Logg 11, 2011-08-18

Från Tyrell Bay, Carriacou hade vi 35 sjömil ner till Grenada. Vi lättade ankar ganska tidigt på morgonen tuffade ut mot öppet vatten. Vi hade tur och vinden låg något norr om ost. Det gjorde att vi kunde segla öster om Grenada för att komma ner till södra änden. På västra sidan hamnar man i vindlä och det brukar sällan gå att segla med någon ordning där. På utsidan är det bra vind, men det kan ofta vara ganska grov sjö. Denna dag var vågorna under 1 m så vi fick riktigt fin segling ner mot vårt mål, Hog Island. Våra amerikanska kompisar på Tsamaya valde att gå på insidan och de fick gå för motor en hel del för att komma fram.
Nere vid södra ändan av Grenada tog vi ner seglen och letade oss för motor in genom reven till Hog Island. Vägen var inte ny för oss eftersom vi flera gånger tidigare besökt denna vik när vi var i området för två år sedan. Väl inne i viken kände vi igen flera av båtarna. Det var både nya bekantskaper från den senaste säsongen, men också flera båtar som vi kände igen från tiden i området för två år sedan. Viken vid Hog Island är verkligen en ankdamm och skyddad för i stort sett alla vindar. Inte en enda liten dyning letar sig heller in, så det är riktigt bekvämt att ligga ankrad där.
Varje morgon klockan halv åtta är det ett radionät där allt mellan himmel och jord avhandlas. Det är ganska informativt eftersom man får reda på vad som är på gång i trakten. En del cruisers har tagit det som sin uppgift att leda resten av den stora flocken, vilket inte alltid uppskattas av alla. Med flera hundra seglare i området uppstår det ibland en del kontroverser över radion.
Många seglare som tagit sig så här långt är ganska självständiga och tycker inte om att bli behandlade som dagisbarn. Men visst tycker vi ibland att det är skönt att någon tagit på sig uppgiften att ordna med bussar och transporter. Det för allt i från turer till stormarknaden till olika partyn och arrangemang.

Strax efter vi anlänt var det fjärde juli. Det vill säga amerikanska nationaldagen. Dagen före, den tredje, var det Kanada dagen och detta slogs nu ihop till en stort firande för hela Nordamerika. Vi anmälde oss, och på eftermiddagen den tredje tog vi bussen in till den nya fina marinan i St Georges där firandet skulle gå av stapeln. Det blev en trevlig fest med mycket mat och dans. Men som alltid när cruisers är ute på party blir det inte sent. Festen började klinga av redan vi åttatiden och klockan nio var allt över. Lika bra det för då får man en god natts sömn och vaknar utvilad och pigg nästa morgon.

Så här glade är vi på den amerikanska nationaldagen.
Johanna och Anna-Karin
Mike och Cheryl, som vi haft sällskap med ända från Bahamas.

En annan återkommande aktivitet är volleyboll varje tisdag och onsdag. Alla som vill kommer till Secret Harbour Marina och deltar i spelet. Vi brukar starta vi tretiden och spela i två timmar, lagom till Happy Hour startar i baren. Där blir det sedan en timmes eftersnack innan alla hoppar i sina jollar för hemfärd.

Ett jobb som jag länge skjutit upp var att byta skinn på ratten. Det gamla hade verklige gjort sitt efter att ha suttit på i 20 år. Det hängde mest slamsor och såg bedrövligt ut. Men när jag väl började ta bort det gamla visade det sig att det var lättare sagt än gjort. När det ursprungligen monterades hade man antingen limmat det eller använt dubbelhäftande tejp. Bitvis satt det som berget ock fick skrapas bort. När skinnet var borta var ändå ratten full av gamla limrester. Detta fick tvättas bort med starkt lösningsmedel. Eftersom även ekrarna var skinnbeklädda hade jag beställt nytt skinn till dessa också. Enligt instruktionen skulle dessa ekerskinn sys på först. Sagt och gjort jag började med ekrarna. Det tog mig två dagar att skinnbeklä de sex ekrarna. Ett enahanda och ganska trist jobb.
När väl ekrarna var klara tog jag en dags paus. Sedan startade det stora jobbet med att sy skinn på själva rattringen. Eftersom ratten består av sex ekrar delade jag upp det i 3 etapper och sydde 1/3-del om dagen. Ett riktigt slitjobb och ett antal tusen stygn. Fingrar och händer var ömma en vecka efter avslutat arbete. Resultat blev i alla fall mycket bra och snyggt. Tyvärr har vi missat att ta ett foto på den färdiga ratten, det för bli nästa gång.

Rattjobb

När vi anlände till Hog Island återsåg vi också våra goda vänner Devi och Hunter från Arctic Tern resp. Barb och Chuck från Tusen Takk II. Vi lärde känna dem för två år sedan just i denna vik. Tillsammans har vi gjort många aktiviteter. Men framför allt så har vi gjort flera vandringar tillsammans. Denna gång blev det inte så mycket tid tillsammans eftersom både Arctic Tern och Tusen Takk II var på väg till Trinidad, och därefter flyg hem till USA.

Vi hann i alla fall med några promenader tillsammans.
Utsikt mot Port St Louise Marina.
På kvällen blev det pizza på Le Phare Blue som serverade två för en. Alltså halva priset.

En annan sak som vi brukar göra varje lördag är Hash. Det är en sorts ganska vild terränglöpning som anordnas av Grenada Hash House Harriers. Det blir inte så mycket löpning eftersom det brukar vara mycket svårframkomligt och lerigt. Ofta går banan uppför eller nedför något vattendrag och snabbaste sättet att ta sig fram är oftast mitt i fåran, med andra ord mycket blött. Längden på en Hash brukar ligga på ca. 5-7 km men på grund av den oländiga och kuperade terrängen brukar det ungefär 1,5 timme att ta sig runt banan.

Mike, Rebecka, Tia och Anna-Karin före start.
Cathrine, Anna-Karin och Håkan.
Välförtjänta förfriskningar efter målgång.
Kyckling och revbensspjäll ligger på grillen.
Så här såg Anna-Karins skor ut direkt efter målgång.
Tack vare Anders GPS-klocka kunde vi få ut den här bilden över dagens bana. 4,7 km

Roger, som också driver strandbaren vid Hog Island, odlar också vattenmeloner. De kommer han då och då förbi och säljer. De är fantastiskt fina och välsmakande. Se bara på bilderna.

Kokosnöt som vi plockade.

Grenada erbjuder verkligen en uppsjö av aktiviteter för den som så önskar. Man behöver inte gå sysslolös en enda sekund. Ibland tycker vi att det blir för mycket av det goda och vi deltar i långt ifrån allt av vad som bjuds. Det finn t.o.m. med grupp på Face Book för "Grenada Cruisers"

Efter drygt fem veckor på Grenada var det dags att segla de 80 sjömilen ner till Trinidad för att lyfta Unicorn. Vi planerade att göra ett sju veckor långt besök i Sverige. Vi har haft en hektisk men mycket rolig tid där. Och helt säkert kommer vi tillbaka någon gång i oktober.

Seglingen ner till Trinidad gick mycket bra. Vi lämnade Grenada vi 7-tiden på kvällen och hade fina vindar hela natten. Först fram på morgonen dog vinden ut och vi ta hjälp av motorn de sista timmarna. Vi 10-tiden på förmiddagen kunde vi lägga till vid tullbryggan för att klarera in.

När vi lämnade Grenada fick vi avskedspresent av Mike. Hans hembakta bröd. Det smakade mycket bra.

Framme i Trinidad la vi oss en vecka i Coral Cove Marina för att i lugn och ro kunna göra i ordning Unicorn för två månader på land. Det är första gången sedan marinan i N. Florida, där vi hade motorhaveri, som vi besökt en marina. Det var i december förra året. Men det är skönt att ligga med landkontakt när det är mycket som skall ordnas, dessutom ha tillgång till vatten och el gör det hela mycket enklare.

Under seglingen från Grenada till Trinidad lade vår radar av. Anna-Karin hissade upp mig i masten där jag plockade ner själva scannern. Tyvärr visade det sig att det var en del vatten inuti radomen. Det gummirör som skall släppa ut fukt och kondens hade tätnat och därför hade ventilationen upphört. Det gjorde att vatten samlat på sig och tyvärr trängt in bland kretskorten. Om det går att laga vet vi ännu inte. Radarn är 10 år gammal men tillverkaren säger att det inte längre finns några reservdelar. Reparatören nere i Trinidad försöker nu få ihop det ändå med sparade delar som han har i sin verkstad. Vi får se hur det går.

Fuktskadade radarns innanmäte.

Unicorn i travelliften på Peakes varv.
Vila till vi återvänder i oktober.

Just när jag skriver denna uppdatering från Sverige, nås vi av nyheten att det skett inbrott och stölder ombord på båtar liggandes hos Peakes Yachservice. Det känns inte bra. Vi har inte hört något om att vi skulle vara drabbade, men man kan aldrig veta helt säkert.

Hälsningar
Anna-Karin och Håkan

Nästa logg
Till topp