Logg 16, 2010-08-09

Från Coinjock var det en ganska kort etapp upp till Norfolk. Första delen gick över ett par grunda sjöar och det gällde att styra rätt och hålla sig i den smala muddrade rännan. Det är långt mellan farledsmarkeringarna och det är lätt att halka lite utanför. Rorsman får hela tiden styra med ett öga på ekolodet för att undvika att fastna i leran. Andra hälften bestod av grävd kanal och då är det ju mer självklart vad som är mitten.

På i stort sett var enda farledsmarkering har fåglarna byggt bon. Den vanligaste arten är osprey. Eller på svenska fiskgjuse. Vi har flera gånger sett dem fånga fisk och det är lika imponerande varje gång att se deras elegans och skicklighet.

På väg in mot Norfolk.

I Norfolk ligger världens största marinbas och det präglar staden starkt. Överallt ser man stora dockor och pirar där det US Navy har de mest otroliga båtar. Både vad det gäller form och storlek.

Vad sägs om den här skapelsen?
Partytält på hangarfartyget?

Vi var lite restriktiva med att fotografera för mycket även om det inte rådde något allmänt fotoförbud. Kanske spelar det idag ingen roll om några turister fotar med sina kameror. Det går ju ändå att få knivskarpa bilder från satelliter i omloppsbana. 

Detta är Wisconsin ett tungt slagskepp. Längd 270 m, bredd 33 m och djupgående 9 m, marschhastighet 33 knop. Fartyget byggdes 1943 och deltog i andra världskrigets slutskeda. Det har efter detta gjort insatser i flera krig där Amerika varit inblandat. Sista insatsen var i Gulfkriget 1990/91. Från fartyget lyfte flera av de obemannade spionplan som hjälpte de amerikanska trupperna med information om rörelser inne i Kuwait.
Numer är USS Wisconsin en del av det maritima museum som finns i Norfolk.
När Wisconsin gjorde sina första uppdrag under andra världskriget var besättningen 2900 man. Antalet kojer ombord är bara hälften. Under Gulf-kriget hade man effektiviserat och besättningens antal uppgick till endast 1500 man. Någon kvinna har aldrig varit i aktiv tjänst ombord.
En intressant likhet med Unicorn är att båda båtarna har ett fint teakdäck. Precis som ombord på Unicorn måste Wisconsins pluggar i däcket bytas med jämna mellanrum.

USS Wisconsins teakdäk, Anna-Karins tår.

Vi var noga med att direkt efter ankomst till ankringsplatsen, som heter Hospital Point och ligger mitt i centrum på stan, ringa till Homeland Security and Borderprotection. Där anmälde vi när och var vi ankrat, och uppgav vårt seglingstillståndsnummer. När vi talade om för tjänstemannen att Unicorns nationalitet var svensk undrade han om vi ville importera båten till USA. Det ville vi inte, för då måste man betala skatt på 1,5 % på båtens totala värde. Vårt seglingstillstånd för fritidsbåt tillåter oss segla 1 år i amerikanska farvatten utan att behöva importera båten. Efter denna tid måste Unicorn ut. Men det räcker att checka in i ett annat land och kunna bevisa det med lämplig dokumentation för att få komma tillbaka och för ytterligare ett år.

På ankarplatsen i Norfolk träffade vi den svenska båten Aristocat med Janne, Pirko och Cindy(pudel) ombord. Vi hade inte träffats sedan Trinidad i september året innan. De hade besökt Cuba där de råkat ut för problem. En natt med hårda vindbyar hade avlastningslinan till ankarkättingen gått av. Då blev det ett så kraftigt ryck i kättingen att också den gick av. Eftersom de hade vassa klipprev alldeles bakom båten hann de inte starta upp motorn innan de hamnade uppe på de vassa stenarna med sin båt, en Nauticat 51. De fick svåra skador på sitt roder och också en del mindre hål i skrovet. Ett blad på propellern hade också gått av. Så småningom lyckades de ialla fall komma loss tack vara kraftig motor och tidvatten som steg. Med nöd och näppe kunde de linka in till en närliggande hamn. Det visade sig att på Cuba fanns ingen möjlighet att få båten ordentligt reparerad. Därför gjorde de ett par tillfälliga nödreparationer och seglade vidare till Jamaica. Där lyftes båten upp på land och arbetet att reparera ordentligt kunde starta. Bland annat behövde man bygga ett helt nytt roder. Allt drog ut på tiden eftersom allt arbete utfördes i "island time" tempo. Janne berättade att i bland kunde gubbarna bara försvinna och vara borta en vecka innan de kom tillbaka och fortsatte. Ibland saknades material och då kunde det ta flera dagar att få tag på t.ex. glasfiber. Totalt låg de 3,5 månader på land innan de kunde sjösätta igen. Det hade varit fruktansvärt hett att bo så länge i en båt ståendes på land fick vi höra. Aristocat har AC men den kunde de inte använda på land eftersom den kräver kylvatten från havet för att fungera.

Vi hade kommit till Norfolk lagom till 4:de juli, den amerikanska nationaldagen. Det brukar firas ordentligt. På eftermiddagen var det stor picknick i stadsparken och på kvällen skulle det bli stort fyrverkeri.

Picknick i parken.
Anna-Karin och Pirko.

Att det råder lag och ordning är det inget tvivel om. Ville man köpa en öl var man tvungen att visa leg och det oavsett ålder. Till och med gamla vithåriga gubbar fick hala fram och legitimation och få en stämpel på handen av polismannen. Utan stämpel ingen pilsner.

Flera fina skutor paraderade i hamnen dagen till ära.

Fram på kvällen började det samlas fullt med småbåtar ute på ankringsplatsen. Alla väntade på det stora fyrverkeriet som skulle starta klockan 22. På många av båtarna var det fullt party och musiken strömmade ur kraftiga musikanläggningar. Men stämningen var god och alla glada.

Feststämning i Norfolk.

Vi trodde att man skulle skjuta av fyrverkeriet inne från land men där hade vi fel. Vid halvtio-tiden kom en bogserbåt med en stor pråm på släp. Den var fullpackad med fyrverkeripjäser och vi fick den, om inte till närmsta granne, så väldigt nära oss. Prick klockan 10 brakade det loss. Vilket fyrverkeri, det största vi någonsin sett. Det höll på utan uppehåll i halvtimma och var otroligt imponerande.

Efter 4:de juli firande fortsatte vi runt hörnet till Little Creek. Där unnade vi oss lyxen att ligga i en marina. Det har vi inte gjort på mycket länge. Det finns två anledningar till att vi låg i Bay Point Marina strax norr om Norfolk. Dels behövde vi tillgång till vatten och el för att kunna förbereda Unicorn för en tids vistelse på land. Dels ville vi umgås med våra vänner som också låg där. Det var Sabine och Hannes från Österrike som seglar sin Cayenne och det var Imke och Ulli från Tyskland som seglar sin Eiland.
En kväll gick vi allesammans på restaurang. I dessa trakter står havets läckerheter högt på menyn och är dessutom inte speciellt dyra. Vi åt ostron gratinerade med spenat och mozzarellaost. Det var bland det godaste vi någonsin ätit. Helt fantastiskt gott.

Gratinerade ostron.

En annan dag gick vi till en annan enkelt men trevligt ställe som heter Surf Rider. Där provade vi en specialitet för Chesapeake området, krabbkakor. Mycket goda men väldigt mättande. Portionerna i USA är väldigt stora och om vi någon gång äter ute delar vi alltid på en rätt. Inte någon gång har vi behövt gå hungriga från bordet för att vi "bara" fått en halv portion.

Hannes, Ulli, Imke, Sabine och Håkan
I baren på Surf Rider.

En dag när vi låg i Little Creek drog Imke, Sabine och Anna-Karin iväg på sina cyklar för lite skönhetsbehandling. De hade hittat en salong som kunde utföra det mesta. Allt ifrån klippning, hårfärgning, naglar och allt annat man kan tänka sig. Behandlingar som dessa kostar i USA en bråkdel av vad de gör i Sverige. Kvalitén verkade det inte vara något fel på och alla var mer än nöjda när de kom tillbaka.

Så här vackra blev de.

Vi hade under en längre tid haft ett irriterande läckage vid ett av våra röstjärn på styrbords sida. Varje gång det har regnat eller vi seglat med mycket skvätt upp på däck har det runnit in vatten i ett av våra skåp i salongen. Mycket irriterande eftersom allt som förvaras i skåpet blir fuktigt och surt. Nu när vi låg i marina tog vi tag i problemet och tätade om kring röstjärnet. Det var besvärligt att få in tillräckligt med tätningsmassa på rätt ställe. Vi använde en hel tub "5200" som skall var det bästa medlet att täta med. Efter några dygns härdning verkade det som om reparationen lyckats. När vi spolade vatten kring röstjärnet läcker inget in i skåpet. Nu återstår bara att se om det är tätt vid segling. 

Gammal tätning.

Efter en vecka i marinan seglade vi 35 sjömil upp i Chesapeake för att kolla in Deltaville Boatyard där vi tänkte lyfta upp Unicorn på land under Sverigebesöket. Allt såg fint och välordnat ut och vi kände oss nöjda med val av varv. Vi gjorde upp om upptagning några dagar senare.
Eftersom vi hade  lite tid över passade vi på att segla upp till det lilla samhället Urbanna som ligger en bit upp i Rappahannock . Där bor Ginny och Sam, ytterligare en kontakt som vi fått av våra vänner Devi och Hunter. När vi ringde upp dem bjöd de omedelbart in oss på middag i deras fantastiska hus. Det ligger alldeles nere vid vattnet med egen brygga. Ginny och Sam erbjöd sig också att vi kunde använda alla faciliteter i deras hus så som tvättmaskin, torktumlare o.s.v. Perfekt för oss som kunde passa på att få all tvätt ren. Vi passade även på att tvätta våra täcken som vi inte använt sedan Turkiet för ett par år sedan. Det var skönt att bara kunna slänga in dem i Ginnys stora maskin. Vi lär nog behöva dem när vi kommer tillbaka i början av oktober då hösten står för dörren.
I Urbanna hålls varje år en ostronfestival i november. Då räknar man med ungefär 75000 besökare. Det i ett samhälle som bara har 3000 invånare. Tyvärr ligger den lite sent och vi kommer nog att missa den. Det hade annars varit roligt att vara där. I november vill vi redan vara en bit söder ut för att hålla undan för vintern som annars kan komma ikapp oss.

En skylt vi såg i Urbanna.

Vi besökte också en familjefest i Urbanna. En orkester spelade och brandkåren grillade hamburgare.

Efter några sköna dagar i seglar vi de 15 sjömilen tillbaka till Deltaville. Nu är det dags för lyft och stöttning. Vi blir mycket väl mottagna och personalen har redan lärt sig våra namn och hälsar på oss genom att använda dem. Snacka om service, här har man verkligen gått charmkursens alla steg. Det är så fjärran från den stil vi är vana vid och vi blir alldeles häpna. Om du ber om något är det aldrig några som helst problem, inget tjatande allt utförs omedelbart. Det är också betydligt billigare att lämna båten en tid på land här jämfört med Karibien.

Unicorn lyfts upp på land och stöttas.
Infarten till varv och marina.

Resan till Sverige blev ganska jobbig. Det började bra med en tre timmars bilfärd från Deltaville till Washington. Efter incheckning av baggage hade vi två timmars väntan till det var dags för ombordstigning på det SAS plan som skulle ta oss till Köpenhamn.
Så långt allt väl, men då började strulet. På något sätt blev allt försenat vid gaten. Bagaget blev inte lastat ombord i tid, och sedan kom man på att man behövde tanka planet lite mer eftersom man tankat för lite vid första tankningen.
Ok, sådant kan ju hända.
Ungefär 30 min efter utsatt tid taxade planet ut mot start. Men strax före vi kom fram till startbanan svängde piloten in på en taxibana vid sidan av och stannade. Det meddelades att på grund av åska kunde vi inte starta utan var tvungna att vänta. Dess då konstigare var det att vi såg Lufthansa starta mot Frankfurt och Air France drog i väg mot Paris. Kanske är de inte lika känsliga för åska?
Den verkliga orsaken var säkerligen att SAS missat sin slot-tid. Alltså det tidsintervall man fått att passera genom New Yorks luftrum. Har man missat den kan det ta sin tid att få ny slot. Vi fick stå på taxibanan i 2 timmar och vänta i ett stekhet plan. För att inte förbruka något bränsle i onödan stängdes alla motorerna av och då går det inte att köra AC-systemet. Ute var det 39 C i skuggan varför det snart blev bastuvarmt inne i kabinen. Passagerarna blev surare och mer irriterade för varje minut som gick. Det var flera småbarn ombord och de skrek i högan sky. Det började snart närma sig lynchstämning och det enda som lugnade ner lite grann var att kabinpersonalen drog fram sina drinkvagnar och började servera drycker.
Efter två timmars olidlig väntan fick vi äntligen starta. Kaptenen meddelande lite lamt att om man tittade ut på vänster sida kunde man se åskmolnen. Eftersom vi satt vid fönstret tittade vi ut och kunde se ett lager av ganska låga stratusmoln. Inte ett enda CB-moln någonstans. Efter några tusen timmar bakom spakarna vet jag ganska väl hur det ser ut när det är risk för åska. Lite bättre får man allt ljuga om det skall vara någon framgång med det.
Maten som sedan serverades var bland det uslaste vi ätit på ett plan. En trist och tråkig massa av potatis, kyckling och fullständigt söderkokta grönsaker.

Ungefär två timmar efter utsatt tid landade vi 8.30 på morgonen i Köpenhamn. På grund av den långa väntan på marken i Washington missade vi naturligtvis vårt anslutningsflyg till Göteborg.
Vi fick ställa oss i en kö av flera hundra passagerare som missat sina anslutningar för att boka om. Två personer från SAS skulle fixa detta för flera hundra passagerare. Hur lång tid tror ni det tog? Vi fick stå 1,5 timme i kö innan det blev vår tur. Vi blev satta på väntelista till ett plan som skulle gå 14.15. Det var inte säkert att vi kunde komma med eftersom planet var överbokat. Naturligtvis kom vi inte med planet utan vi skulle behöva vänta till 17.20 i stället. Eftersom vi inte kom med planet 14.10 var vi tvungna att ställa oss i ombokningskö en gång till. Nu på ett annat ställe. Ännu värre, det fanns totalt 21 servicediskar på detta ställe. Gissa hur många som var öppna?
Jo en endast en var öppen och det stod över hundra personer i kö. Uslare service har vi aldrig varit med om.
När vi äntligen kom fram till Göteborg halv sju på kvällen så saknades allt vårt bagage. Det var bara att ställa sig i kön och anmäla. Vi anmälde och uppgav adress och telefon nr o.s.v. Vi blev lovade att få bagaget levererat nästa morgon. Inte kom det något bagage. När vi på eftermiddagen ringer SAS och frågar visar det sig att det referensnummer vi fått på vårt försvunna bagage går till en annan person. Otroligt, SAS har lyckats blanda bort oss totalt och har ingen aning om var vårt bagage befinner sig.
Bagaget har nu kommit tillrätta med det är inte SAS förtjänst. När taxichauffören försökte leverera vårt bagage till en felaktig adress, i alla fall inte vår, fattade han att det var fel. Han läste på våra adresslappar och kunde på så sätt lista ut vart han måste köra.

Talande bild.

Nu är vi alla fall på plats i Sverige och vi har blivit av med den värsta jetlagen. Det blir inte så många resebrev under den tiden. Bloggen håller vi igång med ett par uppdateringar varje vecka, titta gärna in där.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp