Logg 07, 2011-05-22

Efter bara en halvtimmas motorgång från Leinster Bay i USVI kom vi fram till Sopers Hole, Tortola i BVI. Där checkade vi in i landet.
När man lämnar amerikansk vatten är det så bra att man inte ens behöver checka ut. Det räcker med att skicka tillbaka I-94 blanketterna per post till en adress i Kentucky i USA. Mycket smidigt!

I Sopers Hole passade vi också på att handla en del förnödenheter. Det var ett tag sedan vi hade haft tillgång till någon mataffär så det var välbehövligt. Dessutom behövde vi fylla på vatten och diesel då det hade börjat sina i våra tankar. Vatten hade vi inte fyllt sedan Boqueron i Puerto Rico och det var mer än tre veckor sedan.

Efter några timmars jobb var Unicorn bunkrad med allt vi behövde och vi kastade loss för att segla mot Jost van Dyke. Det var ingen lång seglats, bara 4-5 sjömil. Vi hade förra året seglat förbi ön när vi var på väg norr ut mot USA, men inte haft tid att stanna. Det ville vi ändra på den här gången. Det tog oss inte mer en än knapp timme att med endast genua segla den korta biten till Great Harbour där vi ankrade.

Jost van Dyke är ingen stor ö och den bofasta befolkningen består inte av så många själar. Men ön är ett populärt mål för seglare, speciellt för alla de charterbåtar som finns i området. Vi hade hört talas om att det fanns två restauranger/barer som kunde vara värda ett besök, Foxy's och Corsair.
Foxy's är det större stället och där bjuds ofta på levande musik. Vi hade tittat på deras respektive hemsidor för att undersöka vilken vi ville besöka. Corsair hade fått många kommentarer om god mat och därför beslöt vi oss för att göra ett försök där. Vi hade inte tänk äta middag utan endast ta något att dricka och kanske bara ta något litet tilltugg. Vi satte oss ner vid ett ledigt bord men fick vänta ganska länge innan servitrisen kom förbi trots att det inte var speciellt mycket folk.  Vi beställde varsin öl och började titta i menyerna. Det fanns qonchfritters bland förrätterna och det gillar vi. Vi beställde en portion att dela på för att ha något att tugga på till vår öl. Den Thailändska servitrisen undrade sedan vad vi skulle ha till huvudrätt. Vi förklarade att vi inte tänkte äta en hel middag utan endast dricka en öl med lite tilltugg till. Hennes ansiktsutryck visade tydligt att hon inte gillade det. Därefter försvann hon mot köket där vi såg henne tala med kocken en engelsman man med stripigt långt hår i en hästsvans. Strax därefter kommer hon tillbaka till vårt bord och säger till oss att vi måste flytta oss. Vi undrar naturligtvis varför, men hon talar mycket dålig engelska och har svårt att förklara. Eller mer troligt hon hade inte lust. Det är inte mycket folk så det kan inte bero på det. Hon griper tag i våra öl och bär i väg dem till ett annat bord. Bakom en pelare, så vår tidigare fina utsikt mot strandkanten skyms nu. Jag blev sur och undrade vad det var för sätt att behandla sina kunder. Men i alla fall accepterade vi vår ny plats och satte oss ned för att vänta på våra qonchfritters. Efter ungefär en timmes väntan reste jag mig och gick fram till servitrisen och frågade hur länge vi måste vänta. På annat sätt hade vi inte lyckats få kontakt med henne trots idoga försök. Hon mumlar något ohörbart tillbaka till svar och jag gick och satte mig igen. Efter ytterliggare 20 min väntan har vi fått nog. Våra öl är sedan länge urdruckna och vi har tröttnat på att vänta. Vi reste oss båda två och sökte på nytt upp servitrisen för att få betala. Med otroligt sur min spottar hon ur sig vad det kostar. Fyra dollar/st fick Anna-Karin betala. Det var säkert ett hämndpris, för det var mer än dubbelt mot vad det normalt brukar kosta.

Under själva betalningsproceduren kommer kocken utflygande, han måste nog också varit ägaren till stället. Jag talade om för honom att att jag inte tyckte att 1,5 timme var OK att vänta för att få in en lite förrätt. Han blev skitförbannad rent ut sagt och ställde sig i vägen för att hindra oss från att kunna gå. Samtidigt skrek han.
-Rör mig inte, rör mig inte.
Jag svarade att jag absolut inte hade någon avsikt att röra vid honom, där han stod i sina flottiga, smutsiga och äckligt luktande kläder. De sista sakerna sa jag inte utan jag bad honom bara vänligt att flytta sig så att vi kunde lämna stället. Han började då skrika ännu mera aggressivt om jag inte skulle röra honom och att han skulle tillkalla polis och anmäla oss. Han verkade totalt ha spårat ur och situationen kändes väldigt olustig. Jag svarade honom att han visst kunde tillkalla polis för vi hade rent mjöl i påsen och inget att vara rädda för. Han började då hala fram en mobiltelefon och det tog en del av hans uppmärksamhet. Så mycket att vi kunde passa på att slinka ut på gatan och börja avlägsna oss därifrån. Bakom oss hörde vi hur ägaren fortsatte att gasta om polis, men nu var vi ute på gatan och gick med med snabba steg in mörkret.

Snabbt promenerade vi tillbaka till bryggan där jollen låg och körde hem till Unicorn. Vilket fruktansvärt ställe. Vi misstänker starkt att de kommentarer om bra mat vi läst var falsarier, antagligen skrivna av ägaren själv. En sak är säker, där kommer vi aldrig mer att sätta vår fot. Vi kände oss både arga och ledsna över den eländiga behandling vi utsatts för.

VARNING BESÖK ALDRIG CORSAIR PÅ JOST VAN DYKE!

Vi hade tänkt göra några vandringar på Jost van Dyke men hade totalt tappat lusten för det när vaknade morgonen efter. Utan att spendera mer tid eller pengar där drog vi därför upp ankaret och lämnade ön. Eftersom vinden var rakt emot oss men inte allt för stark tog vi motorn till hjälp under några timmars färd öster ut. Vi ankrade utanför Marina Cay nära Trellis Bay, Beef Island. Trellis bay är känt för att det bor ett konstnärs kollektiv där, och vidare för sina "Fullmoon Partys".
När det är fullmåne fyller man flera järnskulpturer med brännbart material och tänder på. Några av dessa järnskulpturer syns på på bilderna nedan. Tyvärr var det ingen fullmåne under de dagar vi var där och vi fick inte se skulpturerna lysas upp av eld. Men vi har hör att det skall vara mycket effektfullt.

Marina Cay är också en hotell- och resortanläggning. Vi råkade komma förbi medan en fiskebåt levererade råvaror till restaurangen. En stor låda full med hummer lastades av på kajen. Det såg mycket lockande ut, men vi hade läst menyn och framför allt priserna. Det blev inget restaurangbesök för oss på Marina Cay.

Inte visste vi att humrar gillar Red Bull

Vi stannade bara en natt vid Marina Cay innan vi seglade över till Spanish Town på Virgin Gorda. Där checkade vi ut från BVI. Naturligtvis råkade jag ut för en sur tjänsteman som påstod att vi hade fel kopior med oss från incheckningen. Jag försökte tala om att vi hade exakt de kopior som vi fått på kontoret i Sopers Hole. Det enda jag fick tillbaka var ett hånflin och ett uppmaning att fylla i alla blanketter en gång till. Det är absolut ingen idé att protestera i det här läget, för har en tjänsteman/kvinna bestämt sig för att demonstrera sin makt är det bara att spela med. Det tar sin tid att fylla i blanketterna för det är många "viktiga" saker som skall med. Att man sedan kan vara så gott som säker på att allt åker i papperskorgen så snart man lämnat lokalen är en helt annan sak.
BVI lämnades denna gång en något besk eftersmak och vi var glada över att ett väderfönster för att segla över till St. Maarten kom så snabbt. Men innan vi lämnade BVI helt och hållet seglade vi upp till Gorda Sound för att besöka Saba Rock där vi var förra året. Där hade de haft fantastiskt goda drinkar och qonchfritters till mycket humana priser under happy hour. Det stämde också denna gång. Vi drack varsin "Painkiller", ja den heter faktisk så, och åt ett fat med underbart goda qonchfritters.

Happy hour på Saba Rock resort.
Äntligen får vi äta qonchfritters.

Efter avslutad happy hour tog vi upp ankaret för segling mot St Maarten  90 sjömil bort.

På väg ut från Gorda Sound passerade vi Neckar Island, Richard Bransons ö.
Neckar Island försvinner i solnedgången.

Det blev en mycket bra segling ner mot St Maarten och redan vid 9-tiden nästa morgon gled vi in i Marigot Bay som ligger vid den franska sidan av ön.
Nu var vi inom EU och här var incheckningen en barnlek. Inne på hamnkaptenens kontor fick man själv sätta sig vid en dator och fylla i sina uppgifter online. Smidigt, snabbt och enkelt. Ja lite tid tog det eftersom det råkade vara strömavbrott när vi steg in på kontoret. Vi tog en timmes promenad och sedan var strömmen tillbaka igen.

Marigot Bay, St. Maarten.
Fort Louis som blickar ut över Marigot Bay.

Tyvärr hade vår läckande septiktank börjat ge oss mer och mer problem. De provisoriska lagningar jag gjort höll inte längre tätt. Nu fanns det ingen återvändo längre utan vi måste ta tag i det besvärliga projektet att byta tank. Det som gjorde det så besvärligt var att den gamla tanken i rostfri plåt inte kunde tas ut utan att sågas sönder. Alternativet hade varit att såga sönder Unicorns inredning och det ville vi naturligtvis inte göra. Otroligt dumt att bygga in en så stor tank att den inte kunde demonteras.
Vi skall bespara läsarna alla de värsta detaljerna om detta jobb. Men jag kan säga så mycket som att jag fick sitta inne i en garderob i tre dagar och med hjälp av ett bågfilsblad dela tanken mitt itu.

Halva tanken kommer ut genom garderobsdörren.
Bägge tankhalvorna ute och ligger på fördäck.

En ny tank i plast hade vi redan köpt i USA och när väl den gamla tanken var uttagen gick det relativt snabbt att få den nya på plats.

Nya tanken på plats.

Nu ligger vi i St. Maarten och väntar på en watermaker som vi har beställt. Den skulle ha varit här för länge sedan men har inte dykt upp än. Det är ingen ände på alla ursäkter och bortförklaringar vi får av leverantören. Allt från stålbrist i världen till ekonomisk kris har vi fått höra. Ännu vet vi inte när watermakern kan levereras.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin