Logg 11 2012-12-01
När det är risk för gipp eller när storseglet slår
i för lite vind men sjögång, använder vi alltid en preventer.
Vi hade en preventer satt på sträckan mellan Trinidad och Grenada. När vi var
framme vid infarten till vår vik tog vi in den. Vi körde sedan lite slalom
mellan reven, fortfarande med storen satt. Det ger extra säkerhet om något
skulle hända med motorn i de trånga passagerna med vassa rev på varje sida.
Vi behövde gippa några gånger när vi ändrade kurs. Vinden var nere 3-4 m/s,
alltså inga problem. Men vid den sista gippen small det till och det beslag som
fäster storskotet till ledvagnen gick i två delar.
Man kan tydligt se på brottytan att den pinne som sammanfogat delarna gick av på
grund av utmattning.
På bilden syns också att bygeln är sliten. Kanske inte så konstigt med tanke på
att den är 20 år gammal och har gnagts under många tusen sjömil.
Tack vare den lätta vinden hände inget övrigt och vi kunde lätt fånga in det
lösa storskotet.
En ny hake kunde vi hitta på Budget Marine, så det var ganska enkelt fixat att
reparera.
En av kvällarna tog vi jollen över
till ett av våra favoritställen här på Grenada, Roger's Beach Bar. Det är ett
mycket enkelt ställe. Bara några plåtbitar som bildar ett skjul i vilket baren
är inrymd. Roger äger inget av det som finns på stranden, han har helt enkelt
bara tagit över efter några fiskare som ursprungligen byggde skjulet.
Det finns ingen väg ut till baren utan enda sättet att ta sig dit är per båt.
El finns inte utan alla drycker kyls med is som Roger kör ut i sin båt. Rogers
fru Mary brukar alltid fixa något enkelt, men mycket gott att tugga på. Den här
gången gjorde hon friterade bollar gjorda på brödfrukssmet.
Det finns dessutom en liten enkel scen alldeles nere i vattenbrynet.
När Roger då och då får några musiker att spela på scenen och de behöver el, då
får det ordnas med ett litet portabelt elverk.
I videoklippet ovan står elverket bara tio meter från scenen. Mellan låtarna
bullrar det förfärligt, men när musiken drar igång överröstas oväsendet.
Bandet som spelade är egentligen inget band. Kvinnan som spelar saxofon och
mannen vid keyboarden kommer från Tyskland och är professionella musiker. Resten
av gänget är crusiers som helt enkel är fantastiskt duktiga musiker. I blå
skjorta spelar vår gode vän Kevin på sin saxofon. Han bestämde sig för att köpa
sitt instrument lagom till starten på långseglingen utan att ha spelat saxofon
tidigare. Han har på bara ett par år blivit mycket skicklig tack vare idogt
övande.
Trots de spartanska förhållandena var det hög stämning och förvånansvärt bra
ljud. Vår lilla Pentaxkamera ger inte riktigt rättvisa åt hur bra det egentligen lät.
Roger's har i en amerikansk tidning blivit omnämnd som en av de tio mest
besöksvärda strandbarerna i världen.
Jag antar att de inte tog i beaktan alla moskiter som finns där ute. Det gäller
att vara insmord från topp till tå.
Vi fick en dag problem med kylan på Grenada. Nu
talar jag dock inte om utomhustemperaturen, den var det inget fel på. Stadiga 30
grader varje dag, oavsett om solen sken eller inte.
Nej de problem vi hade med kyla fanns i vår egen kylbox. Ända sedan vi återvände
till Trinidad har jag tyckt att det inte blivit lika kallt i boxen som det
tidigare brukade bli. Kylplattan som skall lagra kyla när vi har god tillgång på
energi frös aldrig riktigt till. Följden blir att vi får mycket mindre kyla per
instoppad Amperetimme. Ingen bra kombination då det, mer eller mindre, alltid är
brist på energi på en segelbåt för ankare.
Vi beslutade på grund av detta att ta en kyltekniker till Unicorn för att kolla
upp systemet. Därför kom Basil St John ombord i för att ta sig en titt. Han
kopplade upp sig på vårt system för att mäta trycket och se om det saknades
kylmedium. Han menade att det saknades lite gas och den gas vi hade delvis
behövde bytas ut. Sagt och gjort, Basil hade med sig en flaska gas och skred
till verket. Efter ungefär en halvtimma meddelande han att det var klart. När vi
provkörde kylen visade den också tecken på att fungera som den skulle.
Att helt frysa ner kylplattan tar några timmar och så länge kunde han
naturligtvis inte stanna. När kompressorn hade gått länge och väl startade jag
motorn, för då varvar densamma upp på högvarv och frysprocessen går snabbare.
Men inte ens då frös den till ordentligt.
Sedan dess blev det bara blivit sämre och sämre det vill säga kylen varmare och
varmare. Kompressorn fick gå evinnerlig tid för att det skulle bli någon kyla
överhuvudtaget.
Som om inte det var nog, vi hade fullt med kondens på ledningarna som går till
kylplattan. Det hade vi aldrig haft problem med tidigare.
Basil fick därför kallas in igen för att kontrollera. Denna gång menade han att
systemet hade för mycket gas. Nu var det ju Basil själv som hade varit här och
fyllt på och faktiskt ordnat det alldeles själv.
Till hans försvar måste sägas att han ville inte ha något extra betalt för den
extra visiten.
Själv är jag inte övertygad förrän kylen gått som den skall minst några dagar.
Men just nu verkar all fungera som det skall.
Frosten kommer
En dag åkte Anna-karin med shoppingbussen in till IGA stormarknaden, och hon fick hela bussen
att engagera sig i våra kylbekymmer. Med på bussen fanns Jeff som visade sig
kunna en hel del om just kylar. Dessutom hade han flera mycket informativa
PDF-dokument som handlar om just kylteknik. De har han nu mailat till oss och de
innehåller mycket matnyttig information. Jag här läst igenom allt och har nu en
betydligt bättre förståelse för hur det egentligen fungerar.
Ladda ner PDF-filen om kyla
Den 2:e november kom Morris tillbaka hem. Han hade de sista veckorna bott hos Debby och Bob från Chimayo. Ellen och Jim som tog hand om Morris från början hade gett upp. Ellen påstod sig ha utvecklat en plötslig kattallergi. Vi undrar dock om det inte är så att Morris blev lite för jobbig. Han kan ibland vara ganska krävande på nätterna när han vaknar och vill ha mat. Då jamas det något alldeles förskräckligt. Det låter som han inte fått mat på en vecka. Antagligen hade Debby och Bob löst det genom att alltid ha en full matskål ståendes framme. När Morris kom tillbaka till oss var han en riktig tjockis. Nu går han på diet och får en noga uppmät ranson mat/dygn.
Debby, Bob och Morris
Morris hade inga som helst problem med att känna igen sig ombord på Unicorn. Han visste direkt i vilka skåp vi brukar förvara mat och leksaker. Han kom också ihåg att när vi startar motorn brukar det komma vatten i en slang sittbrunnen när watermakern går igång. Det är en favoritsysselsättning att försöka fånga vattenstrålen.
Medan vi fortfarande var kvar på Grenada deltog vi också i en Hash. Denna gång inte så långt borta utan start och och mål låg strax utanför St Georges, huvudstan.
Hashbilder
Efter tre fina veckor på Grenada tyckte vi det var
dags att börja röra på sig. Därför drog vi en morgon upp ankaret och satt kurs
norr ut mot Carriacou. Vi ankrade vid det vid det lilla idylliska sandrevet som
syns på bilderna nedan. Här finns mest bara sand och följaktligen kallas revet
också för Sandy Island. Det finns inte mycket på revet mer än lite
buskvegetation och några palmer. Med andra ord sinnebilden av hur det skall se
ut i Karibien.
Sandy Island
Vädret var ganska ostadigt med många regnskurar som drog förbi. I samband med dem kom det också en hel del vind. Men lika fort som de kom, lika fort var de borta och solen tittade fram igen.
På eftermiddagen tog vi jollen in till stranden på
Carriacou. Där ligger den lilla strandbaren ”Off The Hook Bar & Grill”.
Det är också hemvist Carriacou Junior Sailing School. Våra vänner Debby och Bob
som tagit hand om Morris medan vi var i Sverige har under orkansäsongen hjälpt
till som volontärer och hjälpt ungdomar på Carriacou att lära sig segla. Igår
var det söndagssegling och flera ungdomar var där för att segla en sväng med de
Optimistjollar som föreningen disponerar.
Vi tittade på, umgicks med våra vänner och drack en iskall Carib. Sämre kan man
fördriva tiden en söndag eftermiddag.
När vi blev hungriga tog vi jollen hem till
Unicorn och lagade middag. Det blev det hemlagade grillade hamburgare.
Fantastiskt gott och inte svårt att laga.
Anna-Karin hade också bakdag. Hon gjorde både en keylime paj och bakade
bananmuffins.
Det är ingen risk att vi går hungriga ombord.
Nästa dag tog vi båten in till Hillsborough för att checka ut. Efter att det var avklarat seglade vi 8 sjömil upp till Union Islad där vi ankrade i Chatham Bay för natten. Vi planerade att tidigt i morgon bitti lätta ankare för att segla upp till Bequia. Där var vi bjudna på ett 50-års kalas. Det var Sunny ombord på den amerikanska båten Notre Vie som fyllde år.
Vi fick bra segling upp mot Bequia även om vi låg
på dikt bidevind mest hela tiden. När vi kom fram till sydvästudden startade vi
motorn för att köra de sista sjömilen, som var rakt mot vinden, samt göra
vatten.
När vi var nästan framme gick motoralarmet igång ett det tjöt alldeles
förfärligt. Snabbt kunde vi konstatera att det var larmet för överhettning som
hade löst ut. Jag stannade omedelbart motorn för att undersöka vad det kunde
bero på. Det visade sig att allt vatten i sötvattenkretsen hade läckt ut och
hamnat i kölsvinet. Inte konstigt att överhettningslarmet löst ut. Jag försökte
med att fylla på vatten men det rann i princip rakt igenom pumpen och ner i
kölsvinet. Det kom från det lilla dräneringshålet på pumpen vilket tydde på att
pumppackningen gått sönder. Genom att hela tiden fylla på vatten lyckades vi
alla fall köra i 5 minuter för att ta oss in till ankringsplatsen. Där kunde jag
ganska snabbt konstatera att det var inget som jag enkelt kunde fixa utan
tillgång till reservdelar.
Därför blev besöket på Bequia kort denna gång. Vi stannade bara för Sunnys 50
års-kalas. Vi var lite nedstämda för att vår motor lagt av och tänkte först inte
gå på festen. Men vi kom fram till att vad vi behövde var kanske lite
partystämning för att muntra upp oss en smula. Det behövde vi inte ångra.
Festdeltagarna samlades vi 5-tiden på restaurangen och baren Papa's som ligger
längst inne i Admiralty Bay på Bequia. Där blev det först drinkar och mingel.
När vi minglat färdigt satte vi oss till bords för att äta middag. Vi hade inga
höga förväntningar, maten på sådana här ställen brukar inte hålla någon högre
klass. Denna gång blev vi emellertid positivt överraskade. Maten var jättegod.
Efter middagen bjöds det på tårtor som Kathy från Oceana hade bakat. Anna-Karin
hade bakat en keylime paj som hon gav Sunny i födelsedagspresent. Sunny blev så
glad att hon beslöt att behålla den för sig själv och den fick vi därför inte
smaka på.
Efter middagen var det också dags att öppna de övriga presenterna. Vad sägs om
t.ex. en BH tillverkad av kokosnötter?
Så snart morgonen grydde drog vi upp ankaret för att segla upp mot St Lucia där
vi förhoppningsvis kan få tag i delar. Det var lite ovant att ta upp ankaret och
ta sig ut från ankarplatsen utan att använda motorn. Det tog sedan sin tid att segla
ut på öppet vatten. I lä bakom Bequia var vinden väldigt svag.
Seglingen upp mot St Lucia blev annars fantastiskt bra. Vi gick öster om både St
Vincent och St Lucia. Det för att inte bli fast i de vindfattiga områden som
alltid finns på öarnas läsidor. Vi hade helt perfekta förhållanden med 4-6 m/s
vind och våghöjd på bara 0,5 m.
Vi var inte framme i Rodney Bay förrän klockan var tio på kvällen och då är det
ju mörkt här. Som tur var hade vi månsken som hjälpte till att visa vägen när vi
seglade in till ankarplatsen.
Idag skall vi checka in till St Lucia och sedan ta pumpen till en motorverkstad.
Hälsningar
Håkan och Anna-Karin