BoudinsLogg 07, 2012-06-19
Jag hittade som sagt var inga passande sandaler på Martinique men ett par andra saker fick vi tag på.
En av dem var en favorit nämligen Boudins. Det är
hemlagad fransk blodkorv.
Man tillagar den genom att låta den sjuda i varmt vatten i ca 10 min. Sedan är
de klara att ätas.
De här korvarna var mycket kryddiga och goda. De påminner ganska mycket om den
tyska varianten som kallas Blutwurst.
Anna-Karin är inte lika förtjust i dem som jag är. Hon gillar inte riktig
konsistens och utseende på innehållet.
Bodins måste inte vara blodkorv. Det finns också varianter som är gjorda på
räkor eller conch (havssnigel)
Boudins
En annan sak som vi hittade var en ny babordslanterna. Som vi skrev om tidigare tappade vi glaset till den när vi skulle lämna Antigua och segla till St Maarten. Trots det stora utbudet av båttillbehör i St Maarten lyckades vi inte få tag på rätt sort. Vi ville ha en av märket Hella, samma som alla andra lanternor på båten. Det skulle ha sett lite konstigt ut att ha en sort på styrbordssidan och en helt annan på babordssidan. Men nu är det fixat.
En tredje sak som vi införskaffade i Le Marin var
nya cyklop med snorkel. De gamla vi hade var nästan helt utslitna. Vi brukar
inte köpa dyr proffsutrustning utan nöja oss med billigare utförande. Vi har
tidigare några gånger satsat på, vad som skulle vara hög kvalitet, men blivit
besvikna. Den dyrare utrustningen har inte visat sig vara bättre eller hålla
längre än den billigare.
Vi måste dock säga att vi är imponerade av hur länge våra simfenor har hållit.
Vi köpte dem för ungefär 15 år sedan på en båtmässa i Göteborg, och de är
fortfarande i bra skick. Mask och snorkel som hörde till är sedan länge skrot.
Det är viktigt att ha mask och snorkel som fungerar bra. Det är en del av det
dagliga underhållet att dyka ner under båten och se att allt står rätt till.
Anoder skall kollas och vid behov bytas. Givare till logg skall hållas ren.
Eventuella havstulpaner skall snarast avlägsnas, annars får de ordentligt fäste
och blir svåra att få bort. Men framför allt skall propellern hållas ren. Den
har ingen skyddande giftfärg utan är helt bar metall. Om inte den görs ren
ganska ofta börjar det snart att växa allsköns vegetation på den. En beväxt
propeller förlorar snabbt i verkningsgrad, vilket innebär både lägre fart och
högre bränsleförbrukning.
Normalt skubbar jag rent den med en borste, men någon gång då och då slipar jag
av den med mycket fint smärgelpapper. Det håller den i gott skick.
Givetvis använder vi också vår snorkelutrustning till rent nöjestittande då och
då.
Efter några trevliga långvandringar tillsammans
med Ellen och Rob från Miclo III ute i St Anne seglade vi över till Rodney Bay,
St Lucia.
Där finns ett stort nybyggt köpcentra med många affärer. Både sportaffär och
några skoaffärer. I en av skobutikerna lyckades jag hitta ett par sandaler av
märket Merell.
Det var verkligen välbehövligt med ett par nya sandaler eftersom jag började få
ont om skor att sätta på fötterna. Ja om man nu undantar flip-flops, vilket jag
har i överflöd.
Priset var SEK 400:- Jag vet inte riktigt vad sådana sandaler kostar i Sverige
nu för tiden, men jag inbillar mig att det inte var något överpris.
Det skall bli kul att testa dem så fort tillfälle ges.
Nya Merell sandaler
I förra loggen skrev jag om att sulan lossnade på
Anna-Karins Keen-sandaler. Jag tog ett par bilder på dem och skickade iväg ett
e-mail till kundservice hos Keen i USA. Men jag hade inga större förhoppningar
om något positivet svar därifrån.
Det berodde på:
1. Sandalerna var inköpta för 1,5 år sedan, alltså knappast längre inom
garantitiden.
2. Inget kvitto fanns kvar på inköpet.
3. Vi kom inte ens ihåg namnet på butiken. Det enda vi kom ihåg var att det var
på Las Olas Boulevard i Ft
Lauderdale.
Döm därför om vår förvåning när det några veckor senare damp ner ett mail från
Keen där de sa att det utan vidare accepterar reklamationen. Det enda vi nu
behöver göra är att gå in på deras hemsida och välja modell och färg så skickar
de ett nytt par utan kostnad. Det kallar jag kundservice. Det enda som ställer
till det en aning är att de tyvärr bara kan skicka till adresser inom USA. Men
det kan vi lösa med att få dem skickade till någon av alla våra vänner i USA.
Vi behöver inte heller returnera det trasiga paret. Jag har därför reparerat den
trasiga sandalen med ”5200”. Det är den amerikanska motsvarigheten till Sikaflex
och är ett superstarkt lim/tätningsmassa. Jag använder den långsamhärdande
varianten som tar en hel vecka på sig att härda ut fullständigt. Men då får man
en superstark fog som aldrig kommer att gå upp. Det blir så stark att materialen
man limmar ihop går sönder innan fogen gör det.
Jag har redan lagat andra skor med ”5200” och vet att det fungerar perfekt. De
blir som nya igen.
Reparerad sandal.
En dag tog vi naturligtvis bussen in till marknaden i Castries för att handla.
Vi tycker mycket om marknaden i stan, det är faktiskt en av de bästa i Karibien.
Vi handlade som vanligt massor av frukt och grönsaker, men också ett par fina
bitar filé av Mahi-Mahi (guldmakrill).
Anna-Karin som är djärv åt en glass från ett litet ambulerande stånd på gatan.
Hygienen såg kanske inte ut att vara på topp, så det är kanske inte att
rekommendera på turistresan. Men med våra, vid det här laget ganska härdade
magar, var det inga som helst problem. Ingen magsjuka här inte!
Vi blev sedan kvar lite längre än vi hade tänkt oss i Rodney Bay. Anledningen
var ett envist blåsande som inte ville ge sig.
På fredag eftermiddag tyckte vi äntligen att vinden började avta och därför
klarerade vi ut och satte sedan segel vid fyratiden på fredag eftermiddag. Målet
var att segla ner till Salt Whistle Bay, Mayreau. Där hade våra vänner Willie
och Mark från Liahona bjudit in flera av sina seglarkompisar till "Pig Roast",
helgrillad spädgris. Kalaset skulle gå av stapeln på lördag eftermiddag så vi
hade verkligen inte mycket tid på oss.
Det började bra med fin segling i lä av St Lucia. När vi kom ner mot Pitonerna
dog vinden ut, det gör den alltid där, och vi fick starta motorn. När den sedan
kom tillbaka gjorde den det med besked. Jag hade precis sovit en stund när
Anna-Karin väckte mig och sa att vi måste minska segel. Vi hade redan två rev
intagna i storen men seglade med full genua. Därför rullade vi in till två rev
även i förseglet. Vid 12-tiden på natten ökade vinden ännu mer och det var bara
att ta in tredje rev i både stor och genua. När vi har revat så mycket är det
verkligen inte mycket segel kvar uppe. Men trots den minimala segelsättningen
gjorde Unicorn 7 knop. Vinden pendlade sedan mellan 16-20 m/s ända till vi kom
in i lä bakom St Vincent.
Morris gillade inte den tuffa seglingen så han la tassen över ögonen och fann
det för bäst att sova tills vi kom in i lä. Men han har verkligen fått sjöben
och blir inte längre det minsta sjösjuk.
Just de 30 sjömilen mellan St Lucia och St Vincent är ökända för sina starka
vindar och den grova sjön som byggs upp. Vinden trycks in mellan öarna och det
bildas en kompression som ökar styrkan rejält.
Bakom St Vincent dog vinden ut totalt och det fick bli en stund för motor igen.
Lagom till morgonen kom vi ut söder om St Vincent och kunde segla den sista
biten ner till Bequia. Där ankrade vi vid 7-tiden i Admiralty Bay. Stoppet
varade bara i två timmar, eller så lång tid som det tog att sjösätta och göra i
ordning jollen för att köra in i land för inklarering.
Nere på Mayreau kan man inte klarera in till Grenadinerna och vi var därför
tvungna att göra det här stoppet på Bequia.
Efter stoppet hade vi 22 sjömil kvar. Och vi hann fram i tid till partyt som
startade klockan 3. Vid 2-tiden på eftermiddagen kunde vi släppa ankaret i den
vackra Salt Whistle Bay.
Salt Whistle Bay
Det blev inte mycket vila innan det var dagas att åka iland och titta på grillning av grisen. Eller rättare sagt så var det två stycken som tillagades eftersom vi var ganska många på plats.
Black Boy, Mark och Morgan övervakar grillningen.
Vi samlades allihop på "The Rasta Island BBQ Spot" som är en liten strandbar som
inte består av mycket mer än några brädlappar. Stället drivs av Black Boy och
Debbie och det var Black Boy själv som stod för grillandet. När vi kom in till
stranden vid 4-tiden var det fortfarande en bra stund kvar innan köttet var
färdiggrillat.
Black Boy och Debbies kort.
Upplägget var att Mark från Liahona tillsammans med Black Boy stod för grisarna.
Alla deltagande båtar skulle sedan ta med något tillbehör att ställa upp på ett
bord för att dela med de andra. Det var allt från pastasallader till BBQ bönor.
Anna-Karin hade lagat humus som blev Unicorns bidrag till det gemensamma bordet.
I uppgörelsen ingick också att man beställde vad man ville dricka från Debbie
och Black Boy. Öl eller drinkar kostade 5 EC dollar / st. Det motsvarar 13:-
SEK/st.
Som alltid när cruisers träffas på det här viset blev det mycket prat om båtar
och var respektive besättning tillbringat den senaste säsongen. Cruiser partyn
blir aldrig heller några sena tillställningar. Det sägs ju populärt att cruisers
midnatt inträffar 09.00 på kvällen. Det ligger faktisk ganska mycket i det. För
vår egen del var vi dessutom ganska trötta från föregående natts ganska tuffa
segling, och vi var bland de första som gick hem och la oss.
BBQ
I Salt Whistle Bay firade vi också bröllopsdag. På eftermiddagen tog vi en promenad på ön tillsammans med Ellen och Rob och då stannade vi till vid James bar.
Ellen och Anna-Karin slog på stort och firade men Rhum-Punch resp. Pinacolada.
Ellen med barägarens son.
Uppvaktning från Ellen och Rob.
Hälsningar
Håkan och Anna-Karin