Logg 2, 2012-05-01

Från Fort de France på Martinique seglade vi upp till Dominica och Portsmouth. Det är sedan tidigare en av våra favoritvikar. Det finns många fina vandringsleder, som vi tycker om att gå, som utgår därifrån. Vi gillar också människorna som bor här, de är nog den trevligaste lokalbefolkning som vi träffat i Karibien.

Eftersom vi numer har en watermaker som tillverkar sötvatten av saltvatten har vi ganska god tillgång på vatten ombord. Det gör att vi kan tvätta en hel del för hand. Men större saker som badlakan och sängkläder är det svårt att klara med handtvätt.
I Portsmouth på Dominica finns vårt favoritställe att göra detta. Det är hos Petrolin som driver ett litet tvätteri hemma i sitt hus. Hon är mycket duktig och lyckas få bort även de svåraste fläckarna. Vi hade fått en ful kaffefläck på en av våra vita plädar och den lyckades hon helt och hållet ta bort.

Petrolin

På lördagsmarknaden handlade vi fullt med frukt och grönt till otroliga priser. Vad sägs om avokado för en krona/st, en stor klase bananer för två kronor?
Det är bara två exempel i mängden.

Från Dominica seglade vi upp till Dehais på Guadelope. Vi gjorde bara ett kort stopp för att sova och tidigt nästa morgon fortsatte upp mot Antigua. Väderrapporterna talade om en längre period med mera vind och då ville vi hellre vara i Falmouth Harbour på Antigua.

Mycket riktigt så blev vi inblåsta i Falmouth Harbour. Det blåste stadigt 12-14 m/s dag efter dag. Sjön gick också hög utanför vår vik. Det var vågor på 3-3,5 m höjd som rullade fram i en ändlös rad. Visst går det att segla även under sådana här förhållanden, men det är definitivt ingen njutning att göra det.
Vi såg på de båtar som trots allt trotsade elementen att de fick kämpa ordentligt i vind och sjö. Då var det för det mesta båtar som är betydligt större och tyngre än Unicorn. Antigua är ju ett center för de riktigt stora båtarna, både segel och motor. Här trängs världens största yachter sida vid sida i de tre olika marinorna. Vi låg ankrade alldeles intill farleden som leder in till Antigua Yacht Club och Falmouth Harbour Marina. Därför kunde vi från första parkett beskåda de stora båtarna.

När vi legat ankrade några dagar i Falmouth Harbour kom det in en efter en båt som såg ut att ha varit med någon kappsegling. Vi visste inte vad det var för ett race eller hur långt de hade seglat.

RAN
Båten på bilden ovan kände vi inte heller igen. Den hade segelbeteckningen GBR (Great Britain) som talar om var den är registrerad. Det som var lite speciellt var att den hade ett KSSS-märke i aktern (Kungliga Svenska Segel Sällskapet). Dessutom tyckte jag mig känna igen mannen vid ratten, även om jag inte just då kunde placera honom.
Båtens namn var RAN och efter ett tag slog det mig vem som är ägare. Det är Niklas Zennström.
Vem är då det? Jo, han ligger bakom KAZZA världen mest nedladdade program för fildelning. Men framför allt så är han grundare och hjärnan bakom SKYPE.
2006 sålda Niklas Zennström med sin kompanjon Janus Friis företaget till Ebay för 2,6 miljarder US-dollar.

När vi senare på dagen tittade förbi Antigua Yacht Club fick vi reda på att regattan heter "Caribbean 600". Regattan startar i Antigua och båtarna seglar sedan upp till St Maarten i norr för att vända söder ut mot Guadelope och sedan tillbaka till Antigua. Det blir som namnet antyder, en sträcka på 600 sjömil.

Internet fungerade sporadiskt ombord, men under ett av de tillfällen då det gjorde det kunde vi kolla resultatlistan på Antigua Yacht Club's hemsida. Där kunde vi läsa att på korrigerad tid var RAN och Niklas Zennström totalvinnare av tävlingen.

Trots sina imponerande mått är RAN en ganska liten båt jämfört med konkurrenterna.

Längd: 21,91 m
Bredd: 5,75 m
Djupgång: 4,81 m
Vikt: 17,5 ton
Besättning: 21 man

Flera andra deltagande båtar hade mer än dubbla storleken mot detta.
T.ex. HETARIOS 66 m, P2 38 m, ADELA 55 m med flera.

När det var dags för pris utdelning tog vi jollen in till Antigua Yacht Club för att vara med på partyt. Utanför var det lång kö för att köpa sig drink eller matbiljetter. Den hade vi ingen lust att ställa oss i och gick därför direkt in. Vi stannade vid den första baren. Anna-Karin frågade lent om vi inte kunde få varsin drink. Självklart kunde inte bartendern säga nej utan försåg oss med varsin illröd drink med starkt innehåll.

Antigua Yacht Club är en öppen klubb som gärna tar emot gäster. Både i sällskapsutrymmen, bar och restaurang. Men det finns också en övervåning som är reserverad för medlemmar och speciellt inbjudna gäster. Med våra drinkar i hand styrde vi stegen upp mot denna övervåning. Ingen protesterade  och väl där uppe var de första vi sprang på Niklas Zennström med fru Cathrine. Självklart gratulerade vi till segern och en bra prestation. Vi pratade också  lite grann  om hur racet hade varit. Tyvärr blev inte pratstunden så lång eftersom själva prisutdelning startade och Niklas skulle ta emot förstapriset.
Uppe på andra våningen var det antagligen väldigt miljardärstätt med tanke på startfältet. Men vi är dåliga på känna igen vilka de är och oftast håller de en ganska låg profil.

English Harbour
Bilden är tagen uppifrån Shirley Heights dit vi promenerat. Det tog oss totalt tre timmar att gå fram och tillbaka. Det var många jobbiga uppförsbackar Men utsikten från toppen är fantastisk. Vi ligger i den bortre viken och det går inte att urskilja Unicorn. Den främre viken är English Harbour. Det är där den omtalade amiral Nelson en gång huserade med sin flotta.

Efter mer än två veckor i Falmouth Harbour med hårda vindar lugnade det äntligen ner sig. Vi hade inte alls planerat att stanna så länge där, utan hade tänkt besöka de många fina vikar som finns på östra sidan av Antigua. Det är öns lovartsida (vindsida), men det finns rev utanför som skyddar mot vågorna. Vinden har däremot fritt spelrum. Problemet är att det är väl spännande att ta sig in genom, ofta smala, revöppningar när det går grov sjö. Det är inte bara spännande utan kan vara rent farligt.
Nu har vi i alla fall lyckats ta oss till Great Bird Island. Där ligger vi ankrade bakom den lilla ön. Norr och söder ut sträcker sig stora områden med farliga rev. Utanför finns inget land förrän Europas kuster.

Strax norr om Great Bird Islad finns ett smalt revpass som leder ut till öppna Atlanten. Alla guideböcker vi har ombord avråder bestämt från att försöka sig på passagen utan lokalkännedom.
Vi tog jollen för att reka lite grann och tyckte inte att det såg allt för besvärligt ut. Vad vi inte gjorde var att gå igenom hela passagen eftersom sjön var lite väl grov för vår lilla jolle. Därför blev det en riktig rysare när vi försökte följa sjökorten och allt vi såg omkring oss var våldsamma Atlantvågor som bröt på de grunda reven. Vattnet formligen kokade i bränningarna omkring oss. Men vi drog ner på farten och tog  oss en god titt runt omkring för att hitta utfarten. Det gjorde vi, men det känns alltid lite otäckt att lämna sjökortets rutt, även om vi vet att det enda säkra är god "eyeball" navigation. Vi kom till sist igenom och var ute i öppen sjö. Då kunde vi rulla ut, falla av och segla längs Antiguas ostkust ner mot Green Island.

Sjökort som inte stämmer

Vi hade också tänkt segla 25 sjömil norr ut och besöka Barbuda. Det är en av de mest orörda öarna i Karibien. Mycket beroende på att också där finns det många lömska rev och korallhuvuden. Barbuda anses också vara svårnavigerat. Många fartyg har förlist när de kommit för nära ön i dåligt väder.
Nu är vi inte helt ovana vid att navigera efter det vi ser med ögonen i vattnet. Det har vi lärt oss efter två säsonger i Bahamas farvatten som är grunda och revfyllda. Men trots allt vill man inte att det skall blåsa allt för mycket eftersom sikten i vattnet blir sämre då. Det ger problem vid navigeringen, men också snorklingen blir betydligt sämre.
Barbuda fick vänta till nästa gång eftersom vi måste ge oss iväg till St Maarten. Våra föräldrar skulle komma dit och besöka oss.

Det är 92 sjömil från Antigua till St Maarten och det är ganska svårt att klara på bara en dag. Vi hade ingen lust att segla hela natten och gjorde därför en kompromiss. Vi bestämde oss för att starta vid fyratiden på morgonen.

Det började inte bra. När jag tände lanternorna så fungerade inte det röda babordsljuset. Det brukar oftast bero på lite ärg och oxid. Det är bara att ta av glaset och spraya med lite WD 40. Därför lossade jag snäppet som håller fast glaset med hus för att fixa problemet. Det var bara det att glaset hade lossnat från själva huset. Därför föll det röda glaset i sjön. Naturligtvis sjönk det omgående till botten. Att börja dyka efter det i det kolsvarta mörkret var inte att tänka på. I dagsljus kanske jag hade kunnat hitta det, men sikten i vattnet utanför Jolly Harbour är inte den bästa.
Vi fick därför segla iväg utan fungerande babordslanterna. Som tur var fick vi bra vind ganska omgående och kunde släcka motorgångslanternorna och tända trefärgsljuset i matstoppen.

Och vilken segling det sen blev, en av de bästa på länge. Vinden ökade på och så fort det ljusnade tog vi in dubbla rev i storen. Sedan dundrade vi på med full fart under hela dagen. Det gick så bra att vi klarade de 92 sjömilen på bara 13,5 timmar. Det ger en snittfart på 6.8 knop vilket är mycket bra för en tungt lastad Unicorn.
Vissa delar av besättnings kände av en viss sjösjuka i den grova sjön och fick därför ta sig en tupplur.

Vi som hade räknat med att komma fram i mörker anlände redan vid 17.30 och kunde droppa ankaret i Simpson Bay. Nästa morgon gick vi in i lagunen när bron öppnade 09.00. När vi kommit in i lagunen körde vi för motor upp till den franska sidan av densamma. Gränsen mellan Nederländerna och Frankrike går rakt igenom mitten på lagunen. Det är relativt grunt och djupet överstiger sällan 3-4 m. Vi ankrade uppe i det nordvästra hörnet på bara 2,1 m djup.

Vi hade efter mycket övertalning lyckats övertyga både Anna-Karins och mina föräldrar att komma och hälsa på oss i St Martin.
På den franska sidan av ön har våra vänner Brittis och Hjalle köpt en lägenhet och den hade vi nu hyrt för att inkvartera föräldrarna.
Att vi alla skulle kunna bo ombord på Unicorn skulle inte ha fungerat. Dels kan det bli ganska varmt på nätterna och dels är föräldrarna inte lika rörliga som de en gång var. Därför passade det utmärkt för dem att bo i en bekväm lägenhet med air condition.

Vi hade fått låna en bil av våra vänner Maggan och PG för att kunna hämta vid flygplatsen. En timme försenat landade planet från Paris men det visste vi redan. Allt bagage hade kommit fram och inget saknades. Det var ju en hel del båtprylar och reservdelar till Unicorn med i väskorna.
Det är inte långt från flygplatsen till lägenheten, det tar bara 20 min med bil.

De nyanlända var ganska trötta efter att ha stigit upp före 4 på morgonen så första kvällen blev inte sen.

Tillsammans med våra föräldrar hade vi sedan två härliga veckor i St Maarten. Tyvärr drabbades Anna-Karins mamma Ulla av en förkylning som krävde insats av Dr Gomez.

Bilder från St Maarten.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp