Logg 10, 2011-08-06
Från Dominica seglade vi ner till St. Lucia och Rodney Bay. Ungefär en vecka stannade vi där och umgicks med både vänner från olika båtar, men också med våra landboende dito.
När vi var i Brasilien träffade vi Angie och David som seglar sin HR 43 Hurah. Vi hade ingen aning om att de nu befann sig i Karibien, och blev glatt överraskade när vi fick syn på dem. De har sedan vi sist sågs hunnit segla ända bort till Australien, vänt där och kommit tillbaka. Bägge gångerna runt Sydafrika och Godahoppsudden.
Med Angie och David spelade vi Domino på segelklubben i Rodney Bay, St Lucia.
Midsommar inföll också under tiden vi låg ankrade i Rodney Bay. Det firades i
vederbörlig ordning med sill och potatis. Riktig snaps var det däremot ont om.
Efter drygt en vecka i Rodney Bay seglade vi ner
till Petit Piton där vi tog en boj. Vi hade inte mer än hunnit få fast linan
innan vi blev uppropade på radion av Susie från Spirited Lady.
Spirited Lady
Petit och Gros Piton
Petit Piton speglar sig i Anna-Karins solglasögon
Vi lärde känna henne under förra årets segling i Karibien. Susie har nästan
alltid något på gång och hon gjorde oss inte besvikna. Till nästa dag hade hon
hyrt en chaufför för en utflykt på ön. Hon frågade om inte vi ville hänga med
och det tackade vi ja till. Färden gick till några varma källor. Där slängde sig
hela gänget, inklusive Susies hundar Chubi och Jester, i vattnet och mådde bra.
Anna-Karin uppmuntrar Jester som bara är en valp och först var ganska feg.
När vi promenerade igenom regnskogen till källorna hitta hundarna ett fågelbo som
ramlat ned. Vi lyfte försiktigt upp det under ungarnas hjärtskärande skrik. På
markan hade de inte överlevt länge, men nu satte vi upp boet i samma träd det
ramlat ner från. Kanske hjälpte inte heller det.
Pyttesmå fågelungar
Efter två dagar vid bojen nedanför Pitonen kastade vi loss och satte kurs mot
Bequia. Vi lämnade så fort det blivit ljust vid 6-tiden för att hinna segla de
60 sjömilen på en dag. Det gick fint och vi hade bra vind hela tiden. Tyvärr
inträffade ett missöde. Som vanligt la vi ut våra fiskeredskap. Med andra ord
satte spöt i sin spöhållare och släppte ut ungefär 150 m lina. Vid 10 tiden fick
vi napp. Det var ett rejält napp för det tjöt ordentligt i rullen när linan
löpte ut. Tyvärr var jag själv nere i båten när det hände. Det innebär att det
tar ett tag att komma upp och dra åt broms på spå och börja kämpa. Anna-Karin
hade, precis som vi kommit överens om, vidtagit åtgärder för att minska farten.
Det är omöjligt att få upp en fisk när vi seglar i full fart och därför har vi
gjort en arbetsfördelning som säger att jag tar spöt medan A-K minskar farten.
Jag hann precis fram till spöt när linan på rullen var slut. Men jag hade läst
på och gjort en ordentlig "spolknut". Därför tog det bara stopp och spöt böjde
sig. Jag var bara några få cm ifrån att ta tag i spöt och börja kampen när det
osannolika händer. Spöhållaren brister. Jag är så nära att få tag i den trasiga
spöhållaren men tyvärr försvinner vårt fina havsfiskespö ner i djupet. Spöt med
rulle hade vi köpt i Brasilien och hade gett oss mången god middag.
Här syns en bild på den trasiga hållaren. Skruven,
som höll röret på plats, rycktes rakt ut från gängorna. Jag skäms nästan för att
säga det, men plasten var bara skräp. Eftersom jag jobbat många år inom
branschen vet jag naturligtvis att finns plaster med olika hållfasthet och
egenskaper. Plast är så starkt att man idag gör pedalställ till bilar, inkl.
bromspedal, i plast. De går aldrig sönder. Men om man tillverkar spöhållare i
Kina och använder billigt material för att hålla nere kostnaden, ja då blir
kvalitén därefter. Denna spöhållare var inköpt hos Hjertmans i Sverige.
Det var inte mycket att göra mer än att fortsätta vår segling mot Bequia. Vi kom
fram vid 5-tiden och ankrade på nästan exakt samma ställe som för ett år sedan.
Människan är verkligen ett vanedjur. Vi har märkt att vi väldigt gärna släpper
ankaret på samma ställe om vi besökt en plats förut.
Vi stannar bara och sover över natten, bryr oss inte om att checka in. Tidigt
nästa morgon hissar vi segel med kurs mot Carriacou. Vinden är frisk och vi får
flera squalls på oss. Vi kör som vanligt två rev i storen och ett par varv
inrullat på genuan. Det har nästan blivit standard i Karibien.
När vi kommer fram till Tyrell Bay, Carriacou ankrar vi. Självklart på samma
ställe som förra gången.
Hälsningar
Håkan och Anna-Karin