Logg 4, 2011-04-07
Efter några dagar med hårda vindar vid Big Majors Cay kändes det skönt att dra upp ankaret och sätta kurs mot nästa ö. Seglingen dit var ganska kort, endast 8 sjömil. Ön heter Great Guana Cay och platsen vi ankrade på heter Black Point. En anledning att vi var angelägna om ett besök där syns på bilden nedan. Nej, vi var inte speciellt sugna på att gå på restaurang utan det var med det som syns i nedre vänstra hörnet som var lockande.
Vi hade inte haft tillgång till internet på ett tag och det var dags att göra en del uppdateringar av hemsida, skicka och ta emot mail samt betala några räkningar.
Johanna och Martin från Snowbird i full gång med
skype och blogguppdatering.
När vi låg ankrade utanför Blackpoint kom det en dag förbi en tenderbåt (följebåt) av det större slaget. Ombord fanns Allen, och vi blev minst sagt förvånade. Honom träffade vi förra året då han seglade som besättning och First Mate hos Susie på Spirited Lady. Nu kom han körandes med en tender som var nästan lika stor som Unicorn. Han hade nu fått jobb som kapten på en stor motoryacht som var baserad på Staniel Cay några sjömil bort. Just idag skulle han ta med en skolklass ut på exkursion. De skulle åka upp till naturparken vid Warderick Wells för att studera växt- och djurliv där. Allens arbetsgivare hade bestämt sig för att bidra med detta som välgörenhet till skolan vid Black Point. Skolorna har ofta mycket knappa resurser och bara det mest basala kan bekostas av allmänna medel. Många amerikanska båtar har med sig både skolböcker och skrivmaterial som de skänker till skolorna i Bahamas. På många av öarna uppmuntras också yachtisar att komma till skolorna och hålla gästlektioner. Till exempel hade vår grannbåt i Blackpoint blivit kvar i två veckor för att undervisa barnen i matematik. Vi har inte vågat oss på detta ännu då vi är ganska säkra på att det skulle uppstå språkförbistring. Den engelska som talas lokalt är mycket svår att förstå. Man förstår inte mycket av vad som sägs när locals talar med varandra. De flesta kan naturligtvis tala så också vi förstår, men vi har upplevt att det ofta är väldigt svårt att förstå barn som ännu inte lärt sig att utlänningar inte förstår deras lokala variant av engelska.
Allen med sin tender.
Vad kan efter ett besök vid Black Point vara mer
naturligt än ett besök vid White Point. Ännu en lång etapp, denna gång hela 10
sjömil. På väg dit passerade vi detta lite slottsliknande hus. Varför segelbåten
ligger långt upp på stranden vet vi inte. Kanske någon som råkat ut för hård
vind från fel håll och tappat ankarfästet?
Vyer från White Point
White Point har inte mer att erbjuda en lång öde strand viket syns på bilderna ovan. Ibland är det just det vi längtar efter. Det blir ofta ett ganska hektiskt socialt liv i ankarvikar med många båtar. Amerikaner är ofta mycket snabba att organisera allt från potlucks till sundowners på stranden De är också snabba med att bjuda in till en drink i sittbrunnen, speciellt när de ser vår svenska flagga blir de väldigt nyfikna.
Medan vi befann oss vid Black- resp. White Point
hade vi dagligen kontakt med en annan svensk båt, SeaQwest, via SSB-radion.
Helén och Bosse var på väg upp mot Bahamas direkt från Virgin Islands. Vi hade
sedan länge bestämt att vi skulle försöka stråla samman någonstans i Bahamas.
Helén och Bosse är på väg upp mot USA och kommer delvis att segla samma väg som
vi redan gjort och vi hade samlat på oss en del sjökort och annan information
som vi lovat lämna över. Över radion stämde vi träff vid Little Farmers Cay
ytterligare 10 sjömil söder ut.
Helén och Bosse har vi lärt känna genom JRSK. De har också, liksom vi,
Krossholmen som hemmahamn. SeaQwest och Unicorn har dock aldrig legat där
samtidigt. Vi hann lämna Sverige innan SeaQwest kom till hamnen.
SeaQwest och Unicorn till ankars vid Little Farmers
Cay.
Här Snowbird också med. Tre svenska båtar i samma vik
på Bahamas, inte dåligt!
Det blev ett mycket kärt och roligt återseende. Och vi hade naturligtvis massor att prata om och många erfarenheter att utbyta. Ni som känner Helén och Bosse vet ju att man behöver aldrig vara orolig för någon "pinsam tystnad" i deras sällskap. Nu hade vi så mycket att prata om så det skulle nästan behövts en diskussionsledare.
Helén och Bosse.
Tillsammans gick vi iland och av en händelse visade det sig att postbåten var försenad. Det innebar att nere i den lilla hamnen fanns både conch och hummer som väntade på lastning för vidare befordran upp till Nassau. Det var ju alldeles förträffligt eftersom det gav oss en möjlighet att att så att säga göra ett förköp. Tillsammans köpte vi två fina humrar samt fyra conchsnäckor. För allt detta betalade vi 20 USD. Vilket fynd, då ingick också rensning av conchen. Det är annars inte alldeles så enkelt för en lekman att klara av det. Conch kan närmast översättas med havssnigel. Konsistensen kan lite grann liknas vid den som bläckfisk har.
Här ligger godsakerna på rad.
Anna-Karin får goda råd.
Så här ser innehållet ut när det kommer ur
skalet.
Liksom bläckfisk måste conchen bankas för att bli mör. Gör man inte det blir den lätt väldigt seg. Vi la den i en plastpåse och bankade sedan i 15-20 min. Det gjorde susen och mörare conch får man leta efter.
Conch i plastpåse med klubba.
Heléne och Bosse grillade hummern och vi gjorde conchstuvning. Dessa läckerheter avnjöt vi under en gemensam måltid ombord på Unicorn under kvällen samma dag som de köpts.
Grillad hummer.
Nästa dag blev det ny promenad och upptäcktsfärd på Little Farmers Cay. Vi råkade då på JR som är träsnidare. Han har en liten enkel verkstad hemma i huset där han bor. Han är mycket skicklig och tillverkar fina träskulpturer med sina knivar och stämjärn.
JR i arbete med klubba och stämjärn.
En del av produktionen.
Vi köpte en av JR's papegojor och här hugger han, och
Anna-Karin, in namn och datum i botten.
På Little Farmers Cay finns en liten Minimarket som säljer det absolut nödvändigaste. Man kan köpa lite lök, kanske potatis, konserver och ibland lite andra grönsaker beroende på tillgång. Bosse hittade en en intressant frukt som han gärna ville köpa men han visste inte riktigt vad det var. Kunde vara någon sorts mango eller vad var det? Ja, vi närmare inspektion visade det sig vara hundens leksak, en gammal tennisboll.
Den här vill jag köpa.
Under annan promenad på ön hamnade vi, utan att märka det, på flygplatsen. Eller rättare sagt i ändan av start och landningsbanan. Plötsligt hör vi ett surrande ljud. Jag kan inte påstå att vi direkt fick kasta oss i skydd, men en Cessna Caravan var på väg in för landning och vi stod just där planet tänkte sätta hjulen i backen. Inte en enda skylt, staket, eller annat fanns som upplyste oss om att vi var mitt på flygplatsen. Det är flygsäkerhet a la Bahamas. Cessnan som kom var inte något privatplan utan den reguljära turen som går till och från Nassau två ggr/dag
Här gäller det att huka sig.
Efter tre dagars mycket trevlig samvaro var det
dags för SeaQwest att dra norr ut upp mot Nassau för att hämta gäster, och för
oss var det läge att segla söder ut mot Georgetown.
Förra året när vi besökte Georgetown under maj månad var det kanske 20-30 båtar
där. Vi visste dock att något annat väntade oss vid detta tillfälle. För det
stora flertalet amerikanska båtar är Georgetown målet och vändpunkten. Många
seglar så fort som möjligt dit ner och ligger där i 3-4 månader för att sedan
vända tillbaka norr ut mot hemtrakterna i USA. Från december till mars brukar
det ligga 300-350 båtar ankrade utanför Georgetown. Det för naturligtvis med sig
att amerikanerna som älskar att organisera har sett till att det finns
aktiviteter från morgon till kväll. Man kan börja dagen med yoga, fortsätta med
matlagningskurs och avsluta med pokerafton på kvällen. Tycker man inte om det
kan man spela bridge, volleyboll, gå på simskola, gå på seminarium om
meteorologi, sjunga i kör eller något annat. På söndagar kan man givetvis gå
till strandkyrkan på gudstjänst. Listan på aktiviteter är i stort sett ändlös.
Allt annonseras varje morgon på radionätet, kanal 68 på VHF. Nu har det aldrig
riktigt varit vår melodi att delta i alla sådana här organiserade aktiviteter,
det blir liksom för mycket av det goda. Georgetown kan liknas vid ett enormt
vuxendagis, enda skillnaden är att leksakerna är mycket dyrare. Men visst är en
del av all informationen man år användbar som t.ex. hur fyller man sina
gasolflaskor, hur får man enklast tag i dricksvatten och del annat nyttigt.
När vi kom till Georgetown denna gång hade en del båtar redan vänt norr ut och det låg kanske 250 kvar. Ändå ganska många enligt vår måttstock. På grund av blåsigt väder kom vi att stanna två veckor i Georgetown. Det var vi beredda på eftersom vi avsåg att gå öster ut, mot den förhärskande vindriktningen. Vi var tvungna att vänta ut en vecka med friska vindar från just det hållet.
Båtar ankrade utanför Georgetown.
Ett av de mer populära vattenhålen är Chat & Chill
Här är vi tillsamman med Karen och Dale, Jessie Marie. Tammy och Chip, Cara Mia.
Johanna och Martin, Snowbird.
En kväll bestämde vi oss för att anordna en svensk afton tillsammans med våra amerikanska vänner. Eftersom Cara Mia har den största salongen passade det bäst att vara där. Med gemensamma krafter åstadkoms det både sill och köttbullar med potatismos och lingon. Till efterrätt hade Anna-Karin gjort en Cheescake, kanske inte så svenskt men vi hade inga ingredienser för att laga en typisk svensk dessert. Lite hemmagjord snaps dracks det också och en och annan svensk snapsvisa bjöd vi på under nedsköljandet.
Hälge fick komma med från Unicorn.
Beskrivning av svenska västkusten
Martins köttbullar
Anna-Karins cheesecake
Tammy och Chip underhåller
En annan dag gick vi på potluck inne på stranden
Här är det Unicorn som står får sundowners
När det hela kommer omkring hade vi två trevliga veckor i Georgetown. Men det berodde mest på att vi strålade samman med flera vänner som vi tidigare lärt känna. Tillsamman med dem hade vi många trevliga kvällar.
Här är det Janne från Aristocat som vär populär med Cindy. Alla vill klappa och
hålla henne. Stackars Cindy blev alldeles chockad av all uppmärksamhet
Nu börjar den långa och ibland tuffa resan öster ut tillbaka mot Karibien. Det kommer att innebära segling mot vind och ström i nästan 800 sjömil. Hur det gick får vi berätta nästa gång.
Hälsningar
Håkan och Anna-Karin