Logg 12, 2010-05-21

De 450 sjömilen från Virgin Islands till Turks and Caicos gick fint och vi hade bra segling hela vägen. Vi hade räknat med att det skulle ta 4 dygn men vi klarade det på 3. En del tack vare medström som gav oss lite extra skjuts. Dag två fick vi napp på kroken som hängde efter båten och vi kunde efter en del kämpande landa en fin Mahi-Mahi ombord på Unicorn.

De bästa bitarna åt vi som vanligt som sushi, endast kryddade med lite wasabisås.

Det tredje dygnet ökade vinden och därmed också vågorna. Eftersom vi seglade nästan plattläns blev det ganska rulligt och obekvämt ombord.

Vår tanke var att vi skulle segla till Grand Turks och klarera in i Cockburn Town. Men vi hade sydlig vind och då finns ingen skyddad ankarplats där. Vi letande oss i stället in i lä av Salt Cay som är en liten låg sandö 5 sjömil söder om Grand Turks. Det finns inte mycket till sjökort över området och man måste helt lita till vad man ser med sina egna ögon. Först fick vi runda ett klipprev och därefter var vi inne på grunt vatten 3-4 m. Lite spännande var det att leta sig in mellan alla korallhuvuden som står upp från botten. Har man bara solen högt på himmelen är det oftast inga problem och man kan lätt se dem i kontrast till den vita sanden på botten.
Väl inne på ankringsplatsen hade vi vind och våglä. Det kändes skönt efter den tre dygn långa seglingen.

Vi grillar resten av vår Mahi-Mahi.

Dagen därpå körde vi under 5 sjömil slalom mellan rev och koraller för att inomskärs ta oss upp till Cockburn Town. Vinden hade nu avtagit så mycket att det fick bli motorgång.  För att klarera in var vi tvungna att lägga oss vid den stora kommersiella piren. Det var inte enkelt. Dels var den så hög att vi nästan inte kunde ta oss upp, dels så gick det en dyning som gjorde det farligt att med en så liten båt som Unicorn ligga vid ett sådant ställe. Men det är inget tull och immigration bryr sig om. Tullarna kom ner till båten med bil och jag blev tvungen att hoppa in för att åka med till deras kontor för all pappersexercis. Anna-Karin stannade kvar och sprang fram och tillbaka med fendrar för att förhindra att Unicorn skulle slå emot den råa betongkajen. Det fanns  dessutom vassa rostiga metallbeslag som hotade att göra märken i vår båt. Det tog nästan en timme att få alla papper klara och jag kunde bli tillbakaskjutsad till Unicorn.  Det tog en halvtimme längre än det behövt göra och det berodde på att man inte hittade kvittensblocket. Jag bedyrade att jag kunde klara mig utan kvitto men se de gick inte. Kvitto skall det vara annars går det inte.  35 US dollar kostade det att bli inklarerad till Turks an Caicos. Fast egentligen var det bara 15 US dollar. 20 dollar hade vi fått betala i "hyra" för att ligga vid den hemska kajen i 2 timmar. Vilket rövarpris!
Så fort jag var ombord lossade vi förtöjningarna och lade oss för ankare en bit bort.

Grand Caicos hade inte så mycket att erbjuda och redan nästa dag seglade vi därför över till Cockburn Harbour på South Caicos. Inte lätt det här med namn. Cockburn Town resp. Cockburn Harbour fast olika öar.
South Caicos är en fattig ö som drabbats hårt av orkaner de senaste åren. Det syns inte minst på husen som är ganska fallfärdiga. Dessutom orsakade orkanen Ike 2008 ganska stora skador på korallreven. Det har gjort att fisket är betydligt sämre än det varit på många år. Fiske är i stort sett det enda levebröd människorna på denna fattiga ö har. Vi talade med Darryl som driver en liten bar och enkel restaurang. Han berättade att de flesta helst vill ha "government jobs". Ett sådant jobb betyder här en säker inkomst utan att behöva jobba speciellt mycket. Man kan nästan likna det vid en sorts arbetslöshetsunderstöd.

Tullkontor på South Caicos

Det finns ett par avsomnade hotellprojekt på South Caicos. Norska oljemiljoner skulle på 80-talet göra ön till ett turistparadis. Av okänd anledning drog sig investerarna ur. Nu står stora betongskelett och vittrar i väder och vind. En sorglig syn.

Vi lämnade Cockburn Harbour efter två nätter för att korsa Caicos bank. Det är en grundbank som ligger söder om Caicosöarna. Djupet varierar mellan 1-5 m. Naturligtvis finns det inga sjökort utan det är eyeball navigation som gäller. Vi lämnade tidigt på morgonen för att hinna segla de 50 sjömilen över banken i bra ljus. Bra ljus är helt nödvändigt för att bra kunna se alla korallhuvuden. Vi hade några waypoints som vi kunde gå på men det innebar inte att vi kunde slappna av utan det var skarp utkik som gällde hela dagen. Som lägst var djupet nere på 2,3 m. Alltså inte mer än en 0,5 m vatten under kölen.

Vi hade ett litet missöde och det händ strax efter avfärd. Innan vi kom ut på själva banken, där det var helt lugnt vatten, seglade vi två sjömil utanför Long Cay. Där var det en del sjö och Unicorn rullade en hel. Vi hade inte stängt fönstren i akterkabinen och tyvärr skvätte en våg rakt in och landade i bokhyllan. Böckerna fungerade som effektiva svampar och sök omedelbart upp vattnet. Vi fick senare lägga ut alla böcker på soltork.

Boktork.

Efter en lång dag var vi framme vid Sapodilla Bay på Providenciales eller som alla säger Provo. Provo är raka motsatsen till de andra öarna i Turks and Caicos. Det finns fullt av stora hotell och resorts. Det är mycket populärt ställe för amerikanska turister som vallfärdar hit.
Det är också ett s.k. skatteparadis. Det finns ingen skatt på vare sig arbets- eller kapitalinkomster. Det råder också fullständig banksekretess och inga uppgifter lämnas ut till något annat land. Om allt detta görs det reklam i de officiella broschyrer som delas ut på turistbyrån.

Det kryllar av resort och hotell på Provo
Unicorn tillsammans med ett något större kompis.

Det är långt till allt på Provo och för att ha en chans att se oss omkring hyrde vi en bil. Med bilen kunde vi lätt ta oss runt hela ön på en dag. Bland annat besökte vi golfbanan. Den bevattnas med 1500 kubikmeter vatten varje dag året runt för att hålla sig grön.

Bokhandeln på Provo.

Vi tyckte inte att besöket på Turks and Caicos hade varit något speciellt och efter en vecka lämnade vi för att segla mot Bahamas. En vecka är också max vad man kan stanna utan att behöva skaffa ett cruisingpermit och det hade vi ingen lust att göra.

Första anhalten i Bahamas var Mayguyana. Vi hade seglat på i ganska frisk vind, 12-13 m/s, och gjort 6-7 knop hela dagen. Det behövdes för att vi skulle hinna fram i dagsljus och kunna leta oss in till ankringsplatsen. Vi kommer fram en halvtimme före mörkrets inbrott och skall just börja rulla in genuan när vi märker att något är fel med förstaget. Det går inte att rulla in seglet alls och det känns mjukt och degigt på något sätt. Snart blir det värre och vi förstår att hela förstaget har gått av. Det ramlar inte ner utan det hänger kvar och slänger och dänger i fallet som fortfarande håller det uppe. Men vi kan inte göra något åt det just nu för vi måste starta motorn och försöka att åtminstone ta oss in en liten bit bakom ett rev för att ankra. Snart är det mörkt och då är det kört att ankra. Att manövrera inne på grunda områden i mörker är lika med att gå på grund och vi har nog bekymmer med vårt förstag.
Som tur är har vi genomgående mast och den stod kvar. Den hade nog stått kvar ändå genom de främre undervanten, med det känns ändå bra att masten är genomgående.
Vi kunde sedan snabbt sätta det inre förstaget, som var satt till sidan, för uppstagning av masten. Vi fick sedan ankra på en öppen och oskyddad plats men vi var tvungna att få ner hela det slängande och svängande paketet. När allt var nere var det mörkt och det var för sent att flytta till en bättre plats. Vi fick en mycket orolig och obekväm natt.

Hela förstaget hängde kvar tack vare att fallet höll.
Här ligger hela paketet nere på däck.

De yttre kardelerna har gått av jäms med pressningen. Wirens kärna har gått av 50 mm längre ner.

Fallet var alldeles söndertrasat men höll som tur var. Det behövde kapas 30 cm.

Nästa morgon kapade vi av den skadade delen av staget och förstagsprofilen uppe i toppändan. Vi måste ta bort ungefär 20 cm för att komma ner till "frisk" wire.
Som tur var hade vi ett nytt ändbeslag som passade till vår förstagswire. En s.k. Norseman fitting. Den kan monteras med ett par skiftnycklar. Jag har monterat sådana vid tidigare tillfällen och vet hur de fungerar. Att åka upp i masten för att plocka ner de trasiga resterna var inte att tänka på där vi låg och rullade på den oskyddade platsen. Därför seglade vi iväg med endast storsegel mot Plana Cay 30 sjömil längre väster ut. Det var en fin ankarplats med en underbar lång sandstrand med palmer på. Men också där rullade det för mycket för jobb uppe masttoppen. Den enda möjligheten var alltså att fortsätta mot ett bättre ställe. Det känns lite konstigt att segla med hela förstaget liggandes på däck. Ungefär 1 m sticker ut framåt och 3 m sticker ut bakom båten.

Efter ytterligare en dags segling med endast storsegel kom vi fram till en lugn vik som heter Attwood harbour. Där var det möjligt att bli upphissad till masttoppen för att plocka ner resterna av det trasiga förstaget. Till vår hjälp hade vi Nancy och John från den amerikanska båten Larking About. Det hade seglat förbi oss härom dagen och kallat upp oss på radion. De undrade vad det var för konstigt spröt vi hade liggandes på däck. Nu kom de över till Unicorn för att hjälpa till.
Wiren till förstaget hade gått av precis där den gick in i ändbeslaget, alltså vid själva pressningen. Det var bara att ta loss pinnbulten, ta med resterna och bli nedsänkt till däcket igen.

Eftersom jag fått kapa av 20 cm på staget var det ju tvunget att ersätta denna bit med något annat. Annars skulle staget vara för kort. Vi tog en vantskruv som vi hade liggandes som reserv och den passade nästan perfekt. Den monterades under rullen nere i däcket. Nu var det bara att bli upphissad en andra gång och fästa det reparerade staget uppe i toppen.

Så här ser det ut efter reparation.

Som tur var kunde vi sedan hissa genuan på den bit av profilen som återstod. Det innebär att vi faktiskt kan använda genuan igen om än med vissa begränsningar. Rullmekanismens toppsvirvel har blivit skadad och vi kan inte rulla seglet ut och in när vi sträckt upp fallet ordentligt. Det måste vi därför släppa på vi in- resp. utrullning.

Vi måste skaffa ett nytt förstag inklusive en ny rulle och det kan vi inte få tag på i Bahamas. Det går inte att köpa förrän vi kommer till USA. Vi redan mailat en riggfirma i Ft. Lauderdale som kan hjälpa till. Vi hade ursprungligen inte tänkt segla dit nu men nu är vi tvungna att ändra planerna. Så länge vi seglar korta dagsetapper i Bahamas kan vi leva med det reparerade förstaget men det duger inte till att ge sig ut på några längre havsseglingar.

Som summering kan man säga att det trots allt gick ganska bra. Det kunde varit mycket värre. Det som räddade oss var att vi hade Norseman beslag ombord och kunde sätta på ett nytt ändbeslag. Utan det kunde vi aldrig ha fått upp staget igen.

Nu fortsätter vi att sakta norr ut genom Bahamas och njuter av korta etapper, fina stränder, kristallklart vatten och bra snorkling.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp