Jag hoppade över i Robs jolle och vi körde ner till den draggande båten för att se om vi kunde göra något. Det var ganska bråttom att försöka få båten flott, eftersom tidvattnet var i sjunkande och den skulle bara fastna hårdare och hårdare ju längre tiden gick.
Jag hoppade ombord på
Arcangel, som båten hette, och kollade om det fanns
någon ström till motorpanelen, och det var det. Jag
kollade också om det fanns ström fram till
ankarspelet som också det fungerade. Jag föreslog
Rob att vi skulle försöka starta motorn och med
hjälp av den och ankarspelet försöka köra båten
flott.
Rob, som är amerikan, var mycket tveksam. -Tänk om
dom stämmer oss, var hans kommentar.
Det amerikanska systemet med stämningar för de mest
underliga och konstiga saker har verkligen gjort
amerikanerna ovilliga att gripa in. De är helt
enkelt livrädda för att bli stämda.
Jag tyckte vi skulle
ta risken, vi var ju trots allt inte i USA.
-Jag startar motorn och kör så får du ta
ankarspelet, sa jag till Rob. Sagt och gjort, motorn
startade snällt och vi kollade att det kom kylvatten
med avgaserna. Inloppet kunde ju ha varit stängt.
Efter en del trixande med fram och back samtidigt
som Rob körde ankarspelet lyckades vi faktiskt få
båten av grundet. Rob tog upp ankaret helt och vi
körde bort till en plats i viken där vi visste att
det var bra ankarbotten. Just som vi höll på att
ankra om kom ägarna tillbaka.
-Tror ni att vi blev hotade av stämning? Tvärtom,
ägarna var översvallande glada och tacksamma att vi
hjälpt till att rädda deras båt. Som tack för
hjälpen bjöd de både Miclo och Unicorns besättningar
på fria cocktails inne på yachtklubben på kvällen.