Sharon vid frukostbordetLogg 19, 2010-11-28
Vi hade att svagt minne av att Sharon och Gary,
som vi lärt känna i Turkiet, bodde någonstans strax utanför Washington. Vi
letande igenom adresslistan för att se om vi hade någon e-mail adress till dem.
Vi hittade en gammal och slängde iväg ett mail utan större förhoppning om att
adressen var aktuell. Men det tog inte mer än en halvtimme så kom det ett mail
tillbaka med ett telefonnummer som vi uppmanades ringa. Det gjorde vi och Sharon
och Gary bjöd omgående in oss att spendera kommande helg tillsammans med dem.
Nu uppstod frågan vad gör vi med Unicorn när vi skall vara borta under några
dagar. Vi låg ju ankrade i Washingtonkanalen och visste inte om vi vågade lämna
båten så eller skulle vi gå in och lägga oss i någon av marinorna. Vi kollade
väder på flera olika internetsidor och kom fram till att det skulle nog gå bra
att låta Unicorn ligga kvar ankrad. Det skulle vara mycket svaga vindar och inga
oväder förutspåddes av någon källa. Dessutom bad vi våra Österrikiska vänner
Claudia och Edi, som låg bredvid oss, hålla ett extra öga på Unicorn åt oss. Om
något skulle inträffa så lovade de att ringa oss.
Av Gary fick vi instruktioner om att ta tunnelbanan till Vienna där vi skulle bli mötta. När vi kom fram stod mycket riktigt Sharon och Gary och väntade på oss. Vi hade inte träffat dem på 2,5 år och det blev ett kärt återseende. Vi åkte hem till deras hus som ligger i Leesburg ungefär en halvtimmas resa utanför stan.
Sharon vid frukostbordet
Under helgen umgicks vi och gjorde utflykter. Bland annat besökte vi Harpers Ferry som intar en central plats i Amerikas historia. Hit gick den första järnvägen, John Brown attackerade här slaveriet som system, här skedde den största kapitulationen av federala trupper under inbördeskriget, slavar fick för första gången i historien gå i skola och lära sig läsa och skriva.
Picknick i Harpers Ferry
På väg tillbaka till Washington stannade vi vid en supermarket och vi gjorde en storhandling. Det är ju förnämligt att bara kunna lasta in alla kassar i en stor bil och få allt kört ända fram till bryggan. Helgen tillsammans med våra vänner blev mycket lyckad och Unicorn klarade sig utan problem ensam några dagar.
Här brukade vi köpa färsk fisk när vi låg i
Washington.
Det blev kallare och kallare för varje dag som gick och efter två fina veckor i Washington kände vi att vi ville påbörja resan söder ut. Först skulle vi besöka Urbanna, där Ginny och Sam bor, för att hämta upp en del saker som vi beställt till deras adress. Ner till Urbanna var det tre dagars segling. Det gäller att komma iväg tidigt på morgonen strax efter det blir ljust. Dagarna är korta och det mörknar redan strax efter 5. Första dagen hade vi fin segelvind och fortsatte till och med några timmar efter det blivit mörkt. Det gick bra men egentligen tycker vi inte om att komma fram till en okänd ankringsplats efter det blivit mörkt. Speciellt inte Chesapeake eftersom det finns tusentals krabburar överallt. När motorn är igång är det mycket lätt att få en lina i propellern. Är det dessutom mörkt så ökar risken högst betydligt. Denna gång gick det bra och vi klarade oss. Nästa dag fick vi en kuling i baken. Kanske underskattade vi vilken sjögång det blir, vi befann ju oss fortfarande i Potomac floden och tycke väl inte att det borde vara så farligt. Men med plattläns blev det rulligt värre och vi blev snart varse att vi inte stuvat ordentligt. Saker började ramla och välta och det blev lite hektiskt innan vi fick ordning på allt. Det blåste på värre med vindar upp till 15-16 m/s. Men fram på eftermiddagen lugnade det ner sig och vi kunde glida in i en skyddad vik och droppa ankaret.
Efter tre dagsresor var vi framme i Urbanna och ankrade strax utanför Ginny och Sams hus. Där blev det lite som Julafton. De hade en hel hög med paket som innehöll saker vi beställt. Det var allt från böcker till rakapparat och delar till Unicorn.
På Ginny och Sams altan.
I ett av paket fanns det en ny gasgrill. Vår gamla grill var helt enkelt slut efter många års flitigt användning. Vi använder ju grillen var och varannan dag för att slippa för mycket stekos inne i båten.
Vår nya Magma.
Ginnys son Dan låg med sin båt Kibe i Urbanna och gjorde sig klar för att segla till Karibien via Bermuda. En kväll var det stort avskedsparty och nästan hela Urbanna kom på besök hem till Ginny och Sam.
Maggie bor på Dans båt Kibe. Hon skall följa med Dan
ner till Karibien.
Dagen efter avskedspartyt gav också vi oss iväg och seglade ner till Norfolk. Vi ankrade på samma ställe som förra gången, Hospital Point. När vi vaknade på morgonen var det bara 5 C och blåste en frisk iskall nordlig vind. Vi hade tänkt sjösätta jollen för att bege oss in till stan för lite promenad och handling men vi ändrade oss när kände hur kallt det var. Istället tog vi upp ankaret och fortsatte på ICW, kanalsystemet, vidare söder ut.
På väg från Norfolk.
De nästkommande dagarna gjorde vi så långa etapper som det överhuvudtaget var möjligt att hinna i dagsljus. Det fortsatte att blåsa frisk nordlig vind vilket gjorde att vi faktiskt kunde segla fast vi befann oss inne på ICW. En dag när vi gick för motor genom en smal passage kände vi att något fastnade i propellern. Vi försökte med fram/back några gånger med det ville inte släppa. Därför fick jag efter ankring dra på mig våtdräkten och dyka ner under båten för att kolla. Vattnet var trots dräkt iskallt och sikten obefintlig. På en halvmeters djup var det totalt kolsvart. Till och med värre än den gång fick en lina i propellern nere i en Brasiliansk flod. Det blev till känna sig fram. Mycket riktigt satt det en kvist lindad om propellernavet. Det gick som tur var ganska lätt att rensa bort den.
Efter 4 dagar var vi framme i Oriental och gjorde ett uppehåll på några dagar. Vi trivdes bra i det lilla samhället och gjorde flera långpromenader för att hålla oss i form. En dag tog jag med vår svenska 11-kg gasolflaska till järnhandlaren och fick den fylld. Det gick hur fint som helst och var avklarat på några minuter. Det kostade bara 18 dollar att få den fylld.
I Oriental såg vi denna originella postlåda. Också
ett sätt att använda gamla utombordare.
Nästa stopp blev Beaufort North Carolina där vi
också varit när vi var på väg norr ut. Där låg vi och väntade i fyra dagar på
bra väder för att segla på utsidan vidare söder ut. Vi hade tröttnat på att gå
på ICW. Det är för det första mycket grunt. Man måste hela tiden vara på
helspänn vad det beträffa djupet. För det andra måste man vara hårt koncentrerad
på styrningen då farleden vindlar än hit och än dit och det är mycket båtar ute.
För det tredje var vi trötta på att köra så mycket motor som det ända blir inne
på kanalerna.
När ett väderfönster öppnade sig gick vi därför ut i Atlanten för lite riktig
segling. Vi hade mycket fina förhållanden i 2,5 dygn sedan dog vinden ut och vi
fick faktiskt köra motor sista natten in mot land. Hela tiden höll vi oss ganska
nära land för att undvika golfströmmen. Kommer man för långt ut blir det kraftig
motström. Med nära land menar vi 15-25 sjömil ut.
Solen går ner ute på Atlanten.
Efter 3 dygn till havs hade vi färdats 350 sjömil och tagit oss ned till gränsen
mellan Georgia och Florida. Platsen heter Fernandina Beach. Eller rättare sagt
så ankrade vi innanför en ö som heter Cumberland Island. Ön har en gång i tiden
tillhört den kända finansfamiljen Carnegie men är nu en nationalpark.
Att promenera på de fina och välunderhållna stigarna är som att bli förflyttad till ett John Bauer landskap. Mossan och lavarna hänger från träden och det känns som att ha blivit förflyttad till en annan tid. Det finns fullt med många arter av vilda djur så som bältdjur, rådjur, kalkoner, hästar, alligatorer och annat.
Bältdjur fanns det gott om
Unicorn till ankars jämte svenska Aristocat
Resterna av Carnegies residens. Även de gamla rostiga bilarna ingår
nationalparken och får ej röras.
Strax intill Cumberland Island i Kings Bay ligger en stor U-båtsbas. Där finns det stora hangarer där u-båtarna körs in för service och modifikationer. Hangarerna gör att inget kan fotograferas från satelliter i rymden. Men när u-båtarna skall ut till havet måste de gå i övervattensläge för det är annars för grunt. En dag fick vi den den här synen.
En U-båt på väg ut från basen. Det är svårt att genom en bild förmedla
storleken, men den var enorm. Mycket större än vad någonsin kunnat tro. Säkert
ett par hundra meter lång.
När vi låg ute vid Cumberland Island hörde vi talas om ett stort Thanksgiving party som skulle hållas i St. Marys som ligger 5 sjömil upp för St. Mary floden. Det verkade intressant och vi beslöt att segla dit. Nu blev motorgång eftersom inte blåste något. När vi kom fram såg vi en skog av master. 120-130 båtar låg ankrade utanför det lilla samhället. Och visst skulle det bli ett party. Thanksgiving är nästan lika stort som Jul i USA och är en riktig höjdpunkt för alla amerikaner. På menyn står alltid kalkon med diverse tillbehör. Proceduren var att alla deltagare skulle ta med sig något tillbehör + det man ville dricka och kommunen skulle stå för kalkonen. Festen skulle hållas på ett hotell i samhället och totalt hade nästan 300 personer anmält sig. Vi lagade kokta bönor och morötter med pressad vitlök och olivolja på.
Kön för att ta mat går runt två kvarter.
De dignande borden.
Pirko, Janne, Karen, Dale och Håkan
En annan dag bjöd hotellet på ostron. Enda motprestationen var att man köpte något att dricka i baren. Ostronen var ångkokta. Ungefär som när man kokar musslor. Man fick själv öppna de musslor man ville äta och det är inte alltid det enklaste. Vi lyckades i alla fall med viss möda få upp ett antal. Mycket goda var de. Speciellt med lite stark sås till.
Hälsningar
Håkan och Anna-Karin