ön.

Men här verkar det som om fången lyckats rymma.

Det är ett rikt djurliv och det är gott om dessa varelser som ser ut som en korsning mellan marsvin och råtta. Vi ser också flera apor men de visar sig svåra att fånga på bra bilder. Den ovan är den bästa vi fick. De var så oerhört kvicka i vändningarna.

Sammanfattningen av Franska Guyana är att det trots de höga priserna var ett positivt besök och vi är nöjda med vad vi fick se och uppleva. Men vi kommer nog inte tillbaka.

Vi lämnar Ile Royale bakom oss. Kurs mot Suriname 200 sjömil väster ut.

Nästa logg

 Till topp