Logg 05, 2011-0426

Att segla från Bahamas till Karibien har rykte om sig att vara svårt och besvärligt. Det beror på att passadvinden ger en frisk eller hård motvind. Dessutom har man både ström och vågor emot sig. Alltså inte direkt någon drömsegling och definitivt inget som vi sett fram mot. Men vi hade i alla bestämt oss för ett allvarligt försök att segla tillbaka ner till västra Karibien.

En man som heter Bruce van Sant har skrivit en bok sam bara handlar om att segla just denna sträcka. Boken heter Passages South, The Thornless Path To Windward. Ja, det är faktiskt så att denna sträcka kallas den törnbeströdda vägen på grund av alla sina svårigheter. Vi har inte boken men har lånat den av seglarkompisar och läst den. Hela boken går ut på hur man enklast och mest smärtfritt tar sig från Bahamas mot Karibien.
I grova drag går taktiken ut på att man seglar just före en kallfront från USA anländer ner till Bahamas. Då blir det en kort lucka av nordliga vindar som gör det möjligt att segla åt sydost. Problemet med dessa kallfronter är att de får inte vara för kraftiga. Då blir det ofta för hård vind och dessutom en hel del åskväder. Alltså måste fronterna vara av lagom styrka för att vara användbara.
Den här taktiken fungerar så långt som ner till Turks & Caicos. Sedan orkar inte kallfronterna längre övervinna den starka ostliga passadvinden. I teorin låter hur enkelt som helst, eller hur?

Georgetown i Bahamas har fått ett andra namn och det är "Chicken Harbour". Många tar sig hit från USA och har drömmar om längre seglingar till mer avlägsna mål. Ganska många vänder för att segla tillbaka upp mot USA igen inför den stundande orkansäsongen. Inte något fel med det, Bahamas tycket vi mycket om och det är inte alls fel att ha det som cruisingområde. Men vi ville i alla fall vidare.

För att överhuvudtaget komma vidare mot Karibien från Georgetown gäller det att först segla 50 sjömil väster ut mot Conception Island. Vi skrev en del om denna fina ö i logg 13 från förra året. Vi låg kvar och väntade ut några veckors blåsigt väder innan vi drog upp ankaret för att försöka ta oss dit ut. Det visade sig vara lyckat och vi kunde segla ungefär halva sträckan. Den andra halvan fick vi ta motorn till hjälp. Det får man vara mer än nöjd med.
Denna gång blev besöket betydligt kortare. En lagom stark kallfront var i antågande och redan efter bara en natt vid Conception kom ett tillfälle som inte fick missas. Lite osäkra på hur länge vi skulle få bra vind bestämde vi oss för att sätta kurs mot Atwood Harbour 125 Nm åt sydost. Namnet antyder att det är en hamn men så är inte fallet. Det är en liten vik där det inte finns annat än en sandstrand och några palmer.
Vi fick ovanligt fina förhållanden med en ganska svag nordostlig vind och bara vågor på ett par decimeter. Efter 24 timmars fin segling låg vi därför strax utanför Atwood. Men vinden var fortfarande mycket gynnsam för att fortsätta.  Efter ett kort skeppsråd beslutade vi därför att fortsätta i riktning ner mot Turks & Caicos. Vi ropade upp Johanna och Martin på Snowbird, som låg strax bakom oss, och frågande om också de ville hänga på, det ville de.

Som vanligt hade vi fiskelinan ute efter Unicorn och denna gång blev vi belönande med en riktig kalasfångst.

Det mest delikata man kan få, en gulfenad tonfisk.

Planen gick inte hundraprocentigt i lås och när kvällen kom hade vinden börjat vrida emot. Alltså det blåste från det håll åt vilket vi ville segla. Vi låg ganska nära den sydöstligaste ön i Bahamas, Mayguyana, och satte därför kurs dit. Ankarplatsen var ingen skyddad vik utan vi ankrade bara helt öppet vid den västra stranden av ön. Ankarplatsen hade visserligen en del vindlä men med sjölä var det sämre. Det blev en mycket rullig natt men vi sov trots allt ganska gott. Innan vi somnade åt vi en delikat middag på den tonfisk vi fångat tidigare under dagen.

Från Mayguyana har vi annars inga trevliga minnen. Det var här vårt förstag gick av för nästan ett år sedan.
Nästa dag var vindriktningen inte mycket bättre men Mayguyana var inget tänkbart alternativ att stanna så det var bara att lyfta ankaret för att försöka segla de 60 sjömilen ner till Provo i Turks & Caicos. Under dagen vred vinden till en något gynnsammare riktning och vi ändrade mål till Cockburn Harbour på South Caicos. Den nya kursen innebar att vi skulle segla norr om hela ögruppen och angöra den västra sidan. Därifrån skulle vi ha bättre utgångsläge för vidare segling och dessutom slippa att korsa den grunda Caicosbanken. Det hadevi gjort förra året och ville helst slippa att göra en gång till. 

Också denna plan sprack. Vid ungefär 12-tiden på natten vred vinden emot rejält och ökade dessutom i styrka. Det skulle bli mycket svårt att ta sig vidare och vi hade ingen lust att slå oss mot vind och vågor.  Klockan 4 på morgonen gick vi därför in mellan reven utanför Pine Cay och ankrade. Vi planerade att sova några timmar och sedan göra upp nya planer för fortsättningen.

Passagen in mot Pine Cay.

Vi vaknade redan efter 3 timmars sömn och minsann, hade inte vinden minskat och vridit lite grand. Skulle vi hinna till South Caicos i dagsljus var det bråttom. Snabbt upp med ankaret och ut på havet. De först timmarna gick det bra och vi kunde göra bra fart, även om vi låg på dikt bidevind. Men sedan kom en konstig krabb sjö som totalt tog all fart ur båten. Dessutom vred vinden emot och ökade. Vi insåg efter ett tag att det inte var värt slitet för att ta sig en ändå relativt kort bit. 24  timmars segling för 40 sjömil effektiv distans. Nej det var inte vår melodi. Vi vände därför åter mot ankarplatsen vid Pine Cay. När vi ankrat strax efter lunch hade vi seglat 35 sjömil för att bara vara tillbaka på samma plats igen. Vi trötta och lire frustrerade av att vara tillbaka på samma ställe igen. Vi hade ju dessutom bara sovit 3 timmar föregående natt.

Snowbird hade natten innan inte kunnat hålla samma höjd som vi och hade därför hamnat i Sapodilla Bay på Provo. Det var det ställe vi hade försökt undvika med att segla norr om hela ögruppen.

Vi hade nu tillfullo insett varför man kan skriva en tjock bok som endast handlar om att ta sig sträckan från Bahamas ner mot Karibien. Vi kunde också lätt förstå varför den går under namnet "The Thorny Path".

Vi blev liggandes i 3 sega dygn vid Pine Cay. Vi hade inte checkat in i landet och ville därför inte gå iland. Vi hade istället uppe den gula Q flaggan under spridaren. Vi kollade väder flera gånger per dygn via SSB-radion, något internet fanns inte. Dessutom lyssnade vi varje morgon på Chris Parker, den amerikanske vädergurun, också det via SSB-radion.

Generellt kan man säga att det  finns tre vägar från Turks & Caicos ner mot Karibien. Man kan segla ner mellan Kuba och Haiti i det som kallas Windward passage. Det är enkel segling till att börja med med väl på södra sidan av Hispaniola är det långa etapper som ofta måste göras för motor. Dessutom seglar man nära Haiti som för tillfället ansens som ett osäkert område att vistas i.
Alternativ två är att segla ner Luperón på norra sidan i Dominikanska Republiken. Det gör de allra flesta, men det är svårt att segla vidare öster ut längs norra sidan av Dom Rep eftersom man tappat all höjd. Atlanten ligger också ofta på med grov sjö in mot en läkust i detta område. Man måste också betala 200:- USD för att checka in i Dom Rep.
Tredje alternativet är att segla direkt mot Puerto Rico eller Virgin Islands. Detta är det kortaste alternativet men etappen kan inte delas upp utan måste tas i ett svep. Någon möjlighet till stopp finns inte då allt består av öppet hav.

Vi hade bestämt oss för att försöka med en variant på alternativ tre, att segla från Turks & Caicos till Boqueron som ligger i Puerto Ricos sydvästra hörn. Fågelvägen är denna sträcka ungefär 350 sjömil. Men det blir alltid längre på grund av motvind och motström. När vi till sist lämnade Pine Cay var tanken att först ta sig till Cockburn Harbour på South Caicos och sedan slutgiltigt bestämma färdväg.
Ett litet väderfönster såg ut att öppna sig men det skulle bli knappt om tid att klara den långa seglingen innan det stängdes igen. Efter första dagens segling insåg vi att om vi skulle ha en chans att klara det i tid hade vi ingen möjlighet att spendera en natt i Cockburn Harbour, utan vi måste fortsätta direkt. Vi hade sydostlig vind och det gjorde att vi kunde segla högt mot vinden på en ostlig kurs. Denna kurs behövde vi hålla i 250 sjömil. Sedan visade prognosen att vinden skulle vrida mot ost och då skulle vi slå för att fortsätta på sydlig kurs ner mot Puerto Rico.

Ett glädjeämne under första dagens segling var en stor fin guldmakrill som nappade på kroken, den största vi någonsin fått. Det var ett ganska styvt jobb att få fisken så nära båten att den kunde tas ombord. Vi och fisken kämpade en bra stund.

Fångsten bärgad ombord
Filéerna utskurna

Denna finna fisk gav oss mat som räckte över en vecka. Välkommet då vi inte hade så mycket färskvaror kvar längre.

Första dagen gick seglingen relativt bra men under natten fick vi en mycket besvärande sjö. Den var inte speciellt hög, kanske 1,5 m men den kom från två håll samtidigt. Ett vädersystem uppe i Nordatlanten skickade ner vågor från nord medan passadvinden drog upp vågor från sydost. Detta gjorde tillvaron ombord mycket obekväm. Det kändas som att vara inne i en tvättmaskin som gick för full fart. Båten hoppade och skakade, krängde och slängde och tillvaron kändes mycket miserabel. Vågorna gjorde det också svårt att hålla uppe farten. Vi seglade med revad stor och revad genua och det behövdes för vindstyrkans skull. Men det var för lite för att hålla en snittfart på 5 knop som behövdes för att hinna fram till rätt utgångsläge inför det kommande vindvridet. Inte blev det bättre av att vi hade en konstant motström på 0,5 knop. När vi provade med mer segel var det för mycket och det hela blev bara än värre utan att vi ökade farten något nämnvärt.
När morgonen kom var vi nästa beredda på att vända och segla söder ut ner mot Luperón istället. Men det kändes inte bra, vi hade ändå tagit oss 100 sjömil öster ut och då skulle den vinningen gå helt förlorad. Vi hade radiokontakt med två amerikanska båtar, Saralane och Happy Times, som var på väg åt samma håll. Vi peppade varandra och kom överens om att åtminstone fortsätta under dagen för att sedan bestämma.
Snowbird hade beslutat sig för att inte segla direkt mot Puerto Rico utan gå ner mot Dom Rep och Luperón. Det var nog tur för de hade haft det ännu svårare att hålla höjd och fart med sin HR Rasmus. Den trivs inte alls när man tvingas gå maximalt högt mot vinden.

De eländiga förhållandena fortsatte under dag två men det gick i alla fall framåt. Ibland när vinden minskade en del tog vi också motorn till hjälp för att ge ett visst momentum i den besvärliga sjön. Vi behövde också tillverka lite energi eftersom farten vid segling var i underkant för att släpgeneratorn skulle ge oss tillräckligt. På kvällen dag 2 hade vi seglat 150 sjömil öster ut och nu fanns det ingen återvändo. Om vi bara kunde härda ut ett dygn till så skulle vinden vrida och vi skulle förhoppningsvis få det bättre ombord.
Vi tog oss igenom den andra natten och hade "bara" 50 sjömil kvar att segla åt öster innan vinden, enligt prognos, skulle börja vrida. Tredje dagen bjöd på lika otrevlig sjö som de föregående dagarna och det gjorde livet ombord svårt och obekvämt. Att laga mat med någon ordning var det inte tal om, det fick bli så enkelt som möjligt. Bara att koka en kopp kaffe var ett helt företag. Jag lyckades steka bitar av den fina guldmakrillen men det var inte enkelt att få maten att stanna i pannan och ännu svårare att äta.
Vi körde på under den tredje dagen och när vi nått exakt 250 sjömil öster ut vrider vinden. Äntligen något positivt. Det är tur att vi ändå kunnat hålla uppe farten relativt bra. Hade vi inte gjort det hade vi legat för långt väster ut vid vindvridningen.

Det var roligt att vi två gånger per dag kunde ha radiokontakt med Saralane och Happy Times. Vi utbytte positioner och pratade lite allmänt om läget. Vi låg så långt ifrån varandra att VHF-radion inte längre räckte. Vi talade därför via SSB-radion.

Fjärde dagen kom det en rapport om att vinden skulle friska i rejält på slutet och även vrida mot ostsydost. Därför försökte vi segla ytterligare en liten bit öster ut för att ta höjd medan det gick. Fjärde dagen var det faktiskt ganska drägligt och vinden var svagare än förutspått. Vi seglade med fullt ställ uppe och har kunde slacka lite grann på skoten, men höll ändå en kurs öster om syd.
På kvällen märktes tydligt att vinden började att öka och vi tog in två rev i storen innan det blev mörkt. Samtidigt med vindökningen vred vinden mot lite grann och vi tvingades ändra kurs. Det syns ganska tydligt på kartan nedan var denna punkt ligger. Det vi hoppades på var att vi låg tillräckligt långt öster ut för att kunna segla in i lä bakom Puerto Ricos nordvästra spets innan det blev för motigt.
Under fjärde natten ökade vinden ytterliggare och vi fick rulla in några varv på genuan. Men vi kunde äntligen segla med bra fart och gjorde 6-7 knop direkt mot målet. Under natten blev vi jagade av flera squalls och några kunde vi inte undvika då de kom riktigt tätt. Det gav oss en del regn och naturligtvis vindökning.

Squall när vi är på väg in mot Puerto Rico under femte dagen.

Den femte dagens morgon bjöd på vind mellan 12-14 m/s, men från en ganska bra riktning och vi dundrade på i halvvind ner mot Puerto Rico. Sjön var grov men som tur slapp vi den tidigare korssjön. Mitt på dagen kom ett plan från US Coastguard och cirklade runt oss på låg höjd. Antagligen såg de vår AIS signal för de ropade upp oss med namn på VHF-radion. Vi fick uppge avseglingshamn, destination och en del andra uppgifter om båt och besättning. De flög så lågt att de till och med såg en lina i vattnet från vår akter. De undrade om vi sett den? Det hade vi för det var vår släpgenerator.

  Loggboksspåret som sparats i datorn

Trots att vi seglade på i bra fart så hann vi inte fram till Boqueron före mörkrets inbrott. GPS:n visade ETA på 21.30 och då skulle det vara kolsvart. Det var verkligen svarta nätter eftersom det inte var någon måne framme. Men viken där vi tänkt gå in var ganska stor så en angöring i mörker borde inte vara några problem.
När vi rundade Punta Guaniquilla för att gå in mot Boqueron var vi helt i lä och måste starta motorn för de sista sjömilen in i viken. När vi kom längre in såg vi på radarn att det låg många båtar i viken utan ljus. De flesta var lokala fiskebåtar men också en del seglare.

Radarbild när vi går in till Boqueron. De vita fläckarna är ankrade båtar utan ljus.

Saralane och Happy Times som är större och snabbare båtar än Unicorn hade redan kommit fram några timmar före oss och besättningarna låg redan och sov när vi anlände. Vi ankrade och gick omedelbart och lade oss för en natts ostörd sömn.
Vi hade varit ute drygt 4,5 dygn och loggen visade på 537 seglade sjömil. Det hade varit obekvämt och jobbigt men trots allt hade det gått bra. Ingenting hade gått sönder och vi hade ändå kommit undan relativt lindrigt. Många råkar ut för mycket värre förhållanden och linkar i hamn med både det ena och det andra trasigt.
Vi har nu full förståelse och respekt får att den sträcka vi just klarat av kallas "The Thorny Path".

Nu skulle vi klarerar in i Puerto Rico som är USA men ändå inte. Mer om det nästa gång

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp