Logg 03-2013

Efter nyårsfirande kom vi in i en period av blåsigt och ostadigt väder. Därför stannade vi kvar i Falmouth Harbour där det inte gick någon nöd på oss. Istället trivdes vi väldigt bra och gjorde många fina hikes och vandringar.

Nedan kommer en liten sammanfattning av perioden. Det mesta har redan varit publicerat på bloggen.
 

En dag tyckte vi att båten bakom oss låg längre bort än vad den gjort tidigare. Det tyckte också Rob från grannbåten. Han kom över till oss i sin dinge och vi diskuterade vad som borde göras. Medan vi höll på med det såg vi hur det blev alldeles brunt i vattnet bakom den draggande båten. Det betydde att den nu stod med kölen på den sandbank som ligger en bit bakom oss.

Jag hoppade över i Robs jolle och vi körde ner till den draggande båten för att se om vi kunde göra något. Det var ganska bråttom att försöka få båten flott, eftersom tidvattnet var i sjunkande och den skulle bara fastna hårdare och hårdare ju längre tiden gick.

Jag hoppade ombord på Arcangel, som båten hette, och kollade om det fanns någon ström till motorpanelen, och det var det. Jag kollade också om det fanns ström fram till ankarspelet som också det fungerade. Jag föreslog Rob att vi skulle försöka starta motorn och med hjälp av den och ankarspelet försöka köra båten flott.
Rob, som är amerikan, var mycket tveksam. -Tänk om dom stämmer oss, var hans kommentar.
Det amerikanska systemet med stämningar för de mest underliga och konstiga saker har verkligen gjort amerikanerna ovilliga att gripa in. De är helt enkelt livrädda för att bli stämda.

Jag tyckte vi skulle ta risken, vi var ju trots allt inte i USA.
-Jag startar motorn och kör så får du ta ankarspelet, sa jag till Rob. Sagt och gjort, motorn startade snällt och vi kollade att det kom kylvatten med avgaserna. Inloppet kunde ju ha varit stängt.
Efter en del trixande med fram och back samtidigt som Rob körde ankarspelet lyckades vi faktiskt få båten av grundet. Rob tog upp ankaret helt och vi körde bort till en plats i viken där vi visste att det var bra ankarbotten. Just som vi höll på att ankra om kom ägarna tillbaka.

-Tror ni att vi blev hotade av stämning? Tvärtom, ägarna var översvallande glada och tacksamma att vi hjälpt till att rädda deras båt. Som tack för hjälpen bjöd de både Miclo och Unicorns besättningar på fria cocktails inne på yachtklubben på kvällen.
 

En ny fantastisk hike på Antigua. Denna gång tog vi oss den yttre vägen upp till Shirley Heights. Vi har varit däruppe flera gånger förut men aldrig tagit oss upp längs den led som går längs kusten.

Vi har en gång tidigare försökt, men avbröt försöket att nå toppen den vägen. Anledning var att det då blåste nära kuling och det kändes inte helt säkert. Stigen går alldeles på yttersta kanten till tvärbranta klippor som stupar rakt ner i havet. Ett felsteg där kan bli ödesdigert. I den hårda vinden kändes det som vi kunde blåsa iväg ut över stupet. Denna gång var det dock perfekta förhållanden. Ganska svag vind och solsken.

Några bilder från hiken

Totalt avverkade 10,3 km. Men vi fuskade lite på vägen tillbaka och tog den lilla färjan från Slipway Marina över till English Harbour.

 

Efter att ha legat still på samma plats i tre veckor kände vi att det var läge att börja röra på sig. Inte för att vi inte har trivts, för det har vi verkligen gjort, men det är ändå skönt att få lufta seglen ibland.
Att vi inte seglat iväg tidigare beror också till stor del på vädret. Vi har haft en väldig blåsig period som inte har lockat till segling. Det är normalt för årstiden och om man inte måste ge sig ut känns det skönt att ligga still i en skyddad vik med ankaret väl nedgrävt.

Just på söndag eftermiddag skulle det bli en dipp i vinden och det såg ut som vår chans att ta oss till Green Island. Det är alltid besvärligt att ta sig dit ut eftersom man måste kryssa mot vågor och vind. Det är inte speciellt långt, men kan vara nog så jobbigt ändå.

Innan vi lämnade hann vi göra en kortare hike på bara 4 km. Denna gång hade vi, förutom Ellen och Rob, också sällskap av Nina och Pär från svenska båten Osophine.

Vid tvåtiden drog både Miclo III och vi upp ankaret och stävade ut på öppet vatten. Fast vinden var nere i 7-8 m/s var det nog så stökigt att kryssa ut mot Green Island. Men allt gick bra och vid femtiden var vi framme.

När vi var på plats bjöd vi Ellen och Rob på middag. Jag lagade buritos. De blev väldigt lyckade och alla tyckte det smakade mycket bra.

Nu ligger vi bakom ett rev som enda skydd mot vågorna. Vinden blåser friskt men revet gör att det är lugnt vatten.
 

Vår position vid Green Island

Igår lämnade vi Green Island och seglade upp till Barbuda. Som vanligt när vi är ute släpade vi ett drag bakom oss. Fiskelyckan har dock varit dålig så här långt denna säsong. Men igår, när vi kommit halvvägs, började linan löpa ut och rullen tjuta. Snabbt var jag där och skruvade år bromsen. Samtidigt började Anna-Karin rulla in genuan för att minska farten.
Denna gång lyckades vi få upp fisken utan att tappa den. Det var en tonfisk. Inte den största vi fått men den kommer att räcka till en eller två middagar.

Tyvärr var vi tvungna att lägga de i kylen för att äta senare. Vi hade en fläskfilé som behövdes ätas och den la vi på grillen när vi kommit fram.

Idag skall vi göra en utflykt på Barbuda och besöka ett fågelreservat där det finns fregattfåglar. Jag är ingen stor fågelskådare och mitt fågelintresse kan väl sägas vara ganska begränsat. Hur det än nu är med det så hade vi blivit övertalade att följa med till fågelreservatet på Barbuda.
Barbuda har ett ganska stort innanhav och där finns Karibiens enda koloni av fregattfåglar.
Vad som kännetecknar dessa fåglar är att hanen har en stor röd säck på framsidan av halsen. Denna säck kan fågeln fylla med luft så att den blåses upp som en stor ballong. Att hanarna gör så beror på att de vill attrahera honorna.

George, vår guide, körde oss ut över innanhavet i sin snabba motorbåt. Han tog oss ut till det mangroveområde där kolonin håller till. Där fanns det tusentals fregattfåglar. Vi trodde att de skulle vara skygga och försvinna när vi närmade oss. Så var inte fallet, de satt lugnt kvar och verkade inte alls se oss som en potentiell fiende. Till och med de fåglar med ungar och de som ruvade på ägg var helt lugna.

George var mycket kunnig och påläst och hade mycket intressant att berätta. Både om flora och fauna, men även om Barbudas historia och utveckling.

Trots att jag var ganska skeptisk till turen måste jag erkänna att den blev mycket lyckad och intressant.

Länk till foton:  Fregattfåglar

Vi ligger fortfarande kvar vid Cocoa Point på Barbuda. Ute på havet har det kommit in nordligt svall med 3 m höjd. Det gör att vi stannar här tills det börjar lägga sig om en dag eller två. Vi känner av svallet på ankringsplatsen som är ganska öppen. Den är ju ingen vik utan vi ligger bara utanför stranden. Man får verkligen passa sig när man tar jollen in. Det gäller att pricka in det korta lugn som uppstår mellan två brytande vågor. Missar man det är det lätt att slå runt.

Stranden är en av de finaste i hela Karibien och sanden är lite rosafärgad. En bit upp vajar palmerna i vinden.

Det finns två hotell här. Cocoa Point Lodge och K-club. Båda ställena består av låga bungalows på stranden.
K-club är dock stängt sedan flera år och ägaren, en italiensk dam, har hamnat i någon sorts dispyt med myndigheterna på ön. Eftersom ingen sköter stället håller naturen snabbt på att ta tillbaka området. Det har redan gått så långt att det är tveksamt om det någonsin går att öppna igen. Antagligen måste man i så fall riva allt och starta från början.

Att Cocoa Point Lodge är ett exklusivt ställe märker vi på att de flesta gäster anländer med helikopter. Kommer de inte med helikopter så kommer de med privatplan och landar på flygplatsen som ligger på resortets område.
Cruisers är inte välkomna att besöka baren eller restaurangen, det är bara för gästerna. Priserna skulle antagligen inte passa vår kassa ändå.

Cocoa Point Barbuda

Efter några fina dagar ute vid Cocoa Point lättade vi ankar och seglade mot St Martin. Vi lämnade redan 04.00 för hinna segla de 84 sjömilen på en dag.
 

Halvvägs till St Martin fick vi napp på vårt fiskespö. Det började tjuta i rullen och det blev till att snabbt rulla in genuan för att minska farten. Denna gång var det en fin guldmakrill som satt på kroken. Efter att ha tröttat ut den en stund kunde Anna-Karin ta den med huggkroken och lyfta ombord den.
Tyvärr har vi inga bildbevis på varken denna eller föregående fisk.

Seglingen från Barbuda upp till St Martin gick annars som på räls. Vi hade räknat med att komma fram på kvällen och ankra utanför till nästa morgon. De gick istället så bra att vi kom fram tio min före sista broöppningen och kunde smita in tillsammans med Miclo III. Vi ankrade på vår vanliga plats ganska långt väster ut i lagunen.

Vi hade under dagen seglat 84 sjömil på 13 tim och 15 min. Det ger ett snitt på 6,34 knop.

Tyvärr hade vi en liten malör när vi rullade ut genuan. Vi hade reden sett det fanns en svaghet i en av de horisontella sömmarna. Nu gick det upp helt och hållet så att vi fick en 1,5 m lång öppning i seglet. Det var ingen idé att göra något åt det ute på öppet vatten, utan vi fortsatte med seglet som det var.
Nu har vi plockat ner det och lämnat in det till en segelmakare. Någon gång i nästa vecka skall vi få det tillbaka.
Helt klar är att vi måste börja se oss om efter ett nytt försegel. Det har hängt med i 12 år och vi har seglat många tusentals sjömil med det. Jag har inte exakta antalet med rör sig om åtminstone 25.000 Nm.
 

En av fördelarna med att ligga ankrad på den franska sidan i St Martin är tillgången på fransk mat och franska råvaror.
Här är det inte svårt att hitta färska baguetter som har exakt rätt krispighet och är precis lagom sega att tugga på. Franska ostar finns i överflöd liksom många andra delikatesser.
Vin finns till bra priser och Anna-Karin är överlycklig över att kunna få nya patroner till sin soda-stream. Nu kan hon tillverka sitt eget bubbelvatten igen.
Vi har dessutom hittat en restaurang som serverar en av våra favoriter, Moule Frites. Kokta blåmusslor med pommes frites som tillbehör. Musslorna är kokta i vitt vin tillsammans med lök och vitlök. Man kan också få dem kokta tillsammans med roquefort ost.
I Frankrike och Belgien anses det vara en ganska enkel rätt och brukar inte heller kosta så mycket. Som tur är gäller samma sak här i St Martin. Budgeten för restaurangbesök är nämligen begränsad.

Goda blåmusslor

 

Nästa projekt på listan är att hitta en nya kranar till tvättstället. Den gamla armaturen har ärgat och blivit väldigt ful. Vi har varit och tittat i båttillbehörsaffärerna, men där är de väldigt dyra. Igår var vi därför i en vanlig VVS-butik och kollade. Där kostar de bara en bråkdel. Nu skall vi bara se vilken som passar.

Nu är vi nästan klara med allt som vi ville göra i St Martin.

Bland annat har vi bytt toalett. Den gamla var tre år gammal och hade börjat krångla en del. Det hade jag kunnat fixa genom att gå igenom den och byta packningar. Men det är ett trist, smutsigt och illaluktande jobb. Dessutom kostar en packningssats hälften av vad en helt ny toalett gör. Vi brukar därför göra ett komplett utbyte vart tredje/fjärde år. Jag passade också på att byta slangen som går till septiktanken då den var ganska full med avlagringar.

Vi har också fått tillbaka den reparerade genuan och satt upp den igen. Segelmakaren har lagat den genom att helt enkel sy på en lapp över revan.

En annan sak vi fixat här var att beställa en ny bäddmadrass. Eftersom vår säng inte är symmetrisk måste vi specialbeställa madrassen. Den gamla bäddmadrassen hade vi haft i över tio år och den var väldigt sliten. För 1.500 kronor har vi fått en ny fin bäddmadrass. Det är bara hälften av vad vi betalade i Sverige för mer än tio år sedan.

Däremot blev det inga nya kranar till tvättstället. De som Budget Marin hade var på tok för dyra, och i VVS-affären hade de inga som passade. Det får anstå till vi kan få leverans från Sverige. Där vet vi var vi kan köpa passande armatur till rätt pris.

Dessutom har vi klarat av det viktigaste. Anna-Karin har tillsammans med Brittis från Flying Penguin varit på manikyr och pedikyr. Samtidigt passade de också på att bunkra mat och checka ut. Nu är vi färdiga att dra upp ankaret för att segla mot Virgin Islands.

Jo en sak återstår, och det är att köra in med Unicorn till marinan och tanka diesel. Det gör vi i eftermiddag, och sedan går vi ut från lagunen när bron öppnar vid 16.30. Vi ankrar i viken utanför, och då kan vi starta tidigt imorgon bitti för att komma fram till Virgin Gorda i dagsljus.

En av de sista saker vi ordnade på St Martin var att ta med Morris en vända till veterinären. Det var absolut inget fel på honom, men vi ville kolla om han behövde något nytt rabiesvaccin. Dessutom ville vi att veterinären skulle skriva ut ett friskhetsintyg. Det behövs när vi tar med honom till US Virgin Islands.
Morris befanns vara en utomordentligt frisk katt som väger 4 kg.
Vi passade också på att ge honom en ny transportbur. Den gamla hade jag köpt nere på Grenada inför en annalkande orkan och då var det den enda bur jag kunde få tag på.Orkanen tog sedan en annan bana och träffade aldrig Grenada.

Problemet med den gamla buren var att den var alldeles för stor för honom. Katter tycker ju om att ganska trånga utrymmen och det gör att de känner sig trygga. Speciellt viktigt när man är ute och åker på land. Något som Morris inte riktigt är förtjust i. Nu har han fått en ny fin blå bur som passar perfekt i storlek.

Morris nya bur. Fast Morris föredrar att sova utanför. Istället har vi låst in brödet.

Nu var det klart för avfärd från St Martin. På torsdag eftermiddag gick vi ut från lagunen och ankrade i viken utanför. Avfärd var bestämt till 04.00 morgonen efter. Efter en mycket rullig natt drog vi upp ankaret 03.45. I början var vinden svag och vi fick hjälpa till med motorn.
När det ljusnat kunde vi stänga av den och börja segla. Det gick inte så fort för vinden var väldigt akterlig. Till och med så akterlig att vi spirade ut genuan. Det rullade ganska mycket och Anna-Karin kände av lite sjösjuka.

Våra kompisar på Flying Penguin startade inte förrän vid sextiden. Mitt på dagen kom de ifatt och drog förbi. Men vi har våra misstankar. Vi tyckte att det rök från avgasutsläppet.
De anlände sedan till Virgin Gorda en bra stund före oss. Vi kom inte in förrän det börjat mörkna. Efter lite problem att hitta en bra plats att ankra på hittade vi till sist ett ställe. Det är alltid mycket svårare i mörker.

När vi väl låg fast kom Hjalle och hämtade oss i sin jolle för transport över till Flying Penguin. Där skulle vi bli bjudna på grillat till middag. Men tyvärr ville inte grillen vara med, och Brittis fick steka karréskivorna i pannan istället.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Till topp

Nästa logg