Nästa morgon drog vi upp ankaret för att besöka ett par andra snorklingsställen i närheten. Vid The Indians stannade vi inte för där fanns inga lediga bojar. Vi fortsatte därför ner till Privateer Bay på Norman Island. Där finns det några grottor som man kan simma in i.
Det var OK, men inte helt bra. Sikten var inte den bästa och också här gick det en del sjö.

Ganska snart gav vi upp och seglade i stället upp till Sopers Hole på Tortola för att checka ut från BVI. Det gick snabbt och smidigt och efter lite proviantering fortsatte vi till Caneel Bay på St John i USVI.
Därifrån tog vi jollen in till Cruz Bay, där tull och immigration finns. Vi hann precis checka in i USA innan kontoret stängde för dagen.

På väg tillbaka ville inte Hjalles motor vara med, och jag fick bogsera honom hem. Det visade sig sedan vara en av bensinslangskopplingarna som hamnat i fel läge. Alltså inget allvarligt.

På stranden i Caneel Bay finns ett hotell/resort. Där firade vi Brittis födelsedag. Hjalle bjöd på en middag som var fantastiskt god.
Vi åt bland annat sushi och sashimi.

Lameshure Bay   Inte mycket som händer här   Efter att ha vinkat av Brittis Hjalle, de skulle få gäster nere i St Martin, fortsatte vi att utforska St John. Vi gjorde bl.a. återbesök i Leinster Bay och hikade över bergen till Coral Bay. Efter det ville vi prova en ny vik. Vi gick därför för motor runt östra hörnet på St John. Men först gjorde vi ett snabbt stopp i Sopers Hole, bara en sjömil bort. Där kunde vi fylla på våra förråd med lite färskvaror. Vi hade nästan slut på frukt och grönsaker. Färskt kött var redan slut sedan ett par dagar. Det enda kruxet med Sopers Hole är att det ligger på den brittiska sidan av Virgin Islands. Om vi gjort det enligt konstens alla regler skulle vi först checkat ut från USA för att sedan checka in på brittiska sidan. Därefter återigen checka tillbaka in i USA. Då hade det gått åt en hel dag plus de avgifter som man får betala på brittiska sidan. Istället hoppade vi över allt detta och smet bara snabbt in till affären, handlade och drog omedelbart tillbaka till St John. Vi hade målet ställt på en vik som heter Salt Pond. När vi kört lite slalom mellan reven för att ta oss in visade det sig att alla bojar var upptagna. Man får inte använda eget ankare eftersom området tillhör en nationalpark. Det var bara att vända ut igen. Nu var det ingen katastrof eftersom nästa fina vik bara låg 10 min. bort, Lameshur Bay. Där fanns det lediga bojar och vi plockade upp en av dem. På eftermiddagen var jag sedan ute och snorklade. Vattnet var kristallklart men det fanns inte så mycket att titta på. Enda behållningen var att jag träffade på en liten "Nurse Shark" (sköterske haj) som lojt simmade omkring mellan stenarna. Denna art av haj äter mest kräftdjur och blötdjur. Men de jagar bara på nätterna. På dagarna tar de det bara lugnt och vilar sig. Ibland kan man se dem ligga helt still på botten. De behöver nämligen inte röra på sig för att pumpa vatten genom gälarna. Dagen efter gjorde vi en fin hike ut till Ram Head. GPS:en stannade en gång under inspelningen av spåret och därför fattas det en bit. Totalt blev det i alla fall 12 km.   På väg ut mot Ram Head. Visa 02-03-2013 9:46 på en större karta   På väg hem igen råkade vi hitta ett litet forskningscenter. Eller så mycket forskning bedrivs inte nu längre. Men 1969-70 genomförde man projekt Tektite i Lameshur Bay. Fyra vetenskapsmän stannade 60 dygn under vattnet i ett undervattenslaboratorium. Det var på den tiden ett nytt världsrekord i mättnadsdykning. Projektet var sponsrat av både US Navy och NASA. Nu finns det ett litet museum som man kan besöka. Det bedrivs också lägerskola här. Skolklasser kommer hit och stannar en vecka medan de lär sig om marint liv och miljö. Jag har lagt till en länk nedan som berättar mer. Tektite   Länkar Övrigt  Tektite   Ram Head   Test av panorama Ovan en bild från toppen av Ram Head, den sydligaste spetsen av St John. Det fungerar väl så där bra att lägga ut en panoramabild. D.v.s. en bild som består av tre bilder som kameran automatiskt sätter samman till en bild. Formatet bilden visas på är för litet för att göra utsikten rättvisa. Vi blev tyvärr tvungna att flytta på oss från Lameshur Bay. Det p.g.a. att vinden blev något så ovanligt som sydlig. Det händer inte ofta här i Karibien. De få gånger det inträffar beror det på att en kraftig kallfront från USA:s ostkust lever länge nog för att nå Karibien. Det innebar också att gårdagen bjöd på riktigt dåligt väder. Det regnade konstant hela dagen och vindbyarna var hårda. Vi retirerade till  Francis Bay på norra sidan av St John. Även om en del NV-svall letade sig  sig in i viken. Det gjorde att det rullade en del. En fördel med att komma tillbaka till Francis Bay var att vi träffade våra kompisar Joan och Bill från trimaranen Ultra. De bjöd på middag ombord på deras båt. Till förrätt lagade Bill fantastiskt goda conchfritters. Huvudrätten bestod av Mahi Mahi med bönor och ris. Bill hade själv dykt och tagit conchen på 10 m djup utanför Lameshure Bay. Även fisken var egenhändigt fångad. Jag har flera gånger själv tagit hem conch. Problemet är att vi inte riktigt lärt oss att rensa. Anna-Karin, som är duktig på fisk, tycker att innehållet är alldeles för slemmigt. Jag själv är dålig på själva rensningen och skär antagligen bort alldeles för mycket . Joan och Bill är ett härligt par från Texas. De har en något udda båt som är en trimaran som Bill byggt själv. Båten har en gigantisk salong som är helt kvadratisk. När det mörknat ser man inte vad som är akter eller för. Ultra i solnedgången   När vinden var tillbaka på sin ostliga riktning gick vi tillbaka till Lameshure Bay. Därifrån gjorde vi en av de bästa vandringar vi hitintills hittat på St John. Vi startade nere i Great Lameshure Bay och tog stigen som leder upp mot Bordeaux Mountain. Det är det högsta berget på St John och det är 392 m.ö.h. På bara 1,7 km vandrade vi upp till 350 m nivån. Det är en brant och jobbig uppförsbacke. Men längs vägen fanns det flera fina utsiktspunkter där vi kunde se ut över södra St John. Väl uppe på 350 m planade det ut och fortsatte sedan sakta upp mot toppen. Tyvärr är toppen helt inklädd av vegetation och det går inte att se ut åt något håll. Vi fortsatte sedan in mot Centerline Road. Den följde vi sedan en kort bit väster ut innan vi kom fram till starten av Reef Bay trail. Där tog vi av ner mot petroglyferna som vi besökte häromdagen. Därifrån kunde vi sedan vandra upp över berget och ner tillbaka till Lameshure igen. Vi var totalt 9 personer från 5 olika båtar som följde med. Några av deltagarna var väl kanske inte så vana hikare och det blev en del skavsår. Dessutom var detta en ganska tuff hike där vi totalt klarade av 800 höjdmeter. Är man inte i bra form lovar jag att det känns i ben och fötter efteråt. Anna-Karin och jag mår fint och känner oss i prima form dagen efter. Inga skavsår i sikte ombord på Unicorn. Tyvärr förlorade GPS:en satellitkontakt efter ungefär halva sträckan. Jag märkte inte det förrän vi gått flera km. Då kunde jag starta om den och spela in igen. Det är andra gången det händer och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag misstänker någon programbugg. Enda sättet att starta om är att stänga av telefonen helt och hållet och sedan sätta på den igen. Jag har lagt in den missade biten manuellt, men det blir inte helt bra. Visa 12-03-2013 9:02 på en större karta Nedan finns ett fotoalbum med lite bilder. Länk till fotoalbum: Bordeaux Mountain Fortfarande i Lameshure blev det lite dramatik ute på havet. Vi blev lite inblandade även om vi inte tillhörde de drabbade. Den svenska segelbåten Kaiso hade satt segel för segla direkt från Dominikanska Republiken till Grenada. Det är en sträcka på 600 sjömil och tar normalt 5-7 dygn att avverka. Två dygn ut från kusten gick Kaisos mast av. Som tur var klarade sig både Anna och Krister utan fysiska skador. Efter haveriet började Anna och Krister gå för motor mot Ponce i Puerto Rico, som var den närmsta hamnen. Dit var det 200 sjömil. När de hade ca. 50 sjömil kvar stannade deras motor. De hade då varken segel eller motor för att ta sig mot hamn. Hur blev då vi inblandade? Jo, Krister lyckades rigga upp en nödantenn till kortvågsradion och kunde på sätt få kontakt med Lasse ombord på Charlotta som ligger nere i Grenada. Jag kunde inte höra Kaiso eftersom de låg för nära oss. Däremot hade jag bra kontakt med Lasse. Eftersom vi befann oss på St John i US Virgin Islands och hade amerikanskt SIM-kort i telefonen ringde jag upp US Coastguard i San Juan Puerto Rico. Med dem konfererade jag hur vi skulle kunna ordna bogsering. Efter flera samtal fram och tillbaka och kontakter via SSB-radio blev det så ordnat att en båt från Towboat US gick ut från just Ponce mot Kaiso. Sent på eftermiddagen var de framme och kunde börja bogseringen. Detta är i korta ordalag vad som hände. Nedan finns en länk till Anna och Kristers egen sida där de med egna ord beskriver förloppet. Länkar Övrigt  Kaisos masthaveri Mera hiking. En av dagarna i Lameshure gjorde vi en hike på 17 km. Det var den bästa vi gjort så här långt. Vi gjorde den ensamma eftersom vi visste att den kanske skulle vara i tuffaste laget för några av vår vandringskompisar i viken. Vi har gjort flera trevliga hikes tillsammans men det går inte alltid så fort och vi kände att vi denna gång ville kunna hålla tempot uppe för att det inte skulle ta hela dagen. Visa 18-03-2013 9:30 på en större karta Efter nästan två veckor i Lameshure Bay var det dags att segla vidare. Vi lämnade US Virgin Islands och seglade ytterligare en bit väster ut. Det var i en ganska svag sydostlig vind som vi seglade till det som kallas Spanish Virgin Islands. Ön som vi gick till heter Culebra och tillhör Puerto Rico. Trots att Puerto Rico tillhör USA är det ändå inte riktigt detsamma. T.ex. får Puerto Ricanerna inte rösta i amerikanska presidentvalet. När vi anlände till Dewey, som det lilla sömniga samhället heter, var vi tvungna att checka in på nytt. Det beror på att mellan St Thomas och Culebra passerar man över internationellt vatten. Inte länge men det innebär att man i alla fall måste bege sig till den lilla flygplatsen på ön och där uppsöka tull och immigration. Ja immigration slapp vi egentligen ifrån eftersom vi redan hade fått 6 månaders uppehållstillstånd i USA. Men hos tullen var vi tvungna att ansöka om ett s.k. "crusingpermit". Med det tillståndet kan vi segla i amerikanskt farvatten i ett år utan behöva förtulla båten. Hela US Virgin Islands är skattefri zon och därför behövs inget tillstånd så länga man är där. Reglerna säger också att vi måste ringa Homeland Security när vi byter ankarplats. Just därför är det bra att vi har ett amerikanskt telefonnummer/sim-kort. Då kan vi ringa på det gratisnummer som finns för detta ändamål. På Culebra träffade vi Ellen och Jim från Boldly Go. De var de som tog hand om Morris i höstas medan vi besökte Sverige. Vi hade inte sett dem sedan i somras och det var trevligt att se dem igen. Tillsammans med deras gäster hade vi en trevlig kväll ombord.

Flamenco Beach   Även i Karibien kan man ha användning för en isborr Visa Promenad från Ensanada Honta till Flamenco Beach på en större karta   Från Esenada Honada promenerade vi till den mest berömda stranden på Culebra, Flamenco Beach. Vi hade hört att den skulle vara mycket fin. Efter en 5 km lång, och mycket het vandring i stekande sol var vi framme. Stranden var verkligen fin men det var mycket folk där. Framför allt väldigt många ungdomar. Antagligen hade de påsklov denna vecka. Vi promenerade några vändor fram och tillbaka men vi badade faktiskt inte. Vi har blivit lite bortskämda med att kunna skölja av oss sötvatten efter bad. Dessutom är det så väldigt svårt att få bort alla sandkorn när man skall klä på sig och ta på skor. Det roligaste var nog killen som hyrde ut solparasoller. Han använde sig av vad som liknade en isborr för att göra hål för pinnen. Till strandens förtjänst måste sägas att den var helt fri från försäljare. De fick istället hålla till på ett område längre upp. Efter att ha ätet ett kycklingspett var vi redo att bege oss tillbaka. Det var lite bättre än att gå tillbaka för då hade vi vinden mot oss. Det svalkade lite grann. Tillbaka ombord tog vi ett avsvalkade dopp med efterföljande sötvattendusch. På kvällen bjöd vi Margareta och Kjell från segelbåten Emma på en sundowner.   Länk till fotoalbum: Culebra/Culebrita

Fronten kom och vinden med den. Det drog på ordentligt med upp till 15-16 m/s i byarna. Vi hade lagt ut 60 m kätting och kände att vi hade fått bra fäste. Vi kände oss därför inte alltför oroliga när vi gick och la oss.

Vid halvtolvtiden hörde att vi att någon ropade utanför båten. Snabbt hoppade vi upp och ut i sittbrunnen. Snett bakom oss låg en stor amerikansk båt med ett långt peke som rörde sig farligt nära Unicorn. Mannen ombord skrek att han hade minsann legat här i två veckor så det var inte han som draggade. Nämnas bör att de senaste två veckorna har varit de vindfattigaste under hela vår tid i Karibien.

Nämnda båt hade vi också tidigare på dagen sett ligga snett framför oss ca. 100 m bort. Det skulle alltså innebära att Unicorn draggat över 100 m mot vinden. Inte speciellt troligt.

Men eftersom mannen verkade mycket upprörd och hans bogspröt riskerade att svepa med sig vårt akterstag, var valet lätt. Hellre än att stanna och argumentera för det som vi visste var rätt startade jag motorn och Anna-Karin började spela hem kättingen. Det hade inte varit värt skador på båten för att hävda sin rätt.

För att få upp ankaret blev dessutom tvungna att väcka våra kompisar Nina och Pär från Osophine. Vårt ankare låg nästan under deras båt och i den hårda vinden vågade jag inte köra för nära deras båt utan att de körde en bit framåt.

Vi fick i alla fall upp ankaret och kunde ankra om. Det var inte svårt att hitta en plats eftersom vi gick dit där den amerikanska båten ursprungligen varit ankrad.

I efterhand så vet vi att vi kunde legat kvar. Den amerikanska båten fortsatte sakta sin resa genom ankarplatsen. Dom lyckades som tur var undvika att krocka med någon annan båt. Vid 1-tiden fattade de till slut att det nog var dags att göra något. Efter flera försök att ankra om fick de fast sitt ankare. Som tur var en bra bit bakom oss.

Morris blev så uppspelt av all action så han startade en jamkonsert. Det tog en bra stund innan han lugnade ner sig.

Men äntligen fick vi i förrgår en dag med lite mindre vind. Riktningen var fortfarande inte bra men det var tillräckligt OK för att vi skulle kunna motorsegla till St John och Francis Bay.
Droppen som fick bägaren att spilla över var att på samma dag vi lämnade kom fem cruise-ships in till stan. De är riktiga monster och har 3000-5000 passagerare ombord.
Inne i Charlotte Amalie ligger det hundratals guldsmedsaffärer, klädshoppar, souvenirbutiker + andra mer odefinierade affärer. Nästan alla affärer har sin egen "inkastare" utanför. Denne man, eller lättklädda kvinna har som uppgift att se till att du tar steget över tröskeln in till butiken. Väl inne tar nästa person över.

Till deras försvar måste jag säga att de ändå verkade ha ganska bra koll på potentiella kunder. Om man släntrar förbi med en ganska urblekt T-shirt, några fransar på shortsen och är ganska brunbränd, ja då går man fri.

Observera det där med blekt T-shirt och fransar på shortsen gäller mest mig. Anna-Karin är mycket mer välklädd.

Vilken skön känsla var det inte när vi kunde glida in i den helt stilla viken och plocka upp en boj. Vi hade sluppit ut under de få timmar som vinden varit nere till acceptabel nivå för att gå emot den.

Nu är vinden tillbaka igen och det blåser stadiga 10m/s med byar och squalls upp till 15m/s. Men det gör oss inget Unicorn ligger tryggt i en vik där inte minsta lilla våg besvärar oss.

Igår kväll slapp vi dessutom laga mat. Nina och Pär stod för middagen. Vi var bjudna över till Osophine och blev bjudna på en fantastisk middag.

Förrätt: Foiegras med tillbehör.

Huvudrätt: Indisk kryddstark kyckling.

Dessert: Mörk choklad med ett glas rött vin.

Kan det bli bättre?

Håkan & Anna-Karin

Nästa Logg
Till topp