Logg 14, 2010-07-16

I förra loggen skrev vi om ett förfärligt åskväder vi hamnade strax utanför Ft Lauderdale. Det visade sig att vi trots allt inte gick helt skadeslösa från ovädret. Modemet till korvågsradion upphörde att fungera direkt efteråt. Vi hade använt några timmar innan åskan drabbade oss och vi kan inte så någon annan förklaring än att det fick sig en smäll av någon blixt som slog ner nära oss. Det var visserligen avstängt men fortfarande anslutet till radio och dator. Det sitter lite illa till och det är inte så enkelt att koppla loss det för förvaring i ugnen vid åska. Det är för övrigt ganska ogörligt att koppla loss och förvara all känslig elektronik i ugnen så fort åska är i närheten. För det första skulle det ta flera timmar att demontera allt och för det andra är ugnen alldeles för liten för att härbärgera allt. Det enda vi kan stoppa in där är vår bärbara VHF, en GPS-mottagare och en dator. Det är basutrustning som är bra att ha vid liv även om allt annat skulle slås ut.
Det trasiga modemet måste nu skickas till tillverkaren i Tyskland för reparation.

Eftersom vi anlände till Ft Lauderdale mitt i natten var det lite trixigt att ta sig in men det gick fint. Vi fick ropa upp en av broarna för att begära öppning annars hade vi inte kommit igenom. Vid ett-tiden på natten kunde vi fånga en av bojarna utanför Las Olas marina ock knyta fast oss i den.

Unicorn vid Las Olas bojar i Ft Lauderdale

Nästa morgon när vi vaknade visste vi att det var dags för det som vi oroat oss en del för, inklarering i USA. Vi var lite förvånade att vi så lättvindligt hade kunnat köra rakt in i den stora kommersiella hamnen i Ft Lauderdale utan någon till synes hade brytt sig det minsta. Varken coastguard eller någon annan myndighet hade visat något intresse. Med tanke på hur rigorös säkerheten är på alla amerikanska flygplatser var vi lite förvånade. Vi hade tagit reda på via internet att det första vi måste göra var att ringa till homeland security och anmäla vår ankomst. Via internet hade vi också tagit reda på telefonnumret dit. Eftersom vi inte hade något amerikanskt SIM-kort ännu fick det bli via en av våra svenska telefoner. Senare visade det sig bli ett dyrt samtal, 277:- sek. Till tjänstemannen fick vi uppge namn, passnr. och en del andra uppgifter. Vi fick också ett s.k. ankomstnummer. Detta nummer skulle vi uppge när vi senare besökte tull och immigration.
Tjänstemannen gav oss adressen till dessa myndigheter och bad oss uppsöka dem så snart det passade oss. Återigen blev mycket förvånade vi fick alltså på egen hand ge oss ut på amerikansk mark leta oss fram till rätt ställen. Vi hade förväntat oss ett uppbåd av myndighetspersoner som ville kolla både det ena och andra innan vi fick beträda amerikans mark, men så var det inte.
Vi sjösatte jollen och körde in till marinans kontor för att få hjälp med vägbeskrivning till de olika ställena. Vi fick en karta och kunde se på ungefär vart vi skulle. Med hjälp av buss och taxi tog vi oss sedan till andra sidan stan där myndigheterna låg.
Väl där gick allt som smort. Immigration gav oss utan prut 6 månaders uppehållstillstånd och hos tullen gick det lika bra. Utan vidare fick vi 12 månaders cruisingpermit för Unicorn. Tjänstemännen var de trevligaste vi råkat på under hela vår långa resa. Vi höll aldrig på att komma loss från den pratsamme tullmannen som ville diskutera allt från SAAB, Ingemar Johanson till knäckebröd med oss.
Trots att det är så länge sedan Ingo var boxningsmästare är det många här som kommer ihåg honom. En verklig svensk kändis.

Alla farhågor vi haft om hur besvärligt det skulle vara att ta sig in i USA kom alltså på skam. En sak som skiljer är att när vi seglar från ett säkerhetsområde till ett annat måste vi ringa till homeland security. Det medför dock inga problem och är enkelt avklarat med kort telefonsamtal. En förutsättning för att allt gick så smidigt är att vi hade B1-B2 visa för USA i våra pass. Utan det hade läget varit ett annat. Det är ett absolut måste att skaffa sig visum i förväg innan man anländer med egen båt sjövägen till USA.

Nästa projekt blev att fylla på våra mycket tomma förråd. Efter tiden i Bahamas hade vi inga färska varor kvar och, som vi tidigare rapporterad, ingen öl. På väg tillbaka till Unicorn hittade vi en stormarknad och det var som att komma in i himmelriket. Här fanns allt att köpa till högst rimliga priser. Ett flak öl som i Bahamas skulle ha kostat 68 dollar kunde här köpas för 14 USD. Lite skillnad det. Kött och fiskdiskarna dignade av läckerheter och naturligtvis handlade vi så mycket att vi höll på att inte få med oss allt på bussen tillbaka.

Vi var trötta efter en händelserik dag och det kändes bra att komma hem till Unicorn och få lägga ett par stora fina biffar på grillen.

Nästa projekt var att reparera vår havererade förstag och rullsystem. Tyvärr kom det en helg i mellan och vi blev tvungna att vänta till måndagen med att försöka få tag på den riggfirma vi haft kontakt med. Lördagen spenderad vi i stället tillsammans med Jayne.
Jayne är gift med Howard som vi lärde känna under våra två vintrar i Turkiet. Howard och Jayne har en Shannon 38 som heter Just Imagine. Ett passande namn eftersom de heter Just i efternamn. Vi umgicks mycket med Howard men träffade aldrig Jayne eftersom hon under vinterhalvåret bodde hemma i Ft Lauderdale. Nu hade Howard redan hunnit åka över till Italien, där Just Imagine legat över vintern, för att göra i ordning och sjösätta. Jayne skulle åka över två veckor senare när allt var klart. Nu fick vi istället möjlighet att lära känna henne och det var mycket trevligt. Jayne hämtade upp oss i sin bil och skjutsade oss runt till diverse olika affärer för olika inköp. Det var vi mycket tacksamma för.

  Jayne och Anna-Karin på stranden i Ft Lauderdale

På måndagen lyckades vi få kontakt med riggföretaget och vi blev mycket glada när det visade sig att de redan hade fått hem vår Furlex som vi beställt. Vi hade begärt in offerter från flera olika företag i USA men också från några svenska leverantörer. Vi hade bestämt oss för att vi ville ha ett svenskt system från Seldén, en Furlex 300S. Vi var då säkra på att få förstag i mm och inte i tum som är det som gäller bland riggarna här. Det bästa priset hade vi fått av ett företag i Ft Lauderdale. Tro det eller ej men det var nästan 20% billigare än den bästa svenska offerten. Att vi kunde köpa det taxfree som "boat in transit" hjälpte naturligtvis till. Som tur var slapp vi krångel med att begära tillbaka några pengar i efterhand för detta, utan allt sådant tog riggföretaget hand om. Vi åkte bara dit och hämtade hela paketet och betalade priset utan någon skatt eller moms. Hur smidigt som helst.
Vi hade beslutat oss för att göra allt arbete med montage själva. På så sätt kunde vi spara 600 dollar som det annars skulle kostat med montering.

Den här katten bodde på kontoret där vi köpte vår nya Furlex.

Vi jobbade intensivt med detta under en gassande Floridasol i två heta dagar. Dagstemperaturen låg på 38 grader i skuggan. Vad den var i solen, där vi mest höll till, vill vi inte ens tänka på. Varmt vart det i alla fall och det gick åt många liter vatten.
Vi var så koncentrerade att vi faktiskt missade att ta några kort. Det började med attAnna-Karin hissade upp mig masten för att lossa det gamla förstaget med rulle. Detta paket kunde vi sedan sänka ner och hiva upp på bryggan. Sedan vidtog ett noggrant mätande. Vi hade sparat de skadade bitar vi kapat bort och de fick nu mätas tillsammans med det som återstod av förstaget. Vi mätte och mätte och sedan mätte vi igen. Ett misstag på det här stadiet skulle bli både dyrbart och ta lång tid att rätta till. Det kändes lite pirrigt att kapa aluminiumprofilen och sedan wirestaget till den längd vi mätt fram.

Vi hade också beslutat att höja rullen jämfört med gamla systemet där ankaret gärna slog i rullen. Speciellt vid upptagning av detsamma. Vi höjde därför upp rullen 30 mm med hjälp av en extra toggle. Detta fick vi naturligtvis kompensera för innan vi kunde kapa till färdigt mått.
När allt var monterat och klart fick Anna-Karin återigen hissa upp mig i masten för att jag skulle kunna fästa hela paketet där uppe i toppen. Sedan var det spännande, skulle det passa även i andra änden. Det visade sig att allt vårt mätande gav önskat resultat allt stämde perfekt.

Så här snyggt ser det ut när det är färdigt.
Vid denna brygga låg vi när vi gjorde jobbet

Det kändes mycket bra att äntligen ha fått ett slut på alla de problem som det gamla förstaget åsamkat oss.

Nu kunde vi med gott samvete ägna oss några dagars sightseeing i stan. Bland annat besökte vi ett enormt stort köpcentra med fler än 450 butiker. Detta var kanske mer populärt hos den ena halvan av besättningen än hos den andra. Speciellt som det tog 1,5 timme i buss enkel väg att ta sig dit.

Resultat av shoppingen

Vi träffade också Jayne igen och blev hembjudna till henne på middag.

I Jaynes kök
Till efterrätt blev det keylime paj, väldigt mättande.

En annan kväll blev vi bjudna på middag av Solange och Joao. De kommer från Brasilien och är ute på långsegling med sin katamaran Casulo. De anlände några dagar innan oss till Ft Lauderdale och hade fått låna ett hus av en god vän. Där kunde de också lägga sin båt medan Joao var tvungen att åka tillbaka till Fortaleza i Brasilien för en magoperation.

Solange till vänster och Joao till höger.
Deras två barn till vänster + en kompis.
Casulo

Några bilder från sjöstaden Ft Lauderdale. Staden genomkorsas av oändligt många större och mindre kanaler. Överallt ligger det båtar vid de ofta mycket flotta villorna. För vår smak var husen ofta alldeles får pråliga och ser mer ut som avbilder av grekiska tempel. Mycket pelare och tinnar och torn. Men vi har aldrig någonsin sett så många motorbåtar samlade tidigare. Det är verkligen en motorbåtsstad.

Efter tio händelserika dagar kände vi oss mogna för de 400 sjömilen upp till Charleston. Vi ville segla utanför kusten och ta hjälp av golfströmmen. Man kan annars gå inomskärs på ICW, Intra Coastal Waterway. Men då blir det mest tråkig motorgång. Mer om denna segling och Charleston nästa gång.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg