Logg 09, 2012-07-30
Från Salt Whistle Bay seglade vi tillbaka norr ut
till Bequia. Vi visste att det där finns en segelmakare som utför reparationer
till hyfsade priser.
Vi hade flera olika saker ombord som behövde ses över av någon som kunde sy i
tjockt och kraftigt material. Genuans underlik var alldeles fransigt och trasigt
och behövde sys om och förstärkas. Lazybagen hade fått revor på ett par ställen
och det behövde lagas. Bakkanten på biminin var trasig och behövde få ett nytt
slitskydd, i vissa lägen kan bommen gå emot och det ger nötning. På rattskyddet
hade solen ätit upp det mesta av tråden och alla sömmar behövde sys om. Samma
sak var det också på lazybagen, de flesta sömmar var i dåligt skick och behövde
sys om.
Det blev därför ett rejält lass som vi med jollen transporterade in till Bequia
Sails & Canvas.
Vi ville absolut genomföra dessa reparationer nu och inte senare. Det råder just
nu lågsäsong och både priser och leveranstid är mycket bättre än framåt hösten
då all vill ha jobb gjorda samtidigt. På bara två dagar var det klart och vi
kunde åka in och hämta allt.
Morris roar sig i den reparerade lazybagen.
På Bequia inföll också vår svenska midsommar. Som
förberedelse hade vi lagt in vår egen sill. Vi hade kokat lag på vinäger, vatten
och socker. Kryddade gjorde vi med lagerblad, krossade vitpepparkorn, malen
nejlika och svartpeppar.
Vi varvade sedan sill och rödlök i en glasburk och fyllde på med lagen.
Det var inte första gången vi lagt in sill så här, och vi visste därför att
resultatet brukar bli mycket bra.
Sill
På själva midsommar afton hade vi bjudit in våra
vänner Ellen och Jim från segelbåten Boldly Go. På bordet stod sill, potatis,
ägghalvor med kaviar, knäckebröd, ost, rökt lax m.m.
Den heminlagda sillen blev som vanligt mycket god. Till laxen hade vi gjort
hemlagad gravlaxsås. Gräslöken hade vi ersatt med finhackad rödlök.
Vi drack, som sig bör, öl och snaps till maten. Snapsen fick bli iskall vodka
eftersom det är svårt att hitta någon god kryddad sprit här. Naturligtvis sjöng
vi också snapsvisor.
Varken Ellen eller Jim hade varit med om något liknande förut. De hade heller
aldrig ätit sill. Därför var vi lite oroliga för om de skulle tycka om maten.
Det var inga som helst problem och de lät sig väl smaka av våra svenska
delikatesser. De hade dock lite svårt att hänga med i texten till våra svenska
snapsvisor.
Det enda som saknades var nog färska jordgubbar med vispad grädde. Det
kompenserade Ellen och Jim för genom att bjuda oss på hemlagad glass från Hotell
Gingerbread. På glassen hade vi en sås av kryddig mörk rom och dessutom hade vi
valnötter som topping.
Vi gjorde fler fina vandringar på Bequia. Bland
annan besteg vi den hösta punkten Mount Peggy på 269 m.ö.h. Det var vår vän
Angie som hade dragit ihop ett gäng vänner för detta äventyr. Terrängen var
otroligt oländig och svårforcerad. I början gick vi upp för en brant bäckfåra
som var mycket hal och slipprig. Sedan kom vi in i tät och snårig
buskvegetation. Många av buskarna hade dessutom vassa taggar. En del av dem kan
ge allergisk reaktion på huden om man river sig på dem så det gäller se upp.
Belöningen fick vi när vi till slut nådde toppen. En fantastisk utsikt över
Admiralty Bay på Bequia. Totalt tog det oss 3,5 timmar genomföra upp- och
nedstigning.
Anna-Karin och Angie.
Från toppen
Angie på yttersta klippan
Flygplatsen
Ner mot beachen
Vi som gjorde det, förutom Anna-Karin som håller i kameran.
En annan dag gjorde vi en hike till Hope Beach.
Den ligger vackert belägen på östra sidan av Bequia. Eftersom det är lovartsidan
är den utsatt för både vind och vågor. För att komma till Hope Beach var vi
tvungna att först ta oss över Mount Pleasant som är Bequias tredje högsta berg
med sina 215 m.
Det var väl värt mödan att ta sig dit. Vi hade många fina vyer och kom fram till
en helt orörd strand.
På väg
Hope beach
Nere på stranden
Jim och Håkan
Cheryl
En s.k. torr kokosnöt.
Den torra kokosnöten öppnar man genom att hugga upp den med machete. När man väl är igenom detta yttre skikt får man ut det som de flesta känner igen som en kokosnöt med sitt hårda brun lite håriga skal. Den brukar jag sedan spräcka med en hammare för att komma åt det ätbara innehållet. Kokosvattnet samlar vi upp och dricker.
När vi skulle lämna Bequia fick vi lite bekymmer.
Jag hade startat motor och watermaker, och det enda vi väntade på var att
Anna-Karin skulle bli färdig med lite aerobic på fördäck.
Plötsligt tyckte jag att det luktade ovanligt mycket dieselavgaser inifrån
båten. Jag lyfte därför på motorhuven för att kolla vad det kunde vara. Och
visst, motorn puffade ut avgaser så att det lät som en gammal ångmaskin.
Spridarmunstyckena sitter monterade i en kopparhylsa i topplocket och nu läckte
det mellan hylsa och munstycke. Vi har en gång tidigare haft problem med detta
och det var i Turkiet. Vi hade tagit ur spridarna för provtryckning och kontroll
och klåparna till mekaniker fick det inte tätt vid återmontage.
Vi upptäckte det inte med detsamma utan först när vi startat EMYR. (East
Mediterranian Yacht Rally). Vi seglade därför hela rallyt med en motor som
läckte lite avgaser in i båten. Vi reklamerade naturligtvis när vi kom tillbaka
till Marmaris och de fick plocka ur spridarna igen. Man lade då dit en
kopparbricka i botten och det blev tätt. Jag har sedan under åren sett lite
svarta prickar ovanpå motorn och det tyder på att vi fortfarande haft ett litet
läckage, men det har varit högst obetydligt. Nu var det definitivt inte
obetydligt längre.
Jag fick hjälp av Jim från Boldly Go att plocka ut spridaren där det läckte och
det tog sin tid för den satt ordentligt. I botten hittade vi en kopparbricka i
ganska dåligt skick. Den var dessutom av fel dimension för att passa ordentligt,
för liten diameter.
Jag kollade nu upp med Volvo Penta Sverige och fick veta att det absolut inte
skall ligga någon kopparbricka i botten på hylsan.
På Bequia fanns det naturligtvis inga delar till en Volvo. Därför fick en liten
verkstad fixa ännu en kopparbricka som vi satte dit. Det blev mycket bättre men
inte helt bra. Vi kommer att få göra om jobbet med riktiga tätningar när vi
anländer till Grenada eller Trinidad.
Efter tre veckor i Admiralty Bay seglade vi ner mot Tobago Cays. Som vanligt när
vi hissat segel tog vi fram havsfiskespöt och lät ett drag släpa bakom båten.
Det har varit besvärligt att fiska i år eftersom det är ovanligt mycket blåstång
i vattnet. Tången fastnar hela tiden på kroken och man måste veva in linan och
rensa. Vi försöker ju attrahera ytjagande fiskar och då måste draget ligga och
släpa i samma område där tången finns. Ibland är det så enerverande att vi
nästan gett upp fisket. Men vi hade tur, vid ett av tillfällena var det inte
tång utan fisk på kroken. Anna-Karin fick snabbt rulla in genuan för att minska
farten med jag kämpade med rulle och spö. Efter en stund hade vi fått fångsten
så nära att Anna-Karin kunde ta den med huggkroken. Det var fin tonfisk vi hade
fångat. Jag är inte helt säker på vilken art av tonfisk det var eftersom det
finns många olika här i Karibien. Jag gissar att den vägde 2-3 kg. Efter
urtagning och rensning kunde vi konstatera att den räcker till minst tre
middagar.
De första bitarna avnjöt vi till middag senare på kvällen. De smakade mycket
bra.
Det var länge sedan vi var ute på någon fin
snorkling och det hoppades vi få ute vid Tobago Cays. Kanske har vi blivit lite
bortskämda och tycker inte att det är värt mödan att ge sig ut om inte
förhållandena är perfekta. Men när vi kommit ut fick vi just det. Sol från en
klarblå himmel och inte för stark vind. Vi såg mycket fisk i regnbågens alla
färger. Bland annat flera stora rockor som alltid är lika kul att se. De svävade
majestätiskt fram några cm ovanför botten. Vi såg också en haj men den var inte
stor och försvann snabbt när den fick syn på oss.
Trots att vi använde våtdräkt och vattentemperaturen låg på 27 grader, var vi
ganska frusna när vi kom hem till Unicorn igen. Men också rejält trötta.
Strömmen är ganska stark och man fick sparka på ordentligt med simfötterna för
att ta sig framåt.
Det finns väldigt många sköldpaddor vid Tobago Cays. Faktisk så många att vi
hela tiden såg en eller ett par stycken när vi satt i sittbrunnen.
Det är också ett rikt fågelliv. Det höll Morris sysselsatt hela dagen. Han for
fram och tillbaka som en raket över däcket för att jaga dem. Men de bara
skrattade åt honom. Ibland låg han också blick stilla för att lurpassa på
fåglarna. Då kom han ibland närmare. Vi hoppades bara att han inte skulle lyckas
få tag på någon.
Efter tre dagar ute vid Tobago Cays seglade vi de fyra sjömilen in till Union
Island för att checka ut från Grenadinerna. Vi stannade bara så lång tid som
detta tog och fortsatte sedan direkt ner till Hillsborough på Carriacou för att
checka in till Grenadas territorium. Vi gillar inte ankringen utanför
Hillsborough, rulligt och dåligt fäste för ankaret, och fortsatte genast efter
incheckning om hörnet till Tyrrel Bay.
När vi låg i Tyrrel Bay inföll fjärde juli, då USA
firar sin själständighet. Eftersom vi bjudit Ellen och Jim på midsommarfirande
ville de nu återgälda genom att bjuda oss på middag. Vi blev till och med bjudna
på restaurang. Middagen intogs på en restaurang som heter Slipway. Att den heter
Slipway beror på att den ligger i lokaler som tidigare tjänat som båtvarv med en
upptagningsslip. Många av de gamla maskinerna finns kvar och utgör nu
dekoration. Ett mycket trevligt ställe.
Vad kunde vara mer passande än att äta USA's nationalrätt, hamburgare. Nu var
det inte någon färdig snabbburgare vi åt utan det var mer gourmetvarianten.
Restaurangen har franska ägare och det säger väl också en del om kvaliteten på
maten som serveras.
Naturligtvis fick vi frågan hur vi ville ha vår hamburgare grillad. Pommes
fritesen var också hemgjorda och alldeles nyfriterade.
Stars and stripes
Självständighetsförklaringen
Burgaren, medium rare.
Slipway
Vår vana trogen fortsatte vi med att göra
vandringar och promenader i Carriacous omgivningar. En dag vandrade och
klättrade vi upp på Chapeau Carre Peak. Det är Carriacous högsta berg med sina
291 m. Från toppen har man en vidunderlig utsikt över hela ön och dess
omgivningar. Det var inte speciellt svårt att ta sig upp men sista biten är
stigen ganska brant och man får ta hjälp av både armar och ben. Med upp och
nedstigning tog turen 2,5 timme. Fast det kunde gått fortare om vi tagit samma
väg tillbaka. För att variera lite grann tog vi en annan väg och det gjorde
turen lite längre.
Vi stannade vid ett Calabashträd och jag klättrade upp och och tog ner en frukt.
Den har vi sågat upp och rensat. Nu skall den torka och sedan kan Anna-Karin
starta med att gravera in något mönster i den. När den är färdig skall den bli
en dekorativ skål.
Anna-Karin har skaffat en s.k. "noodle". Det är en
en sorts platskorv som gör att man ökar sin flytkraft i vattnet. Anledning till
att man vill göra det är att det skall gå lättare att utföra fysiska övningar.
Att Anna-Karin skaffade sig en noodle beror på att hon, tillsammans med några
andra seglare, deltog i morgonträningen i Salt Whistle Bay. Vi var ju där för
några veckor på "pig roast".
Träningen leddes då av Mark som är utbildad sjukgymnast. Han visade en rad olika
övningar för träning av hela kroppen.
Jag har alltid tyckt att det ser ganska löjligt ut och varit tveksam till
nyttan. Tyvärr måste jag medge att jag hade fel. Det är betydligt jobbigare än
vad man föreställa sig. Efter en halvtimmes träning med noodlen hade jag
träningsvärk både här och där dagen efter.
En dag blåste det kulingvindar i Tyrrel Bay och då bestämde sig noodlen för att
hoppa i sjön alldeles av sig själv. Den är nog snart framme i Panama vid det här
laget. Vi får skaffa oss ett par nya noodles, de kostar inte mycket.
Anna-Karin och Ellen
En av kvällarna kom Simon förbi i sin gamla
skraltiga båt. Ja det gör han faktiskt nästan varje dag. Han är entreprenör här
Tyrrel Bay och säljer allt från vin till lime. En sak som finns i sortimentet är
ostron. De här ostronen skall inte förväxlas med den typ som finns i kalla
vatten. Detta är s.k. mangrove ostron som växer på de platser där det finns
mangroveträd i vattenbrynet. De har inte alls samma goda och friska smak som vi
är vana vid från de gånger vi smakat ostron. De här har en en sorts sumpig
bismak som vi inte alls gillar. Därför tackar vi alltid nej till att köpa de de
här ostronen.
Den här gången stod dock Simon på sig och ville absolut göra en byteshandel. Mot
en liten romshot fick vi 8 st ostron och ett par lime. Men då förhandlade vi oss
till att Simon också öppnade dem åt oss. Limen pressar man över ostronen strax
innan man äter dem.
Vi åt upp dem men det är inget som vi känner att vi måste äta igen.
Morris ratade dem bestämt och ville inte ha något smakprov.
Allt väl ombord
Håkan och Anna-Karin