Logg 1, 2012-02-15

Vi har fått klagomål på att vi uppdaterar hemsida för sällan. Ja, detta är den första uppdateringen i år och det har ju hunnit gå några veckor sedan senast. Å andra sidan har vi uppdaterad bloggen inte mindre 15 gånger bara under januari och februari. Där hamnar naturligtvis en del sådant som också platsar i resebreven.
Därför är med nödvändighet en del av det som står nedan upprepning av sådant som funnits med på bloggen.
Sedan är det ju också så att det inte händer en massa spännande och intressanta saker hela tiden. Hur kul är det att skriva om handling, matlagning, städning, tvätt och båtunderhåll?

Kul är däremot kitesurfing. Som jag berättat tidigare tog jag lektioner medan vi låg ankrade i Rodney Bay, St Lucia. Att kitesurfa ser väldigt häftigt ut och jag hade länge funderat på att prova. I en vik på östra sidan av St Lucia bedriver Beth kiteutbildning.

Cas en Bas.
 
Det var ganska svårt att starta upp kiten inne på stranden och få den att flyga. Dessutom var vinden väldigt byig där och det försvårade ytterligare.
Väl ute på vattnet gick det betydligt bättre att kontrollera kiten. Åtminstone när vinden var hård och jämn.
Jag skall väl tillägga att jag inte stod på någon bräda när jag seglade omkring ute i viken med kiten ovanför huvudet. Jag släpade bara efter liggandes i vattnet. I början går utbildningen bara ut på lära sig flyga kiten och kontrollera den.
Det finns en hel del likheter mellan kitesurfing och vanlig segling. T.ex. skotar man in och släpper ungefär som vid vanlig segling. När det kommer en kraftig by kan man släppa ut och minska kraften i kiten.
Vad som visade sig mycket besvärligt var när vinden minskade på slutet. Det var nästa omöjligt att få bra kontroll på kiten då. Det hade jag inte trott.

Min kompis Martin äger en kite och han var hygglig och lånade ut den till mig. Det gjorde att jag kunde fortsätta att träna på egen hand. Efter ett några gånger kunde jag lämna tepåsestadiet. Det vill säga jag hade brädan med mig ut i vattnet. Jag måste säga att det gick enklare än jag trott att vattenstarta. Jag hade självklart hjälp av att sedan tidigare utan problem vattenstarta vid brädsegling. Tekniken är väldigt lik.
Första gången med brädan var det väldigt byig vind vilket gjorde det extra svårt. Plötsligt var det stora hål i luften och kiten sjönk som en sten. Jag ståendes på brädan gjorde naturligtvis samma sak.
Det är en härlig känsla att låta kiten lyfte upp kroppen ur vattnet och sedan susa iväg på brädan. Nu gäller det att fortsätta träna för att öva upp förmågan att ha lagom kraft . Det är lätt att det blir för mycket av den varan och då vurpar man. Det går undan värre och det går utan problem att komma upp i farter på 20-25 knop.
Det är inte helt ofarligt och man kan slå sig ordentligt. Min vän Martin, som äger kiten, lyckades slå ut två framtänder på sig själv vid en vurpa. Själv kraschade jag en gång och lyckade skära upp ett stort jack i ena vaden.
Som tur är har jag Anna-Karin med mig som assistent. Hon hjälper till att starta kiten och dessutom bära tillbaka utrustningen när jag hamnat för långt ner i lä på stranden och inte kan segla tillbaka till utgångspunkten.

När man legat still en längre tid på samma ställe blir det svårare och svårare att få upp ankaret. Alltså inte fysiskt svårare men väl på andra sätt. Det är så bekvämt att stanna kvar. Man har lärt sig var bästa mataffärerna ligger, var det går att tvätta, var man säkert kan lämna jollen, hur det lokala bussystemet fungerar plus hel massa andra saker.  Det blir väldigt lätt att säga till sig själv att idag blåser det lite för mycket, går för hög sjö eller annan bra ursäkt.
I Rodney Bay blev vi kvar i över 5 veckor innan vi lyckades komma iväg på den "långa" överseglingen till Martinique. Hela 25 sjömil!
När vi kom ut på öppet vatten blåste det 10-13 m/s och vågorna var 2-2,5 m höga. Efter så lång tid utan segling var sjöbenen hos delar av besättningen totalt borta. Morris visade omgående tecken på sjösjuka. Det yttrar sig som långa utdragna jamanden samt att han slickar sig om nosen. Det låter verkligen ynkligt från honom. Efter en stund kräktes han upp frukosten på durken i sittbrunnen. Inga större problem, bara att skölja med vatten så försvinner det ut genom självlänsarna. Efter att ha mått dåligt ett par gånger var han riktigt eländig och Morris började darra i hela den lilla kattkroppen. Anna-Karin virade in honom i en handduk och sedan somnade han.

Sjösjuk besättning.

Vid det här laget hade även hon börjat känna sig lite besvärad av sjögången. Anna-Karin fick emellertid behålla sin frukost. När vi efter 5 timmars segling kom in på lite lugnare vatten piggnade både Morris och Anna-Karin till igen.

Hade det inte varit för att vinförrådet var på upphällningen hade vi säkert blivit kvar ännu längre i Rodney Bay. Gott vin till högst rimliga priser handlar man naturligtvis bäst i Frankrike, alltså Martinique.
Inne i Le Marin finns en Leader Price butik. Det är ungefär som en fransk variant på Lidl. Vad som är mycket praktiskt är att butiken har egen jollebrygga. Man kan köra sin kundvagn ända ner och lasta över varorna i jollen. Mycket praktiskt.

En av de fullastade kundvagnarna från Leader Price. 

Ankarviken i St Anne, Martinique.

Vi gjorde många riktigt fina vandringar under tiden på Martinique. En av dem hade vi fått beskriven av våra vänner Devi och Hunter från Arctic Tern. Vandringen gick upp till Didier Fountain som ligger i bergen ovanför Fort de France, Martinique.

Devi hade skickat oss en enkel beskrivning och med den i hand lämnade vi Unicorn vid 8-tiden på morgonen. Först jollefärd in till bryggan och sedan promenad till busstation. Där köpte vi biljetter till en buss som skulle ta oss en bit på vägen. Eftersom vi inte hade haft någon tidtabell fick vi vänta en stund på nästa buss.
Efter en halvtimmas bussfärd var vi framme vid ändhållplatsen och det var dags att kliva av. För att komma fram till själva stigens startpunkt fick vi först gå 3 km längs en smal väg. Vägen gick upp genom en grön och frodig dal med fantastiska vyer. När vi kom till en kraftstation var det dags att vika av vägen och börja den egentliga hiken. I början gick det brant nedåt längs en smal och slipprig stig. I botten av dalgången korsade vi en å för att sedan klättra brant upp på andra sidan dalgången.
Efter en stund kom vi fram till en gammal tunnel som förr använts för att leda vatten till en kraftstation. Då var det dags att sätta på sig pannlamporna. I ljuset från dem trevade vi oss sedan fram genom den kolsvarta tunneln.

Anna-Karin med pannlampa på huvudet.

Ute på andra sidan var vi framme vid ännu en å. Den följde vi sedan uppströms under en halvtimme tills vi kom fram till det första fallet. Det var inte så högt, kanske 6-7 m, men ändå mycket vackert där det låg inbäddat i den frodiga djungelgrönskan. Vi stannade inte någon längre stund utan fortsatte ytterligare en timme uppströms. Bitvis var det mycket besvärligt att ta sig fram. Ibland klättrade vi upp och ned för branta klippavsatser. Men ofta var enda enda framkomliga vägen att vada genom det strömmande vattnet.

Första fallet.

Belöningen fick vi när vi kom fram till ett av de finaste vattenfall vi sett. Fallhöjden var drygt 25 m ned i en inbjudande pool. Jag kunde till och med simma in bakom fallet och klättra upp på en klippa och stå bakom detsamma. Vilken upplevelse!
Vi tog en välförtjänt simtur i poolen, kallt och uppfriskande, och tog sedan fram den medhavda matsäcken och satt och njöt.

Efter en halvtimmas paus var dags att börja återfärden. Det fanns inget alternativ utan det fick bli samma väg tillbaka. Vi rejält trötta när vi efter 5 timmars vandrande var tillbaka vid busshållplatsen.
Det bästa av allt var att det här är en tur som ligger långt långt från de vanliga turiststråken. Uppe vid fallet var vi helt ensamma, och vi såg endast ett fåtal andra vandrare på hela dagen.

En annan dag gick vi en led som kallas Circuit d'Absalon. Den var inte så lång, 7 km, men ändå väldigt krävande. Vi avverkade mer än 600 höjdmeter i ganska brant terräng. Det startade med en kraftig stigning upp till en ås där stigen så småningom planade ut. Där vegetationen inte var så tät hade vi fantastiska vyer ut mot havet och över Fort de France.
Eftersom det regnat en del dagarna innan turen var det mycket blött och lerigt. Man fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att inte halka omkull. Tre timmar tog det att ta sig runt. För att komma till startpunkten, Jardin Absalon, tog vi en buss nere ifrån Ford de France. Det finns ett väl utbyggt nät av lokaltrafik här på Martinique, så det är enkelt att resa.

Toppen heter Piton du Carbet är 1107 m.ö.h.

Med oss på turen hade vi våra amerikanska vänner Helen och Dave.  De är inte så vana hikers och tyckte det var väldigt jobbigt.

Helen, Anna-Karin och Dave.
Belöningen när vi kommit tillbaka till Fort de France.

När vi låg ankrade i Fort de France kom plötsligt en bekant båt in i viken. Det var Terpsichore med Ami och Christian. Vi hade inte träffats sedan vi var i Turkiet 2008. Det var verkligen roligt att ses igen. Visserligen har vi vetat vad Ami och Christain haft för sig men det är inte samma sak som träffas i verkligheten. Terpsichore har följt Unicorn i kölvattnet och varit nere i Brasilien. Självklart hade vi mycket att tala om när vi träffades. Bland annat hade de liksom vi legat vid Pelés skrangliga brygga i Luis Correa. Logg 16-2009
Tillsammans med Ami och Christian gjorde vi en variant på vandringen upp till Didierfallet. Vi tog en annan  sträckning så vi slapp gå tillbaka exakt samma väg.

Ami och Christian

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp