Logg 10, 2010-04-07

Les Saintes var ingen stor ögrupp men det var ganska mysigt att vara på ett lite mindre ställe. Framför allt tillhör området Frankrike och det innebar att vi kunde äta färsk baguette till frukost varje morgon.

Det här häftiga huset hittade vi under en av våra promenader.

Baguette, brie ost, accras och ett glas rosévin.

Några bilder från Les Saintes.

En dag tog vi jollen till grannön Ilet ā Cabrit för att promenera. Vi hade redan promenerat alla vägar på huvudön Terre de Haut och ville se något nytt. I sundet mellan de två öarna fick vi se något fantastiskt, två valar visade upp sig för oss. En otroligt mäktig syn att få se dessa djur.

Valar vid Les Saintes.

Vi hann inte själva fånga dem på bild och fotona ovan är tagna av vår vän Devi (SY Artic Tern)

Efter 4 dagar drog vi upp ankaret för vidare färd mot Antigua. Via ett kort stopp för övernattning i Deshaies på nordvästra hörnet av Guadeloupe seglade vi till det klassiska English harbour på Antigua.

  Vad som står på registreringsskyltarna stämmer bra.

I English harbour hade England en berömd  flottbas och en av de mest berömda amiralerna var chef där, Horatio Nelson.

Det kändes verkligen som om vi vandrade omkring på historisk mark i English harbour. Det fanns ett mycket trevligt museum som visade föremål och berättade om hur det var på den tid då detta var en mycket betydelsefull flottbas i denna del av världen. 

Andra dagen på Antigua hörde vi plötsligt hur det tutades i flera båtars signalhorn. Några tände dessutom handbloss och stod och viftade med dessa. Vi hade ingen aning om vad det hela handlade om men förstod snart. Det var en roddbåt med två män som var på väg in. Det var inte vilken liten roddbåt som helst utan en som var utrustad för långfärd. English harbour var målgångsplats för en stor roddtävling där starten hade gått ett halvår tidigare i England. Sista etappen i tävlingen gick från Cap Verde till Antigua. Bland deltagarna fanns det både ensamroddare och de som var två i besättningen.  Att ro från Cap Verde till Antigua tar 60-80 dagar beroende på vind, vågor och naturligtvis fysisk uthållighet hos roddaren.

Deltagarbåtar framför Yachtklubben.
En otrolig bedrift att spendera 60-80 dagar roendes ombord på en sådan farkost.

Efter några dagar i English harbour seglade vi vidare till Jolly harbor på västar sidan av Antigua.
Ankringen i English harbour hade varit ganska besvärlig. För det första var det väldigt dålig hållbotten och det var mycket svårt att få ankaret fästa. Det var så besvärligt att jag till och med fick dyka ner och placera ankaret i rätt läge medan Anna-Karin backade fast det. Andra problemet var de kraftiga strömmar som tidvatten och vind orsakade. Det medförde att båtarna för ankare rörde sig i otakt och ofta kom väldigt nära varandra. Det som vanligtvis är mer än tillräckligt avstånd mellan båtarna visade sig vara helt otillräckligt. En eftermiddag kom en norsk båt farande mot Unicorn och det blev en mindre sammanstötning. Inget allvarligt och inga skador uppstod på någon av båtarna. Regeln säger att den som kommit senast måste flytta på sig och den norska båten fick således dra upp sitt ankare och hitta en annan plats.

I Jolly harbour hade vi inga problem att ankra och vi kunde droppa ankaret på fin sandbotten i 4 m vatten. Jolly harbour hade inte så mycket att erbjuda förutom en stor och bra supermarknad. Där passade vi på att fylla på en del förnödenheter.

Anna-Karin sköter kommunikationen via Skype.

I Jolly harbour checkade vi ut för att segla mot St. Barthelemy. Det var en ganska lång etapp, 75 sjömil. För att hinna segla detta på en dag var vi tvungna att starta redan klockan 4 på morgonen. Tyvärr var vinden dålig de första timmarna och vi tvingades gå för motor för att ha en chans att komma fram i dagsljus. Fram på förmiddagen kom vinden och vi gjorde fin fart för segel. Efter båten hängde, som nästan alltid när vi seglar, en fiskelina. Vid 2-tiden på dagen fick vi första nappet men lyckades inte bärga fisken ombord innan den släppte från kroken. En stund senare hade vi bättre tur och kunde landa en fin kungsmakrill på ca. 1 kg. Uppmuntrade av fångsten slängde vi omedelbart i kroken igen och efter en halvtimme var det dags för nummer två. Totalt drog vi upp tre fina kungsmakrillar, den största på ungefär 2 kg.

Vid sjutiden på kvällen kom vi fram till St. Barthelemy men vi stannade inte vid huvudstan Gustavia utan fortsatte runt hörnet till en vik som heter Colombier. Gustavia verkade vara en väldigt rullig ankarplats och vi visste att våra vänner Imke och Uli (SY Eiland) redan låg i viken. I det sista dagsljuset gled vi in och hittade en bra plats närmast sandstranden i Colombier. Imke och Uli kom över på en sundowner och berättade att de hyrt bil till nästa dag. De undrade om vi ville hänga på vilket vi naturligtvis tackade ja till. Vi var rätt trötta efter att ha stigit upp halv fyra och somnade därför ganska tidigt den kvällen.

Här ligger vi ankrade, Unicorn syns ganska nära stranden.

Med Eilands jolle åkte vi morgonen därpå in till Gustavia för att hämta upp hyrbilen. Inne i hamnen var det full aktivitet för det pågick en kappsegling. Tävlingen heter "The Bucket" och namnet kommer av priset man seglar om.

Anna-Karin och "The Bucket"

Bucklan kan synas vara ganska oansenlig och har egentligen inget värde överhuvudtaget. Vad som inte är oansenligt är däremot deltagarbåtarna. Antalet tävlingsdeltagare är begränsat till 30 och det världen största och dyraste segelyachter som tävlar mot varandra. För ägarna är det enbart ära,  prestige och att få visa upp sig som gäller och bucklan är av helt underordnad betydelse. Listan på båtar som vill men inte får vara med är lång, och att bara bli antagen till racet är en stor ära.

Gustavias hamn
Ankarplatsen utanför

En bryggplats för en av dessa båtar kostar mellan 1000-2000 US dollar/dygn. Men då ingår också dykare. När de ankra har de alltid dubbla ankare ut från fören i ett "V". Naturligtvis korsas då en del kättingar. Men det fixas varje morgon med ett gäng dykare som assisterar vid avgång. Att se dessa båtar lämna och sedan komma tillbaka till hamnen är ett skådespel som vi sent skall glömma. Men de anställda besättningarna ör mycket professionella och det uppstår sällan några större problem. Vi har också noterat att båtar i den här klassen inte endast har bogpropellrar till hjälp för att precisionsmanövrering i trånga utrymmen.  De har även s.k. "side trusters" i aktern. Det gör att det kan förflytta hela ekipaget rakt i sidled om det behövs. Mycket behändigt verkar det vara.


Hur stora båtarna i verkligheten är kan man få en uppfattning om här. Titta på den hydrauliska rullfockmekanismen. Den är högre än killarna som står bredvid. Unicorns dito når knappast ens upp i knähöjd.


Här sitter en kille uppe på bommen som är nästan 1 m bred. Det går utmärkt att promenera fram och tillbaka där uppe.


J-båten Ranger på väg ut till start. Masten är nära 60 m hög, krysställ 1000 m˛, spinnaker 1200 m˛. Ranger används mest till olika kappseglingar runt om i världen och ägaren, en amerikansk fastighetsmiljardär, har alltid med sig sin följebåt. Det har föresten nästan alla stora segelyachter av lite klass. 
Detta är Rangers följebåt Vita.

En annan ännu större båt passerar förbi.
Ytterligare en på väg ut.

Eftersom vi hade tillgång till bil hade vi letat upp en plats strax ovanför Gustavias hamn där vi kunde följa starten. Vid en obemannad meteorologisk station dukade vi upp en brunch.
Här sitter vi tillsamman med Imke och Uli.

Tävlingen går inte riktigt till som en vanlig kappsegling. Eftersom varje båt betingar så oerhört stort värde skulle det vara allt för riskfyllt att ha gemensam start vilket annars brukligt vid kappseglingen. I stället startar all individuellt med 10 minuters mellanrum. Detta för att undvika skador i mångmiljonklassen vid startproceduren. Sedan tas tid som sedan räknas om mot ett handikappsystem.

Starten har gått.

 
Bansträckningen var ett varv runt St. Barthelemy. Med vår bil körde vi runt till olika utkiksplatser och kunde följa racet under hela dagen. 

Den lilla båten på bilden är en 45-fotare.
Ägare med vänner skålar för dagen segling medan besättningen sköter resten.
Salperton tillbaka i hamn.

Ranger som är nästan 40 m lång har inga mantåg. Därför är det inte ovanligt att de tappar en eller annan besättningsman överbord under ett race. De har alltid en följebåt som följer tätt i kölvattnet för att plocka upp eventuellt tappade personer och sätta tillbaks dem ombord igen.
Vi fick en liten pratstund med en av ägarens vänner som var inbjuden som gäst och det var intressant. Han berättade att Ranger har en fast anställd besättning på 8 man. När det är ett race flygs en speciell tävlingsbesättning in som består av 15 man. De flesta i tävlingsbesättningen kommer från Nya Zeeland och Australien, alltså ganska långa och dyra transporter. För att platsa i besättningen krävs att man minst har ett framgångsrikt förflutet i Americas Cup, Volvo Ocean Race eller är flerfaldig OS eller VM vinnare i någon klass. Vi lyckades alltså inte få jobb ombord på Ranger.

Segelmakarmaskinen gick varm varje kväll med segel som behövde lagas.

St. Barhelemy har ju en gång i tiden var svenskt och det märks ganska tydligt. Många svenska flaggor vajar och det finns många svenska namn på gator och platser.

Piteå är vänort till Gutavia.

St. Barthelemys flygplats har en ganska häftig inflygning som går över en ås med en väg på toppen. Planen går så lågt så det känns om man ta på dem när de flyger över huvudet. Men detta är enda platsen på ön där det har gått att anlägga en flygplats. Banan är kort och man kan inte ta emot några större plan.

En av alla fina stränder på St. Barth.

Besöket på St. Barth var mycket trevligt med det finns en stor nackdel. Eftersom man nischat in sig på turister och besökare med tjocka plånböcker är priserna helt otroliga. Det är så dyrt att man baxnar. Vid ett tillfälle behövde vi uträtta några ärenden på internet och satte oss därför på ett internetcafé. En pytteliten öl (25 cl) och en minimal kopp kaffe kostade oss 120 SEK. Allt annat är i samma prisklass och även om vårt besök varit fantastiskt kändes det ganska skönt att segla vidare mot St. Maarten.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Till topp

Nästa logg