Logg 15, 2010-08-01

Det  blev 400 behagliga sjömil upp till Charleston. Vi hade hoppats klara det 2,5 dygn alltså två nätter till havs men det gick inte. Vi behövde tre dygn på oss. Det berodde på den mycket svaga vind som blåste. Vi seglade inte med mer än 3-3,5 knop genom vattnet. Över grund gjorde vi ändå 6-6,5 knop tack vare golfströmmen som gav oss extra skjuts. En fördel med den svaga vinden var att vi inte hade någon sjö. Hela vägen upp mot Charleston hade vi aldrig vågor högre än 10-20 cm. Det gav oss en mycket behaglig färd.

Vi lämnar Ft Laudderdale.

På väg in mot Charleston blev vi omkörda av en annan svensk båt.

Det var ganska lång bit att ta sig in mot själva Charleston från det att vi lämnade öppet hav. Närmare 8 sjömil fick vi köra upp för Ashley River för att komma till ankringsplatsen. Vi hade fått veta av Imke och Uli från Eiland att det fanns ett bra ställe att ankra på alldeles utför Citymarinan. Att lägga oss i själva marinan tyckte vi var för dyrt eftersom de ville ha 2 dollar/ fot. Alltså 74 dollar / natt för Unicorn. Men det gick fint att ankra i floden en bit utanför marinan och sedan ta jollen in.
I Charleston tog vi iland våra cyklar för att lättare kunna ta oss runt i staden. Det var en bra cykelstad utan en enda uppförsbacke.

Vi tittade på Amerikas första ubåt Hunley.

När vi kom till Charleston hade vi också anlänt till ett nytt tulldistrikt. Det innebar att vi var tvungna att ringa till "US borderprotection" och anmäla vår ankomst. Det visade vara lätt. Bara att slå telefonnumret, som vi hittat på internet,  och uppge vårt "cruising permit" nummer och så var allt klart. Inga som helst problem. I Ft Lauderdale hade vi skaffat oss ett amerikanskt SIM-kort och vi hade nu ett amerikanskt telefonnummer. 

Vi njöt av att cykla runt i Charleston även om det var ganska varmt mitt på dagen och då fick man ta det lugn i skuggan.  En natt när vi sov gott på vår ankarplats väcktes vi av en smäll i skrovet. Vi är ganska känsliga för onormala ljud när vi sover på svaj och flög därför omedelbart upp ur sängen för att kolla läget. En Amerikans motorbåt hade draggat och drivit rakt in i sidan på Unicorn. Ombord på densamma hade ingen märkt något och inte ett liv syntes till. Eftersom båten nu låg helt långsides med Unicorn bankade vi på för att väcka besättningen. Det tog ett par minuter innan någon behagade visa sig. Vi påpekade att de draggat och därför drivit på oss. Svaret vi fick var något oväntat.
-Vi har inte drivit på er för vi har ankrat, det måste vara ni som kört på oss.
Då blev vi lite sura och gjorde omgående klart för besättningen vem som kört på vem. Vi undrar om de inte lånat eller hyrt båten för de verkade totalt handfallna och hade uppenbara problem att ens få igång motorerna. Efter en lång stunds joxande fick de i alla fall upp sitt ankare och kunde köra bort en bit för omankring.
Det var inte hård vind som gjort att de draggade utan det var den starka tidvattenströmmen. Strömmens styrka var så stark som upp till 4 knop. Två gånger per dygn vände den dessutom och kommer från motsatt håll. Det ställer krav på både ankringsutrustning och ankringsteknik.
Riktigt sura blev vi dagen efter när motorbåten drog i väg i full fart utan att stanna till och se om de orsakat några skador eller ej. Vi funderade ett tag på att ropa upp coastguard och rapportera dem men gjorde inte det. Den kraftiga avbärarlist som går längs vår skrovsida hade tagit smällen och vi hade därför inte fått några skador av krocken. Men det kunde inte motorbåtens besättning ha en aning om.

Nära vår ankrings plats låg det en restaurang. Vi körde förbi med jollen för att kolla vad de hade på menyn. Vi fann då följande text.

"Consuming raw or undercooked meats, poultry, seafood, shellfish or eggs may increase your risk of foodbourne illness. Possible health risk may exist in eating undercooked ground beef at an internal temperature less than 155° F"

Carlifornia Dreaming

Visst märks det att vi kommit till Amerika. Detta är en restaurang som har s.k. Fine Dining och det kostar en bra slant att äta där. Vi åt en god middag ombord på Unicorn i stället. Den bestod av tonfiskfilé som var alldeles rosa inuti.

Efter 5 dagar hade vi fått nog av Charleston. Prognosen visade svaga sydliga vindar och därför hissade vi segel med kurs mot Beaufort i North Carolina. Dit hade vi 200 sjömil. Denna gång hoppades vi klara detta på ungefär 36 timmar, men det gick inte. Återigenn hade vi så svag vind att farten genom vattnet blev ganska låg. Detta gjorde att vi anlände till Beaufort mitt i natten. Det var en ganska svår angöring på grund av stark ström och många förvillande ljus i land. Det blir väldigt svårt att urskilja de svaga ljusen från farledsbojarna när kraftiga ljuskällor i land tar överhanden. Men med hjälp av förnämlig hjälp av sjökortsprogram i dator och radar kom vi in genom inloppet. Vi blev tvungna att göra en temporär ankring utanför kustbevaknings hamn och invänta dagsljus.
Våra förlöpare från Eiland hade rapporterat att infarten till Taylor Creek, som är den bästa platsen att ankra på, inte var att rekommendera i mörker. De hade helt rätt. Vi hade aldrig hittat in genom den vindlande smala, grunda och obelysta farleden utan dagsljus.

Wokade räkor i pannan.

I Beaufort hittade vi en fin fiskaffär där vi köpte färska räkor. Med färska menar vi okokta eller råa. Vi tillagade dem i het stekpanna tillsammans med vitlök och olivolja. De blev underbart goda.
Räkorna säljs ofta råa här, det är mycket vanligt. Lite ovanligt för oss som är vana vid att alltid köpa kokta.

I Beaufort fanns det gott om vackra trävillor som den på bilden.

Vi blev också lite blivit kändisar och en turistattraktion i Beaufort. Varje dag passerade "Waterbugen" flera gånger med turister som var ute för att titta på omgivningarna. Kaptenen pekade entusiastiskt på vår båt och bad gästerna titta på vår svenska flagga. Han berättade sedan att vi kommer från andra sidan jordklotet och har seglat jorden runt för att ta oss till Beaufort. Han hade naturligtvis inte frågat vilken väg vi tagit, men det gjorde ingenting. Vi vinkade glatt tillbaka varje gång båten kom förbi. Alla amerikanska turister fotade och vi måste vara med på åtskilliga bilder vid det här laget.

"Waterbugen"

Efter Beaufort fortsatte vi inomskärs på ICW (Intra Coastal Waterway) norr ut.

Midsommar

Vi firade midsommarafton i Adams Creek Canal. Vi saknade varken sill, knäckebröd, jordgubbar eller annat som hör hemma på ett klassiskt svenskt midsommarbord.
Som synes på den ena bilden bilden hade vi också klassiskt svenskt midsommarväder.
Så farligt var det nu inte. En åskskur drabbade oss, men temperaturen låg stadigt på 30 C.

Efter midsommarfirande seglade vi ut till Ocracoke som ligger ute vid det område som kallas för de yttre bankarna. I Ocracoke hade vi fått löfte om att låna en bryggplats. Det kom sig av att vi i Karibien träffat Devi och Hunter som kommer från detta område i USA. Devi hade varit snäll och satt ihop en lång lista med namn, telefonummer och e-mailadresser till personer som vi kunde kontakta när vi kom i närheten.
Just här så var Devis syster gift med borgmästaren i Manteo och därför slog vi en signal till honom. Han erbjud sig direkt att låna ut sin privata bryggplats till oss. Därför hamnade vi i absolut bästa läge i Ocracokes hamn.

Ocracoke

Det kändes bra att för en gångs skull kunna slösa obegränsat med el och vatten. El är ju ett litet bekymmer för oss i USA. Där används 110 volt medan vi är vana vid 220 volt. All utrustning vi har som inte går på 12 volt går ju på 220 i Unicorn. Men vi hade sådan tur att våra vänner Mary och Phil från Kuhela, som vi träffade i Bahamas, skänkte oss en omformare som de inte behövde längre. Den fixar 220 volt från 110 volt och ger 2000 W. Mycket praktiskt, utan den skulle vi inte kunna koppla in oss på landström i USA.

Ocracoke är helt platt och inbjuder till fina cykelutflykter. Bland annat har vi sett den  flock av vildhästar som finns på ön.
För övrigt tyckte vi inte att Ocracoke hade så väldigt mycket att erbjuda. Allt var starkt inriktad på turism med svindyra restauranger och mycket krims krams i butikerna.

Efter ett par dagar fortsatte vi därför upp mot Coinjock. Där träffade vi Starkey som är Hunters bror. Han hade med sig vårt medlemskort till Boat US som vi låtit skicka till hans adress. Det motsvarar ungefär SXK, Svenska Kryssarklubben. Anledningen till att vi gått med är att det ingår fri bogser- och lossdragningsservice. ICW är ganska grunt och det händer ofta att båtar fastnar i leran. Det kan bli dyrt att få hjälp men nu är vi försäkrade mot det. Vi har redan kört fast ett par gånger men alltid kunnat ta oss loss själva. Det händer inte så mycket eftersom det bara är mjuk lera. Man märker det när man tittar på ekolodet som går ner under 2 m och på loggen som visar minskad fart. En gång körde vi faktiskt upp på en liten sandbank så det tog stopp, och jag spillde ut mitt morgonkaffe.

Vi närmar oss nu Deltaville där vi lägger upp Unicorn och gör ett Sverigebesök. Mer om sista sträckan upp dit kommer snart.

Vi har lagt in en ny karta med den väg vi seglat under 2010. Den kan ses på följande länk: Positionskarta

När vi är i Sverige har vi följande telefonnummer:
Håkan         070 5933845
Anna-Karin  070 3553345

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg