Logg 4, 2012-05-17

ANTIGUA CLASSIC YACHT REGATTA del 1

Antigua Classic Yacht Regatta går av stapeln varje år i slutet av maj. Det är en regatta som bjuder in båtar med klassik design. Både de som är gamla, men också de som är nybyggda och konstruerade enligt "Spirit of Tradition". Det innebär långkölade  båtar med rodret i akterkant på kölen. 
Arrangemanget är mycket populärt bland de båtar som uppfyller kriterierna och drar varje år mellan 70-80 båtar. Det är också mycket arrangemang runt regattan med sponsorpartyn och liknande.
I år var det Panerai, en italiensk klocktillverkare, som var huvudsponsor.

Men först skulle vi ta oss ner till Antigua. Vi lämnade St Martin med tanke att bara segla ner till St Barth och stanna där över natten. Nästa dag tänkte vi fortsätta ner till Antigua. Men när vi väl var ute och hade hissat segel var vind och vågor så bra att vi beslöt att segla direkt ner till St Martin utan stopp. Det innebar nattsegling, men det gäller att passa på, sträckan mellan dessa två öar kan annars vara ganska besvärlig eftersom kursen är väldigt mycket ostlig. Nu hade vi tur och hade vinden nästan från norr och kunde därför segla på i bra fart med lite slack i seglen. Vi kom fram vid 8-tiden på morgonen och ankrade i Falmouth Harbour.
Anna-Karin ropade direkt upp Devi på Artic Tern för att meddela att vi kommit fram. Devi talade då om att det var pressträff kl 10. Anna-Karin hade ju redan tidigare ansökt om presspass för regattan så det blev ingen vila för hennes del. Devi kom förbi i deras jolle och hämtade henne för vidarebefordran till presskonferensen.

Jag själv vilade några timmar och tog sedan med mig båtdokumenten för att gå och checka in. Det gick smidigt och på väg tillbaka tog jag en sväng ut på bryggorna för att titta på deltagande båtarna. En bit ut sprang jag på Spirited Lady och Susie. Jag har tidigare skrivet om henne och en eller annan kommer kanske ihåg det. Susie bjöd ombord mig och det dröjde inte länge förrän jag fick en förfrågan om att komma med i regattabesättningen. Det kunde jag naturligtvis inte tacka nej till även om jag känner Susie vid det här laget och vet att hon ibland kan vara lite speciell.

Spirited Lady.

Besättning för övrigt bestod av Sue och Kelly, mor och dotter, som Susie hittat via internet. Bägge med begränsad erfarenhet.
Harry från Australien. Duktig seglare men svårt bakfull de två första dagarna och sedan hoppade han av.
Matt som seglat lite grand men också han hade ganska lite erfarenhet.
Robert, liksom jag långseglare och en klippa med kunskap om segling och båtar.
 

Besättningen på railen i första racet.
Som synes är båtens mantåg avmonterade. Riktiga gamla klassiker har inte sådana nymodigheter som mantåg. Spirited Lady är byggd 2008 och har egentligen mantåg, men de var bortplockade för att ge båten ett mer genuint utseende. Jag kan intyga att det är en helt annan sak att segla utan mantåg. Det gäller verkligen att tänka sig för när man rör sig uppe på däck. Det är lätt att tappa balansen och falla överbord.
Susie tillåter heller inte skor ombord utan alla måste vara barfota. Vi seglar också barfota för det mesta ombord på Unicorn, men vi kappseglar inte. Det är väldigt lätt att slå sig illa på fötterna när det är bråttom i segelhantering och spinnakersättningar. Hade Matt haft skor på sig när han sparkade i foten vid byte från genua till fock hade han sannolikt klarat sig oskadd.

På väg ut till start.
Båtfix efter målgång.

Starten i första seglingen gick uruselt. Vi låg alldeles för långt bakom linjen när skottet small. Susie var sur och skällde på alla, trots att det var hennes eget taktiska misstag som låg bakom den dåliga starten. Vi fick störd vind från flera av de större båtarna och såg konkurrenterna i klassen dra ifrån oss. Spinnakersegling gick hyfsat med två bra sättningar, men trots det lyckades vi inte plocka några placeringar. Vi slutade fyra i klass C Spirit of Tradition denna dag.

Dag två gick starten lite bättre och vi kom iväg i mycket friare vind. Efter rundning av första märket satte vi spinnaker och det gick bra. Vi rundade märke två som andra båt. Det höll vi sedan till det blev dags för andra spinnakerbenet. Då fick vi inte ut spinnakern ur strumpan ordentligt innan den fylldes. Jag vet inte exakt har det gick till, jag var inte på fördäck, men när den väl sedan kom ut ur strumpan var den hopplöst snodd och hoptrasslad. Susie var skitsur och skällde och domederade. Det slutade med att hon lämnade över ratten till mig och själv tog sig fram på däck. Att hon lämnar över ratten till någon annan händer annars mycket sällan. Medan jag stod och styrde kom Athos upp bakifrån med sin jättespinnaker på 1312 m².Athos är 62 m lång och 11 m bred. Det var mäktigt att bli omseglad av denna båt. På grund av trasslet slutade vi igen på fjärde plats.

Athos, storseglet är på 719 m²
Athos tillsammans med Springtide, minsta båten i regattan. 62 m mot 7,3 m.

I tredje racet fick vi en kanonstart och kom iväg helt solo uppe vid lovartsmärket. Vi ledde därför vår klass vid första rundningen. Spinnakersättningen gick bra men eftersom vi hade plattläns var vi tvungna att gippa en gång. Det är inte speciellt svårt att gippa en asymmetrisk spinnaker bara man vet hur det går till. Det visste inte Sue och Kelly som skötte skoten. Man skall släppa ut ordentligt så att spinnakern svänger som en ladugårdsdörr i vinden framför båten. Sedan är det bara att styra över båten och ta hem på det nya skotet. Nu hamnade spinnaker istället mellan mast och förstag och snodde in sig. Även denna dag blev det fjärde plats.

Spirited Lady under spinnaker.
En annan vacker båt med spinnaker, Bolero.

Fjärde och sista dagen blåste det lite mer och därför beslöt vi att byta från genua till fock. Vi var redan ute på havet när beslutet togs och då är det lite omständligt. Genuan sitter ju på rulle och den måste rullas ut helt innan man kan släppa fallet och bärga den. När det är klart måste focken träs in i förstags profilen, hissas upp och sedan rullas in. Dessutom måste den gamla genuan vikas ihop och stuvas undan.

När vi höll på med detta så råkade Matt skada foten. Han hade sparkat i en av förtöjningsknaparna hårt och trodde att ett ben i foten var brutet. Han hade väldigt ont. Vi fick därför tillkalla sjöräddningen via radio som kom ut och hämtade honom för transport till sjukhuset. Dessbättre var inget brutet, men det var i alla fall slutseglat för Matt.
Nu var besättningen decimerad till Sue, Kelly, Robert och jag.

Trots detta ville Susie ha upp spinnakern i den friska vinden. Jag jobbade ensam framme på fördäck med att koppla fall, skot, halshorn o.s.v. Det blev, tro det eller ej, en perfekt sättning. Spirited Lady rusade i 12 knop och allt såg bra ut. Men säg den glädje som varar. Spinnakers halshorn sitter fast i en lina som via ett block längst fram i fören leds till en vinsch i sittbrunnen. Med denna lina kan man justera hornets höjd och trimma seglet. Jag vet inte exakt hur det gick till, jag var fortfarande på fördäck, men någon skulle justera denna lina men såg inte till att den låg ordentligt fast kring vinschen. Plötslig såg jag att linan rappade ur och gick rakt igenom blocket i fören. Spinnakern stod nästan rakt ut från masttoppen, förutom skotet som fortfarande var kopplat. Det var i alla fall slutseglat med spinnaker för den dagen. Vi slutade fyra i seglingen.

Någon kanske undrar hur många deltagare det var i vår klass? Jo just det, fyra stycken. Men egentligen brydde jag mig inte alls om resultatet. Antigua Classic är mer en rolig och social regatta än riktig kappsegling. Och jag visste exakt att Susie skulle skälla och gorma på sin besättning så ingen kan säga att jag inte visste vad jag gav mig in på.
Men utan att skryta för mycket kan jag nog säga att det skulle varit svårt för Susie att klara sig utan Robert och jag själv.

Beken of Cowes, en världens främsta marinfotografer, bevakade regattan från helikopter.

En annan skönhet, Mary Rose.

Tuiga representerar Yacht Club de Monaco. Den brukar ofta seglas av Furst Rainier personligen, men det var många år sedan. Det gick rykten om att Prins Albert skulle dyka upp för att vara med ombord, med det visade sig vara falskt.

Ett annat rykte som däremot var sant är det om rorgängaren på båten ovan. Båten heter Mariella. Vi rodret står en av de riktigt stora seglingslegendarierna, Dennis Conner. Han har tre gånger försvarat Americas Cup för USA, 1974, 1980 och 1988. Men också förlorat en gång i finalen mot Australien 1983. Efter det nederlaget vann han sedan tillbaka cupen som utmanare 1987. Han är dessutom dubbel världsmästare i Starbåt, har seglat som kapten i två Withbread/Volvo Ocean race och har en lång rad andra seglingsmeriter. Idag har Dennis Conner hunnit bli 70 år.
Det känns lite speciellt att  ha deltagit i samma regatta som en så välmeriterad seglare.

Alla bilder som vi lagt ut från regattan har Anna-Karin tagit. De två första dagarna ombord på pressbåtarna, och de resterande två dagarna från olika positioner i land. Hon skaffade för några månader sedan ett nytt superobjektiv (50 mm) till sin kamera och det märks verkligen på bildkvaliteten. Nu vill hon gärna ha ett nytt superobjektiv för de längre avstånden. Men de är tyvärr svindyra.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp