Logg 06, 2011-05-12

Vi sov mycket gott efter att ha ankrat utanför Boqueron. Nästan 5 dygn i motvind hade gjort oss rejält trötta.

Att klarera in till Puerto Rico medförde inte några större problem. När vi väl fått tag i rätt telefon nr. att ringa och anmäla vår ankomst gick det bra. Eftersom Puerto Rico är amerikanskt territorium fungerade vår amerikanska telefon fint. Från tullen i San Juan, som är huvudstad, fick vi ett ankomstnummer som vi sedan skulle uppge när vi förflyttade oss inom Puerto Rico. Ön har inte status som en amerikansk stat men är något mitt emellan. På federal nivå fungerar allting likadant som fastlands USA med några få undantag. Invånarna äger t.ex. inte rätt att rösta i presidentvalet. Men för övrigt har ön ungefär samma självstyre som vilken annan amerikansk delstat som helst. Språket som talas är spanska. Ganska få personer vi träffade talade någon vidare engelska. Desto bättre för oss som nu fick en möjlighet att fräscha upp vår, vid det här laget, ganska knaggliga spanska. Men övning ger färdighet och en månad i Puerto Rico lockade fram mer och mer våra gamla kunskaper.

Boqueron var för oss en mycket trevlig bekantskap som påminde en hel del om Brasilien. Människor, gatuliv, och en hel rad saker gjorde att vi omedelbart kände oss hemma här.

Det lokala ölet i Puerto Rico heter Medalla, en ljus lättdrucken lager.
Anna-Karin som inte gillar öl smakar hellre en Mojito.
Det lokala jazzbandet underhåller
Stranden i Boqueron
En vacker solnedgång över Boqeronbukten

Ett par dagar efter vår ankomst till Boqueron hörde vi ett muller på avstånd. Åska kunde det inte vara eftersom solen sken från en klarblå himmel. Det blev starkare och starkare och vi förstod att det måste komma från motorcyklar. Inte bara några stycken utan det lät som en invasion. Vi tog jollen in till land för att kolla vad det kunde vara och möttes av ett hundratal motorcyklar som körde i procession runt i Boqueron. Det var inga mindre än "Latin American Motorcycle Association" som drog runt. De flesta körde Harley Davidsson, men också andra märken syntes i vimlet.
Nu behövde vi knappast vara oroliga för för att gänget skulle slå sönder stan eller på annat sätt bli våldsamma. De flesta knuttarna var ganska till åren komna och hade sina fruar sittandes bak på bönpallen. Även om en försökte bjuda Anna-Karin på en åktur med löfte om att hon skulle vara tillbaka före midnatt.

Den lokala dansföreningen var också ute och visade sina färdigheter och önskade alla välkomna till Boqueron. Arrangemanget var mer av typen familjefest än vilt MC-röj.

En annan dag när vi var inne i land och besökte ett internetcafé tittade vi av en händelse in på Tarsias hemsida. Vi hade inte hört något från Birgitta och Mats på ett tag, det enda vi visste var att de tänkte segla tillbaka mot Europa. Döm om vår förvåning när vi såg ett inlägg som bara var två dagar gammalt och som berättade att de seglade längs Puerto Ricos sydsida. De hade bestämt sig för att se både Puerto Rico, Cuba och lite av USA innan återfärden mot Sverige. Nu låg de för ankar i Ponce, bara 45 sjömil öster om Boqueron där vi befann oss. Snabbt skickade vi iväg ett mail och frågade hur länge de tänkte stanna och om vi skulle hinna ses. Vi fick omgående svar tillbaka som sa att de hade tänkt stanna ytterligare några dagar.

Vädret längs Puerto Ricos sydsida är sådant att under natten blåser det bara en ganska svag vind, oftast för lite för segling. På förmiddagen blåser det upp en ganska frisk ostlig vind och det blir kort och krabb sjö. Det enklaste sättet att ta sig öster ut är att lämna hamn tidigt på morgonen för att vara framme vid sin destination senast klockan 10. Efter det blir det oftast för motigt.

Vi lättade därför ankar redan klockan 4 på morgonen för att kunna motorsegla i ungefär 6 timmar. Då skulle vi hinna ungefär 30 sjömil innan vind och sjö satte stopp för vidare färd. Klockan 4 var det fortfarande helt mörkt och vindstilla och att använda några segel var inte att tänka på. Det fick bli motorn som stod för framdrivningen. Planen fungerade bra och när klockan var 10 kände vi att vinden började blåsa. Det kändes som om den inte var allt för besvärande och vi beslutade oss för at göra ett försök att nå Ponce på en dag i stället för två, det var ju bara 15 sjömil kvar. Vinden tog i mer och mer men kursen vi behövde styra de sista 10 sjömilen var inte helt rakt mot vinden utan vi kunde falla av lite grann och rulla ut genuan och motorsegla.
När vi bara hade två sjömil kvar till Ponce fick vi napp. Snabbt rullade vi in genuan och drog av på gasen. Denna gång var inte fångsten så stor men en fin makrill som räckte fint till en middag kunde vi i alla fall bärga ombord.

Makrillfångst

Det var roligt att träffa Birgitta och Mats igen, vi hade inte setts sedan Bequia för över ett år sedan. Vi låg kvar i Ponce i tre dagar och umgicks tillsammans med våra vänner. Jag kunde också hjälpa till med en del datorproblem som fanns ombord på Tarsia.

Bigitta, Mats och Håkan.
På en enkel restaurang åt vi dagens rätt för 30 kronor.

Från Ponce motorerade vi en kort etapp om 18 sjömil till Salinas. Samma taktik som förra gången men vi behövde inte inte ge oss iväg lika tidigt. För att komma in till Salinas tar man sig in genom en smal och grund kanal. Som lägst visade ekolodet 2,1 m. Väl inne blir det djupare och man befinner sig i en vik helt innesluten av land. Det är mycket skyddat och flera båtar ligger här över orkansäsongen på grund av det goda skyddet.
Vi hade fått tips av Birgitta och Mats att det fanns möjlighet att hyra bil billigt i Salinas. Vi ringde upp Stanley och frågade om han hade något, inga problem, han lovade oss en bil till nästa morgon. Den var nog den mest obyråkratiska hyrprocess vi någonsin varit med om. 30 dollar i handen till Stanley och vi fick bilnycklarna. Vi behövde inte visa körkort eller skriva på ett endast kontrakt eller annat papper. Nu kanske någon tror att det var någon gammal rishög vi hyrde men så var det inte. En splitter ny Toyota Corolla var vad vi rullade iväg med.

Vår Toyota

Raskt körde vi upp mot bergen för lite vyer ut över landet mot kusten.

Färden gick sedan vidare norr ut mot El Yunque som nationalpark och Puerto Ricos regnskog. Inne i regnskogen parkerade vi bilen för några fina turer till fots. Vi besökte både ett vattenfall samt besteg högsta toppen i parken.

Coca Falls
Högsta punkten

När vi på eftermiddagen vandrade den branta turen upp mot utsiktstornet fick vi verkligen lägga på ett kol extra. Vi var lite sent ute och vi visste att klocka 5.30 låstes vägbommen vid in/ut-passeringen till parken. Vi kom därför upp till toppen rejält svettiga och hann inte stanna längre än ett par minuter. Dessutom gjorde skogen skäl för sitt namn, alltså regn. Regnet började strila och plötsligt befann vi oss inne i molnen ock kunde inte se någonting. Men vägen var väl markerad och lätt at följa.

När vi lämnat parken bakom oss hade vi två timmars bilfärd tillbaka hem till Salinas och Unicorn. Vi körde mot San Juan, huvudstaden för att sedan korsa hela ön söderut på den nya motorvägen. Trafiken var totalt kaotisk när vi kom in mot stan och snart stod den i princip helt still.
Puerto Rico är inte mer än 175 km i öst-västlig riktning, och i nord-syd så lite som 55 km. Men det bor ändå 6 miljoner invånare på ön. Alla verkar dessutom ha bil. Det var en verklig mardröm att ta sig igenom utkanterna av San Juan för att hitta ut på motorvägen. Skyltningen lämnade mycket övrigt att önska och kartan vi fått av Stanley hjälpte inte mycket den heller. Det tog 3,5 timmar att köra en sträcka på bara 80 km. Trötta och hungriga kom vi tillbaka till Salinas men vi återvände ändå inte tillbaka hem med detsamma. Eftersom vi hade bil stannade vi till vid en stor mataffär och köpte en hel del förnödenheter.

Efter 5 dagar i Salinas startade vi återigen klockan 4 på morgonen för att segla till Isla De Vieques. Det är en ö som tillhör Puerto Rico men ligger mitt emellan huvudön och US Virgin Islands. Vi hade tur med vinden och kunde segla större delen av de 48 sjömilen fram till Ensanada Sun Bay där vi ankrade för natten. Vi gick aldrig iland utan fortsatte redan nästa morgon mot Culebra.

Strax före Culebra fick vi återigen napp. Tyvärr ingen fin fångst denna gång, det som satt på kroken var en ganska stor Baracuda. Den ville vi inte äta på grund av risken att drabbas av ciguatera, fiskförgiftning. Baracudan står högst upp i näringskedjan och speciellt de större exemplaren lagrar med åren på sig en ganska stor mängd gift och det kan vara dödligt att äta fisken. Har man väl fått Ciguatera finns det ingen kur. De flesta överlever men man kan drabbas av problem som kan vara mycket långvariga. Det kan ta många år eller så försvinner de aldrig helt och hållet. Symptomen kan vara allt ifrån magkramper, diarré, muskel och led smärtor, stickningar i armar och ben till att förlora känseln i olika delar av kroppen.

Därför fick tyvärr den här fisken gå tillbaka i havet.

Från Culebra hade vi 20 sjömil över till St. Thomas i US Virgin Islands. Vi lyckades pricka in en helt vindfri dag och fick gå hela vägen för motor. Kanske lika bra det eftersom den förhärskande vindriktningen är ost, d.v.s. rakt i näsan. Vi hade tänkt ankra i Druif Bay eller som den också kallas, Honeymoon bay. Men när vi kom fram dit var viken fullpackad med andra båtar och den såg heller inte så inbjudande ut som namnet antydde.

Honeymoon Bay?

Vi bestämde oss för att fortsätta ytterligare några sjömil fram till Great St. James där vi ankrade i Christmas Cove. Vi kom dit en torsdag och dagen efter var långfredag och påsk. Våra vänner Brittis och Hjalle på Flying Penguin låg inte långt från oss, närmare bestämt vid Marina Cay i British Virgin Islands (BVI). Avståndet var inte mer än 16 sjömil. Vi firade påsk tillsammans för två år sedan, den gången vid Abrohlosöarna utanför Brasiliens kust. Den gången hade vi mönstrat på som besättning på Flying Penguin för att segla från Salvador ner till Rio de Janeiro. Nu hade vi bestämt att försöka upprepa ett gemensamt påskfirande. Därför kom Flying Penguin inseglandes i Christmas Cove på påskaftons förmiddag.

Brittis och Hjalle har anlänt.

Tillsammans ordnade vi till en påsklunch där det mesta av traditionella svenska påskrätter stod på bordet. Hjalle hade fått tag på färsk lax nere i St Maarten och den hade han gravat. Anna-Karin lagade Janssons frestelse och några sillburkar kunde vi gräva fram fån kylens botten. Vi blev mer än mätta av allt det goda.
Det allra bästa kom dock senare på kvällen. Under sin färd mot Christmas Cove hade Brittis och Hjalle fått syn på en dykare i vattnet. Han låg väldigt långt från land och de hade stannat och frågat om han behövde hjälp. Det hade han tacksamt tagit emot och som tack för detta hade dykaren skänkt en hummer som han fångat. Det var en riktig bjässe, en av de största vi sett. På kvällen åt vi därför en underbart god hummermiddag.

En riktig bjässe, hummern alltså!

Hädanefter tycker vi att Easter Cove är ett mer passande namn än Christmas Cove.

På påskdagen seglade både Flying Penguin och Unicorn vidare. F-P med kurs mot Bermuda 800 sjömil bort, Unicorn till Caneel Bay 3 sjömil bort.

Flying Penguin styr mot Bermuda.

Caneel Bay, dit vi seglade från Christmans Cove, ligger vid St. John i USVI. Stora delar av St. John och dess omgivande farvatten är nationalpark. I parken är det inte tillåtet att ankra utan man måste använda utlagda bojar. I parken finns många fina vandringsleder och vi passade på att utnyttja så många som vi hann med.

På Vandring
Parkens högkvarter
Ranger Diane

En dag gjorde vi en guidad tur med en parkens "Rangers". Vi åkte först buss i ungefär en halvtimme innan vi startade en vandring som tog oss från norra sidan av St. John till den södra.  Diane, som vår guide hette, tog oss sedan på en mycket intressant tur genom skogen. Hon berättade om växter och djur som finns på ön. Öarna i USVI har en gång i tiden tillhört Danmark och mycket av namnen på platser och växter har klara danska influenser. Medan öarna tillhörde Danmark så startade danskarna odling av sockerrör. Det var tufft och danskarna insåg snart att om det skulle gå att få någon lönsamhet i detta behövdes det billig arbetskraft. Alltså köpte man ett par tusen slavar som sedan sattes i arbete med att odla sockerrör. 1917 sålde Danmark öarna till USA.

En gammal sockerbrukskvarn som på slutet drevs med ånga. Annars var det vanligaste att man drev kvarnen med vind- eller åsnekraft. I taket satt det fullt av fladdermöss.
En annan kvarn som drevs av vindkraft.

Ett Terpentinträd, det luktar svagt av terpentin men innehåller inte alls någon sådan. Lokalbefolkningen brukar kalla det för turistträd. Det är rödaktigt i färgen och barken flagnar hela tiden.

Petroglyfer, hällristningar som gjordes av Arawak indianer för ca. 1000 år sedan.

Machineel träd skall man akta sig för, det finns ganska gott om dem så det gäller att se upp.

Unicorn på boj i Leinster Bay, St. John.

Från USVI seglade vi två sjömil till BVI. Där ville en restaurangägare bussa polisen på oss, men det får vi berätta om nästa gång.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp