Nu har det gått ganska lång tid sedan jag skrev något på den här sidan, men jag har gjort desto fler korta inlägg på bloggen. http://www.hmpge.com/unicorn/

Här kommer därför en sammanfattning av vad som hänt sedan senaste uppdateringen på denna sida. Mycket av texten blir en upprepning av det som redan skrivits på bloggen, och några känner säker igen texterna.
Vi tar det från början med resan till Sverige.

För att hinna i tid till flyget hade jag satt väckarklockan på ringning redan 04.00 på morgonen. En av Jesse James chaufförer skulle hämta upp mig 04.30 för vidare befordran till flygplatsen. Så långt inga problem och färden gick på rekordtid i den glesa morgontrafiken.

Vis av att tidigare ha flugit American Airlines till Miami intog jag frukost på flygplatsen. För bara 23:- SEK fick jag en jättesandwich fylld med ägg, bacon och ost. Dessutom en stor mugg kaffe.

Planet lyfte på utsatt tid och denna gång blev vi faktiskt serverade ett glas vatten under flygningen. Inte illa! 
Tyvärr hade jag inte tänkt på att ta med något eget headset, sådant tillhandahåller inte AA. Därför fick jag titta på film utan ljud.

Att ta sig igenom immigration och tull i Miami gick också smärtfritt. Det kan annars vara ganska tidskrävande med långa köer.
Sedan satte jag mig att vänta i VIP loungen, det var fem timmar innan flighten till Miami skulle avgå. Väl på plats i loungen plockade jag fram datorn för att läsa nyheterna. Vad jag fick se där var inte uppmuntrande. Nästa morgon 06.00 skulle stora delar av Lufthansas kabinpersonal gå ut i strejk. Jag som skulle landa i Frankfurt vid sjutiden. Inte mycket att göra, utan bara vänta och se.

Också detta flyg gick på utsatt tid, och flygningen till Frankfurt gick bra även om jag alltid tycker det är tröttande och långsamt med transatlantiska linjer.
Vi landade på utsatt tid och eftersom jag bara hade 1 timme till Göteborgsflighten skyndade jag mig till närmsta informationstavla, bara för att mötas av texten "cancelled" på mitt flyg.



Det vara bara att lomma iväg till avgångshallen för att få besked. Det visade sig vara många som ville ha det. Tusentals människor stod redan och köade till de allt för få diskarna. Jag fick köa i två timmar innan det blev min tur. Väl framme blev jag ombokad till 12.30.
När jag frågade om det var säkert att denna flight skulle gå, fick jag svaret att inget var säkert en dag som denna.

Jag satte mig loungen för att vänta. Där kunde jag via dator och internet följa vilka flighter som gick och vilka som blev inställda. Det såg bra ut, och en timme före avgång begav jag mig till gaten. Strax innan jag var framme slog texten på informationstavlan om från "on time" till "cancelled". Inget annat att göra än att gå tillbaka och ställa sig i kö för nytt boardingkort.
För att göra en lång historia kort, de två nästa flighterna gick men jag kom inte med eftersom jag bara stod på väntelista. De var redan överbokade.

Till slut kom jag med dagens sista flight som gick 22.00 på kvällen. Jag landade sedan i Göteborg 23.30.
Ganska mör i kroppen var jag efter ha varit på resande fot 36 timmar.
Anna-Karin hade dessutom fått vara standby hela dagen och vara beredd att ta bilen ner till Landvetter för att hämta mig.

Istället för en timme i Frankfurt hade det blivit femton. Under tiden hann jag också med att bli intervjuad i tysk TV.  

Efter några trötta dagar i Sverige, tidsomställningen, var det dags att gå på jubileumsfest.

Det var JRSK (Jorden-Runt-Seglar-Klubben) som firade sitt 25-års jubileum.
Det var hela 85 personer som samlats på Hälsö i Göteborgs skärgård för att fira att det är 25 år sedan klubben grundades. Flera hade kommit med egen båt och ett 15-tal långfärdsutrustade båtar trängdes i den lilla gästhamnen på Hälsö.
Det blåste, som sig bör, friskt och respektive skeppare fick verkligen excellera med sin förmåga att manövrera inne i den ganska trånga hamnen.

Klubben grundades 13 juli 1987 i Papeete, Tahiti. Där var det 13 personer från 7 olika båtar som samlats och på plats bildade JRSK.
Redan från början invaldes den legendariske Bengt Danielsson som  hedersmedlem.

Från den ursprungliga gruppen av grundare fanns Mirjam och Heinz Roegner på plats vid firandet. Heinz höll också ett kort föredrag om grundandet och klubbens historia under kvällen.

Maten vi åt hade spanskt tema och som förrätt bjöds det på goda tapas. Till huvudrätt blev det en fantastisk paella. All mat var fixad och lagad av Svante Wedin som är både långseglare, fiskhandlare och kock.

Som vanligt när JRSK har sammankomst blev det kärt återseende av gamla långseglarvänner som vi inte sett på länge. Mycket prat om båtar, destinationer och annat blev det under kvällen. Dessutom spelade ett band upp och det blev dans.
Tiden gick i rasande fart och det kändes som om timmarna inte riktigt räckte till. Vid tolvtiden var det slut och Svante dukade upp med korv och bröd som nattamat.

Vi vandrade i sällskap med Ulla och Ingemar från Cocktail ner till deras Aphrodite 36 där vi hade fått logi i förpiken. I Cocktail känner vi oss nästan som hemma då Cocktail och Unicorn är mycket lika båtar.

En sak, bland många andra, som vi passade på att göra i Sverige var att ordna nya amerikanska visum. För att göra det var vi tvungna att besöka  amerikanska ambassaden i Stockholm. 
Vi behöver visum i passen för att kunna segla i amerikanska farvatten. S.k. ESTA-visa duger inte. Vi behöver B1/B2 visa. (Business/Tourist)

Jag har haft B1/B2 visa i mina pass i 25 års tid men behövde ändå besöka ambassaden. Det behövde jag inte göra förra gången jag förnyade. Då gick det bra att göra det på distans.
Anledningen är att man infört krav på att lämna fingeravtryck. Det hade vi inte lämnat tidigare. Jo, många gånger när vi rest in i USA, men tydligen sparas inte dessa uppgifter.

När vi anlände fick vi först gå igenom säkerhetskontroll. Ungefär likadant som när man flyger. Sedan fick vi komma in och lämna våra papper och avge fingeravtryck. Sedan fick vi sitta vänta en timme innan det var dags för intervju. Den tog 3 minuter.
Vi fick frågan om hur många gånger vi varit i USA. Det hade vi ingen aning om, men det är ganska många. Sedan frågades vi varför vi ville ha visa och det var ju för att kunna komma med egen båt till USA.
När frågorna var avklarade fick vi direkt veta att vi var godkända för visum. Vi var nästan chockade hur enkelt och snabbt allt gått.

Vi var på ambassaden på onsdagen och redan på måndag morgon, fem dagar senare kunde vi hämta ut det rekommenderade brevet med våra pass.
Det tycker jag är ganska snabbt jobbat.

Efter intensiva veckor i Sverige var det dags att flyga åter till Trinidad, och det tog sin tid. Resan startade med en kortare flygning Göteborg - Frankfurt. Där blev det till att vänta i 5 timmar på nästa flyg. Det som tog mig till JFK, New York.
Planet jag flög med var en Boeing 747. Det måste ha varit en av de allra äldsta 747orna i Lufthansas flotta. Panelerna inne i planet var gulnade och krackelerade och man kunde känna att hela planet luktade gammalt.
Någon skärm i stolen framför för att se film fanns naturligtvis inte. Inte heller de nedfällbara skärmar som brukar sitta vid ungefär var femte stolsrad. Nej här var det ett urgammalt system med visning på små små skärmar i mittgångarna. Helt värdelöst och jag satt så illa att jag inte kunde se någonting. Istället för att se på film fördrev jag tiden med att lyssna på en talbok, Brobyggarna av Jan Guillou.



Som tur var slapp jag i alla fall byta flygplats i New York. Terminal fick jag däremot byta. Det är dock inga större problem utan man bara hoppar på tåget som går i en slinga mellan de olika terminalerna.
Fast det bara handlar om att byta plan så måste man gå igenom immigration. Som vanligt var det långa köer för att få komma fram till luckan och lämna fingeravtryck och få sin bild tagen. Jag fick utan prut sex månader i USA.

Planet landade vid 7-tiden på kvällen och det var 6 timmars väntan på nästa avgång.
Det är Caribbean Airlines som har en riktig fakirflygning som går kl 00.50 och landar 05.45 i Port of Spain.

Allt som allt tog det mig 32 timmar från dörr till dörr. Vid sextiden på kvällen la jag mig ner för att ta en tupplur. Jag vaknade inte förrän tolv timmar senare.
Anna-Karin hade redan kommit fram, en dag före mig. Hon flög via London med en övernattning där. Sedan direktlinje London - Trinidad. Betydligt bättre, men också dyrare.
 

Framme i Trinidad vidtog det sedvanliga arbetet med att färdigställa Unicorn för sjösättning. Det innebar att vi startade dagens arbete vid 6-tiden varje morgon. Då är det fortfarande ganska behaglig temperatur ute.
Mitt på dagen blir det olidligt hett. Det går möjligen att fortsätta jobba om man är i skuggan, i solen går det inte att vistas.

Vi började med botten. Först gjordes den ren från smuts och lämningar från havstulpaner. Sedan slipade jag den lätt med maskin. Efter det har jag strukit 4 lager med Hempel fartygsfärg. Det är sådan färg som inte går att köpa som privatperson i Europa. Här verkar det inte finnas några sådana restriktioner.

"Island Time" kallas ju populärt det lite långsammare tempo som råder på öarna i Karibien. Kommer jag inte idag så kommer jag i morgon, eller en annan dag.
Därför hade vi inte några större förväntningar på att Richard skulle dyka upp som utlovat och installera luftkonditionering ombord. Jag hade ringt honom redan från Sverige och han lovade att komma samma dag som jag anlände. Jag hade bett honom komma vid 9-tiden och döm om min förvåning när han stod utanför båten tio över.
Själv hade jag bara varit framme vid Unicorn i en kvart för det hade varit trafikstockning i Port of Spain och tagit en timme längre än beräknat ut till Chaguaramas.

Richard från Gokool

Med AC har vi det mycket skönt ombord. Vi kan ställa in temperaturen till behaglig nivå. Speciellt skönt är det att kunna sova gott på natten efter en hård arbetsdag.
Det kostar oss 650:- SEK att hyra aggregatet en månad. Väl värt vartenda öre tycker vi.

Strax innan vårt sverigebesök köpte vi nya batterier från Budget Marin på Grenada. Det har jag skrivit om tidigare.

När jag kollade vattennivån i dem innan jag skulle segla till Trinidad fann jag att en cell på ett batteri inte hade förbrukat något vatten alls. Jag mätte då syravikten och cellen visade sig vara helt död. Snabbt kopplade jag bort detta batteri från banken för att inte skada de andra batterierna.
Jag skulle ju flyga till Sverige några dagar senare och det fanns inte tid att vidta några åtgärder före resan.
Vad jag gjorde var att skicka ett mail till chefen för Budget Marin Grenada. Han föreslog att en representant för Budget Marin Trinidad skulle komma och titta när vi återvänt till Trinidad.



Mannen kom och kollade och han kunde bara konstatera det det jag redan visste, att batteriet var kass.
Efter ytterligare några mail fram och tillbaka blev det överenskommet att vi skulle få ett nytt batteri på garantin. Det skulle levereras av Budget Marin här i Chaguaramas.

Naturligtvis blev vi tvungna att lyfta ur batterierna för att komma åt det felaktiga. Tungt och besvärligt, men inget att göra åt.

Nästan varje morgon när vi är i Trinidad försöker vi gå en morgonpromenad vid 6-tiden. Det finns några fina stigar eller rättare sagt lämningar av gamla vägar man kan gå. Vägarna byggdes ursprungligen av amerikanska trupper under andra världskriget. Trinidad & Tobago var vid den tiden en brittisk koloni men det var amerikanska trupper som byggde marinbaser i området.
Anledningen var att man ville kunna skydda infarterna till den viktiga Panamakanalen.
Nu har de gamla vägarna blivit promenadstigar istället.

Djungeln är full av läten och rörelser. Det är gott om fåglar, apor och säkert också andra djur som vi inte ser.
Det är alltid lika fascinerande att se hur elegant aporna rör sig uppe i trädtopparna.
Aporna är väldigt svåra att fånga på bild. Anna-Karin har här lyckats fånga en en capuchin-apa på bild som springer uppe i trädet.
Andra apor, som det också finns gott om, är vrål-apor. De hör man på avstånd varje morgon vid soluppgången.

När vi kommer tillbaka från promenaden brukar vi äta en double till frukost. Det är, som framgår av namnet,  dubbla skivor bröd. Skivorna är runda och ca. 10 cm i diameter. Brödet är inte bakat i ugn utan friterat.

Mellan skivorna finns det en fyllning av kikärtsröra. Röran är ofta starkt kryddad av pepparfrukter och koriander. Det blir en het frukost.

Double säljs i ett litet stånd vid vägen utanför båtvarvet. Vid halv sju-tiden brukar det öppna. Främst är det jobbarna på varvet som här äter sin frukost, men fler och fler seglare har upptäckt hur gott det är med hemlagad double.

En double kostar inte mer än 4:- kronor/st.


Capucin apa

Efter tre veckors hårt arbete i Trinidad var det äntligen dags att kasta loss. Vi checkade ut hos immigration och tull i Chaguaramas. Med utklareringspappret i hand kunde vi sedan besöka affären som säljer öl, vin och sprit taxfree. Där handlade vi ett par flak öl, några lådor vin, några flaskor gin och några flaskor rom. Nu har vi förråd så att vi står oss ett bra tag.

När allt var instuvat och klart deltog vi i ett sista BBQ som seglarna själva anordnar varje fredag i Coral Cove Marina. Det är mycket enkelt, alla tar själva med sig vad de vill äta och dricka. En grill är tänd och man grillar vad man tagit med sig.

Nästa morgon hade vi satt klockan på ringning 03.30. Vi ville komma iväg vid fyratiden för att hinna segla de 80 sjömilen upp till Grenada med ankomst i dagsljus.
Väderprognosen var mycket bra och talade om sydost 5-8 m/s och våghöjd på under 1 m.
03.50 släppte vi tamparna och letade oss ut i mörkret. I början var det inte så mörkt eftersom Chaguaramas är väl upplyst. På några av varven för stora fartyg pågår arbetet dygnet runt och där är det upplyst med starka strålkastare.
När vi lämnat detta bakom oss kom vi in i Boca, det smala sund som leder ut mot havet. Denna gång hade vi tur och hade tidvattnet med oss. Vi gjorde som bäst 9 knop över grund.  
Tyvärr lät viden vänta på sig. De första timmarna hade vi bara 1-2 m/s, alltså inte segelbart. Först vid niotiden kom vinden och vi kunde stänga av motorn. Det kändes skönt att slippa bullret från den.
Seglingen blev sedan mycket bra och vi seglade på i 6-7 knop hela vägen.
Vid femtiden var vi framme i Mount Hartman Bay och kunde släppa ankaret.

Hälsningar
Håkan & Anna-Karin

Nästa Logg
Till topp

PS
När vi var var i Sverige fick jag problem med min dator. Det var så illa att jag blev tvungen att göra en fullständig återställning av hela dator. I samband med det försvann några adresser från listan med namn till vilka jag skickar ut meddelanden om uppdateringar. Därför är det tyvärr så att några inte får mailet om uppdatering. Jag ber om ursäkt för detta, men jag har ingen möjlighet att återskapa de saknade adresserna.

DS