Logg 8, 2010-03-19

I St. Pierre på Martinique stannade vi endast en natt. Det var så rulligt att ligga där så vi höll på att ramla ur sängen på natten. Därför startade vi tidigt på morgonen för att hinna fram till Portsmouth, som ligger i norra änden av Dominica, innan det blev mörkt. Det gick bra och vi kom fram vid 4-tiden på eftermiddagen.

En karta över Dominica för er som inte är bekanta med landet.

 Nästa dag dök också våra vänner Imke och Uli från (SY Eiland) upp och ankrade bredvid oss. Tillsammans med dem bestämde vi oss för att göra en vandring över den norra delen av Dominica. Vi hade hört att det skulle finnas en fin led att gå där. Tidigt på morgonen raggade vi därför upp en kille inne i Portsmouth som kunde köra oss till Capucin där leden startade. Killen som körde frågade om vi ville åka taxi eller buss. Naturligtvis svarade vi buss. Det är ingen som helst skillnad på själva fordonet, vad som skiljer är följande. Åker man taxi stannar inte föraren och plockar upp andra resenärer längs vägkanten. Följaktligen ganska dyrt. Buss innebär ett otroligt lågt pris men att man då får samsas med andra passagerare. Ett lätt val tycker vi. Efter ungefär en halvtimmes busstur var vi framme och startade vandringen.
Leden ringlade sig genom ett otroligt vackert regnskogslandskap och den var i ganska bra skick. Den första timmen gick det ganska brant uppåt och det var ganska jobbigt.

På tur i regnskogen
Ofta hade vi vacker utsikt över karibiska sjön.
Vi hittade ett apelsinträd där vi passade på att förse oss.
Längre fram hittade vi flera fina grapefruktträd.
Grapefrukt som vi gärna äter till frukost.
Grymtande kompis vi träffade på vägen.

Efter tre och en halv timmas vandring var vi framme i Penville. Ganska trötta och svettiga var vi och dessutom hungriga. Vi hade bara med oss lite snacks plus att vi hade ätit av frukten vi hade plockat. Väntan blev inte så lång eftersom skolbussen råkade komma förbi och med den fick vi skjuts tillbaka till Portsmouth.

Vi tyckte turen vi gjort var så fin att vi på stående fot bestämde att göra en ny utflykt nästa dag. Siktet ställdes då mot Chaudier Pools. Ett par små pooler med mindre vattenfall där man kan simma och svalka av sig i det kalla sötvattnet. Vi hittade en kille som hette Nero som kunde köra oss till startpunkten för en billig peng. Egentligen heter han inte Nero men alla här har smeknamn och man vet knappt vem som avses om man använder deras dopnamn. Nero körde oss i sin van över bergen till dagens startpunkt. Det var hett och nästan vindstilla och svetten rann i floder så snart vi började röra på oss. Det tog ungefär en timme att nå fram till sötvattenströmmen. På avstånd kunde vi höra hur det porlade och forsade och vi såg fram mot ett svalkande bad.

På väg mot Cahudier pools
Äntligen framme

På väg tillbaka träffade vi en kille som flätade korgar. Anna-Karin hittade en som skull passa perfekt i vårt kök som hon köpte.
Nya korgen

Efter en ansträngande vandring tillbaka visade det sig oväntat svårt att hitta en buss som kunde ta oss vidare. Vi hade tänkt ta bussen till en by som heter Calibishie för att där äta lunch. När vi tröttnat på att vänta började vi gå, det går ju alltid att stanna bussen när den kommer förbi. Vi hade ingen tur, bussarna lyste med sin frånvaro. Det bar sig inte bättre än att vi gå hela vägen till Calibishie. Det var en 6-7 km och kändes oändligt långt i middagshettan. Till slut kom vi i alla fall fram och kunde äta god fisklunch, om än något försenad.
Välförtjänt lunch.
Hungriga kompisar som gärna ville smaka.
Vy från Calibishie.

Från Calibishie var det sedan inga större problem att hitta en buss hem igen.

Att vi trivdes alldeles utomordentligt på Dominica har väl vid det här laget inte kunnat undgå någon. Ön är en av de minst utvecklade i Karibien och är fortfarande förhållandevis orörd av turism. Vad som finns i den väg är en eller ett par cruiseship som kommer en eller två gånger /vecka. De går oftast till huvudorten Roseau och där finns den vanliga tingeltangelmarknaden som verkar vara det som passagerarna uppskattar. När vi väljer utflyktsmål gör vi det medvetet så att vi hamnar lite "off the beaten track".
Vi uppskattade mycket människorna på Dominica. De är de vänligaste och mest hjälpsamma vi träffat sedan vi kom till Karibien. Vi hälsar alltid när vi möter någon och det händer inte sällan att vi kommer samspråk och får nyttig och värdefull information.
En dag kom Michael förbi paddlandes på sin gamla surfbräda. Han sålde frukt till båtarna som låg ankrade i viken. Han berättade att han det var jobbigt att ta sig fram med paddel på sin bräda och han skulle vilja få bättre fart på affärerna genom att kunna åka runt i båt i stället. En gammal eka hade han men ingen motor till den. Han hade spanat in vår gamla Mercury 5 hästare som hängde bak på pushpiten och undrade om den inte möjligen var till salu. Visst är den det, sa vi. Vi ville gärna bli av med den för att kunna skaffa en 2 hästare som komplement till den stora 10 hästaren. Vi förhandlade i flera dagar och till slut kom vi överens om att priset skulle vara 400 EC dollar (East Caribbean Dollar). Det tog sedan ytterligare några dagar för Michael att skrapa ihop pengarna, men en dag kom han stolt förbi och meddelande att nu hade han summan i fickan. Det blev affär och eftersom vi prutat en del på priset fick Michael leverera några kassar med frukt till oss.

Vi har monterat motorn på vår jolle så att Michael kan testköra och se att motorn fungerar.

Tillsammans med Imke och Ulli gjorde vi också en fin dagstur till några av Dominicas finaste vattenfall, Victoria Falls och Sari Sari Falls. Vi hyrde in Nero som för en billig penning körde oss till dessa platser. Det går ingen bilväg fram till fallen utan man får gå ungefär en timme för att komma fram. Flera gånger måste man korsa de strida strömmarna och vada med vattnet upp till midjan.

  Victoria Falls

Sari Sari Falls

Vi klarade av Victoriafallen på förmiddagen och Sari Sari på eftermiddagen. Totalt ungefär 5 timmars vandring. Fallen var vackra och höga. Larmet från det störtande vattnet gjorde det nästa omöjligt att göra sig förstådd. Vi passade även på att ta ett dopp i poolerna. Det kändes underbart att skölja av sig lite svett och få svalka.

Hos den här rastakillen åt vi en god vegetarisk lunch. Han har sitt ställe halvvägs upp mot Victoriafallen. Där odlar han och hans familj allt de behöver, även det som de röker.

Under tiden vi legat ankrade i Portsmouth kom våra kära hikingkompisar från Grenade in och la sig strax intill. Det var Barbara och Chuck (MY Tusen Takk II), Devi och Hunter (SY Arctic Tern). Med dem hade vi gjort många och långa vandringar nere på Grenada för ett par månader sedan. Devi hade köpt en ny guidebok som innehöll information om de bästa turerna i Karibien. En av de turer som rankades som den allra bästa fanns på Dominica nämligen "Boiling Lake". Författaren ansåg den vara de bästa och mest spektakulära i hela området. Också en av av de allra tuffaste. På en skala 1-5 hade den en stark femma. Den är så svår och tuff att det till och med inträffat ett par dödsfall. Om man är oförsiktig och ouppmärksam är det på vissa passager lätt att trampa fel och då kan fallet bli både högt och fatalt.
De planerade att  försöka sig på turen och ville gärna ha oss med. Naturligtvis tackade vi ja.

Om "Boiling Lake" och "Morne Diablotin", en annan stentuff hike, berättar vi i nästa rapport som kommer snart.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp