Logg 06, 2013 Bermuda - USA
 

Som jag skrev om förra gången slutade laddningen från den ena generatorn fungera. Det är den, av de två vi har, som laddar förbrukningsbatterierna. Den andra laddar startbatteri samt driver watermakern.

Felet visade vara ganska enkelt åtgärdat. Det var pluskabeln som helt enkelt hade gått av jäms med kabelskon som fäster den till generatorn. Det var bara att skala den en bit och sedan crimpa på en ny kabelsko. Så var det problemet löst.

När vi kom till Bermuda var vi lite oroliga för att inklareringen skulle bli omständlig och besvärlig. Speciellt som vi hade Morris med oss. För att ta med sig ett husdjur måste man ha ett temporärt importtillstånd. För att få det krävs en omfattande dokumentation som handlar om bl.a. vaccineringar, det krävs speciellt veterinärutlåtande, det krävs friskhetsintyg, det krävs bevis för att djuret är försett med microchip av en viss typ. Utöver detta fyllde vi en hel rad med blanketter med allmänna upplysningar. Allt detta skulle faxas till hälsovårdsmyndigheterna på Bermuda.

Det visade sig att Morris vaccin mot fästingar inte godkändes på Bermuda varför vi fick ta honom till veterinären en gång till innan vi lämnade St Martin. Vi faxade in den nya kopian men hann inte vänta på svaret innan vi lämnade St Martin. Vi hade ett väderfönster som vi inte ville missa.
När jag sedan via SSB-radion tog mailkontakt med myndigheterna så hävdade de att de aldrig fått de kompletterande uppgifterna. Därför var vi en aning nervösa när vi kom fram.

Vad hände då? När vi fyllde i ankomstformulären uppgav vi att vi hade Morris. Tullaren frågade då var vi tänkte lägga Unicorn under vår vistelse på Bermuda.
Jag svarde då att vi tänkte ankra bland de andra båtarna i viken strax utanför stan.
-Bra, sa han då behöver ni inte göra någonting så länge inte katten går iland.

Vi kunde alltså besparat oss allt besvär med all pappersexcersis. Vi hade inte behövt göra något alls. Morris tycker ju inte ens om att vara iland. Men det var ju inte lätt att veta.

När vi själva var klara med vår inklarering fick Anna-Karin göra ett tillfälligt inhopp som biträdande tull- och immigrationsofficer.
En ensamseglade fransman stod på tur för inklarering och det visade sig att han inte kunde ett endaste ord engelska. Anna-Karin fick rycka in som tolk och hjälpa till. Tjänstemännen på kontoret var mycket tacksamma för hennes hjälp


Den svenska båten Chesnock med Imbi och Carsten låg ankrade strax intill oss på Bermuda. En dag bestämde vi oss för att göra en utflykt tillsammans med dem.
På Bermuda kan man för strax under 100-lappen köpa ett dagpass som gäller för alla allmänna kommunikationsmedel. Det är färjor, snabbfärjor samt alla bussar. Vi hade bestämt oss för att starta med snabbfärjan ner till Dockyard som är en gammal engelsk örlogsbas. Färden skulle ta 45 min. Sedan skulle vi med olika bussar ta oss via huvudstaden Hamilton tillbaka till St Georges.

Det blev ingen båttur för oss eftersom vi missade avgången. Hur kunde vi göra det?
Vi seglade 900 sjömil från St Martin på rakt nordlig kurs utan ändra vår longitud. Alltså borde vi befinna oss i samma tidszon som St Martin. Men det gjorde vi inte.
Vi lyckades med bedriften att vara 3 dagar på Bermuda utan att upptäcka de här har anpassat sig till amerikansk östkusttid. Följaktligen stod våra klockor fel och vi kom en timma för sent till avgången. Imbi och Carsten hade koll på tiden och kom med färjan.

Det var 3 timmars väntetid till nästa färja så istället tog vi en buss in till Hamilton för att strosa runt i staden. Bland annat besökte vi också den exklusiva Royal Bermuda Yacht Club. Fast den verkade vara mer en social sammanslutning än båtklubb.

Ett par dagar senare kom vi iväg på båtturen som vi missade. Det var kul att susa fram i 35 knop innanför revet och i helt smult vatten. Efter 40 min anlände vi till Dockyard. Det är det område som en gång var Englands största örlogsbas utanför de Brittiska öarna. Bygget påbörjades 1809 och sysselsatte under många år mer än 1000 man. Det var så stort att mer 15 % av Bermudas totala inkomster genererades av detta projekt.
1982 investerades 60 miljoner dollar i att göra området till Bermudas största turistattraktion.
Mycket riktigt har också Dockyard blivit en destination för cruise-ships. Just den dag när vi var där låg två stora fartyg inne.
Att det är en plats dit cruise-lines tar sina gäster har naturligtvis gjort det till en stor turistfälla. På området finns otaliga butiker och restauranger. Allt som finns att köpa är minst sagt svindyrt.
Vi stannade inte så länge innan vi hoppade på en buss som tog oss ner till sydkusten. Där gjorde vi ett stopp och besökte den sydligaste fyren på ön. Samtidigt åt vi vår lunch som var medhavda smörgåsar.



Sedan fortsatte vi upp till Hamilton för att handla lite mat i den fina livsmedelsaffären som finns där. Men vi försökte att att handla så lite som möjligt. Prisnivån på Bermuda är minst sagt ansträngande för budgeten. Detta var utan tvekan det dyraste ställe vi hittills besökt.
 

Under seglingen från Bermuda till Newport hade vi problem med uppdateringar av bloggen. Det var underhåll på webhotellet där den ligger som var orsaken. Jag försökte varje dag skicka uppdateringar via SSB-radion, men de bara studsade tillbaka.

Här kommer därför de inlägg jag gjorde på nytt.
1.
Vi har nu lämnat Bermuda bakom oss. Målet är Newport RI. Dit har vi fortfarande 500 sjömil. Det blåser inte mycket, bara 4-5 m/s. Det gör att farten inte är högre än 3-5 knop. Men det gör inte så mycket, seglingen är mycket behaglig. Trots att vi har mer än 500 sjömil till närmsta landmassa, Bermuda exkluderat, ligger Atlanten lugn som en spegel. Bara ett svagt porlande från fören skvallrar om att vi faktiskt gör fart genom vattnet.
Det är till och med så lugnt att Anna-Karin sitter uppe i sittbrunnen och broderar. Det hör inte till vanligheterna.
Prognosen säger fortsatt lätta vindar i ytterligare ett dygn.

2.
Vinden har ökat något men inte mycket. Vi slörar på i 4-5 knops fart. Havet är lugnt, men det rullar ändå lite tack vare den öppna vinden. Snart börjar vi närma oss golfströmmen. Det skall bli intressant att se hur stark den kommer att vara när vi skall korsa den.

3.
I början av seglingen från Bermuda till Newport gick vi för motor över ett spegelblankt hav. Det var då det. Nu är vi mitt inne i en kallfrontspassage och det det blåser 14-18 m/s från SV. Då och då kommer det squalls med ösregn och ytterligare mer vind. Det minsta man kan säga om sjön är att den är lugn. Unicorn rullar som besatt från sida till sida och gör livet ombord mycket obekvämt. Vi har tagit ner storseglet och seglar bara med revad genua. Men fronten kommer att dra förbi ganska snabbt och i eftermiddag skall det lugna ner sig.
Det finns faktiskt en möjlighet att det igen blir motorgång i svag vind innan vi är framme. Jag har precis laddat ner en färsk gribfil med väder som antyder det.

Så här långt hade jag förstått att något var fel och slutade skriva.
 

När vi kommit igenom kallfronten lugnade det snabbt ner sig. Vinden gick ner till 2-5 m/s och sjön lade sig snabbt.
Vi hade sedan några dagar följt utvecklingen för ett oväder nere i Mexikanska golfen som var en rest från en orkan i Stilla Havet. Nu visade sig detta oväder sätta nordostlig kurs. Med andra ord följa USA:s östkust.
När det på torsdag kväll drog in över Florida hade ovädret tilltagit i styrka och blivit uppgraderat till tropisk storm. Den första för året och namnet den fick blev Andrea. Problemet för oss var att så fort Andrea lämnade Florida skulle stormen accelerera och med hög hastighet röra sig mot det område där vi befann oss. För oss blev det därför något av en kapplöpning med tiden.

På kortvågsradion talade vi med vår väderguru Chris Parker, och hans råd var entydigt. "Push on hard" så ni är framme i Newport senast fredag morgon. Vi hade två dygn på oss och 290 sjömil kvar. Det går att klara med 6 knop i snitthastighet.

Eftersom vi bara gjorde 3-4 knop i den svaga vinden var det bara att starta motorn och börja motorsegla. Motorn fick gå i 18 timmar innan vi fick tillräckligt med vind för att kunna stänga av den. Sista natten in mot Newport gick det riktigt bra och vi loggade 7,5 knop. När det ljusnade på fredag morgon var det alldeles grått och disigt. Det dröjde inte heller länge innan det började regna. Det var riktigt trist väder och vi frös. Men ännu mer frös Morris. Han som aldrig i hela sitt liv varit någonstans med lägre temperatur än 25 grader. Han satt under sprayhooden och darrade.

På väg in till Newport

Hur som helst anlände vi till Newport vid 8-tiden och kunde ganska snabbt och enkelt klara av incheckningen. Sedan tog vi en boj och la oss vid. Att ligga i marina var svindyrt. Det skulle kosta 185 US dollar per natt för Unicorn. Då ingick inte ens el. För bojen betalade vi "bara" 45 US.

Det idoga regnandet höll i sig och fram mot kvällen började det att regna ännu mer. Vinden började också öka. Nu var Andrea på väg in. Men det blev inte så farligt. Vi hade väl några vindbyar med kulingstyrka men så mycket mer var det inte. Det regnade desto mer. Hela natten vräkte regnet ner.
Men nästa morgon tittade solen fram igen vid 11-tiden.

Visst är det ironiskt. Vi seglar hela vägen från Karibien upp till New England och tror att vi är säkra för orkaner. Och så slutar det med att vi håller på att hamna i den första för året.
Men för att vara ärliga så var Andrea aldrig någon orkan. Det graderades som tropisk storm som är snäppet under. När Andrea nådde Newport hade ovädret nedgraderats ytterligare.

Seglingen från Bermuda till Newport var betydligt jobbigare än den från St Martin till Bermuda, även om det var kortare.

Vi seglade 740 sjömil. 100 sjömil längre än det verkliga avståndet. Det beroende på envis motström.
 

Vädret var minst sagt ombytligt i Newport. Ena dagen kunde vi ha strålande solsken och upp till 25 C medan nästa dag kunde det vara 13 C, ösregn och blåst. Lite grann som svensk sommar. Flera gånger har vi kört värmaren på morgonen för att det skall bli drägligt att stiga upp.
Vi har också börjat använda de tjocka täckena och påslakan igen. Det har vi inte gjort sedan förra gången vi seglade i USA.

Mellan skurarna hann vi med lite sightseeing. Bl.a. har vi gått den s.k. Cliff Walk och tittat på alla fina estates som ligger längs vägen. Det är en 5 km lång promenad där man kan se hus som ägs eller har ägts av gräddan av den amerikanska sociteten.
Bland många hus vi såg var ett "The Breakers". Cornelius Vanderbilts f.d lilla sommarstuga på 70 rum. Eller vad sägs om Alva Vanderbilts "Marble House" som är en kopia på Versailles. Ja, det fanns mycket att se.

Vi hann dessutom med lite second hand shopping. I en affär med begagnade båttillbehör köpte vi två flytvästar för 5 USD /st. Inte för att vi tänkt använda dem, men lagen säger här att man måste ha flytväst till alla ombord även när man använder jollen. Man behöver däremot inte ha dem på sig. Nu kan dessa gamla flytvästar ligga permanent i jollen och vi kan vid anmodan visa upp dem för kustbevakningen.

Anna-Karin har också köpt två par jeans hos frälsningsarmén för 5 USD /st. Jag hade aldrig hört talas om märket men enligt Anna-Karin är de superhippa. Dessutom såg de ut att vara helt nya eller bara obetydligt använda.

Dessutom har vi köpt ett nytt ankare på Westmarine. Det gamla CQR-ankaret såg för bedrövligt ut. Det hade hängt med sedan båten var ny och trots att vi galvat om det en gång liknade det mest en rostig klump.
Utvecklingen har gått en hel del framåt vad det gäller ankardesign sedan CQR introduceras 1933.
Det ankare som nu för tiden vinner de flesta tester är en design från Nya Zeeland som heter Rocna. Just ett sådant har vi nu köpt och monterat på Unicorn. Vikten är den samma, 20 kg, men det skall enligt alla tester och all information vi inhämtat ha betydligt bättre egenskaper. Både vad det gäller att snabbt sätta sig och dessutom kunna motstå större belastning utan att dragga.


 

Hummern på bilden köpte vi i fiskaffären i Newport. Det var länge sedan vi åt en hummer med klor. I Karibien har ju inte humrarna några.
Priset på hummer ligger här på 130:- SEK /kg. Det är faktiskt billigare än både lax och torsk, som ligger strax däröver.

Efter lite över en vecka flyttade vi upp till Bristol. Det blåste så lite att vi fick gå hela sträckan för motor. Vi passade då också på att göra vatten. Watermakern ville vi inte använda inne i Newport. Vattnet såg inte så rent ut där.

I Bristol finns ett museum som är ägnat åt den kände yachtdesignern Nathanael Herreshoff. Han stod för många konstruktioner av Americas Cup båtar i tävlingens tidiga skede.

Vi fick ett hektiskt schema i Bristol. Det började med att vi besökte Herreshoff museet. När vi betalade inträde berättade vi att vi var från Sverige.
- Så intressant, sa damen vid disken. -Vi har en svenska som jobbar här hos oss, men hon kommer nog inte idag eftersom det är söndag.
Men det gjorde hon visst. Precis när vi skulle börja turen dök Elisabeth med sin man Larry upp. Det har bott och arbetat i New York i många år men nu flyttat ut till Bristol där det är lite lugnare.
Eftersom de också är seglare och har varit nere i Karibien med sin båt visade det sig att vi hade flera gemensamma bekanta långseglarkompisar.
Larry är amerikan men har studerat i Sverige och han talade alldeles utmärkt svenska.
Det slutade med att vi blev inbjuda till middag hemma hos dem nästa dag.

Det blev en mycket trevlig middag och med var ytterligare ett svenskt par, Monica och Leif. De har också bott och arbetat i USA i många år.
Efter middagen promenerade vi tillsammans med dem tillbaka ner mot hamnen. När vi kom förbi deras hus undrade de om vi inte ville komma hem på middag hos dem nästa dag. Det kunde vi naturligtvis inte tacka nej till.

Tidigare på dagen hade vi också fått ett mail från våra tyska vänner Imke och Uli. Deras båt, Eiland, ligger just nu i Guatemala. På väg hem till Tyskland hade de gjort ett stopp i Boston för att hälsa på Imkes kusin som bor där. Via vår blogg visste de att vi befann oss i närheten. 07.30 på morgonen ringde Uli och sa att de kommer till Bristol om två timmar. Vi var lite trötta och hade knappast vaknat när vi fick samtalet så det blev till att sätta fart.

Uli, Imke och Håkan

Vi fick en trevlig dag tillsammans med dem i Bristol och vi åt lunch tillsammans. De berättade att hela deras seglingssäsong gått om intet. Eiland, som är en stålbåt, hade visat sig ha ganska svåra korrosionsskador när de skulle börja segla så de hade fått starta med reparationer. Stora delar av botten hade behövt svetsas med nya plåtar. För att komma åt överallt hade de till och med varit tvungna att lyfta ur motorn.
Det hela hade dragit ut så långt på tiden att det inte blev tid till någon segling överhuvudtaget denna säsong.

När vi sagt hejdå till Imke och Uli var det bara att åka ut till Unicorn för att byta kläder inför kvällens middag.

Det blev ännu en trevlig kväll med nyfunna vänner.


Vi bestämde oss för att stanna i Bristol över midsommar. Jag har själv lade in sill som vi skulle äta till färskpotatisen. Sillen jag lagt in kommer från Sverige och är en konserv som faktiskt heter inläggningssill. Man får sedan koka lag och krydda efter eget tycke och smak.

Glad Midsommar från Morris.

Bilden ovan visar en bukett midsommarblommor Anna-Karin plockade vid en promenad. Morris kunde hålla sig precis så länge att vi kunde ta några bilder. Sedan blev det alldeles för spännande. Efter en stund återstod inte mycket av buketten eftersom Morris tuggade sönder det mesta.
Vi avnjöt efter detta en traditionell svensk midsommarlunch på midsommarafton. På bordet stod sill, färskpotatis, knäckebröd, ost, gräddfil, m.m. Det enda som saknades var finhackad gräslök som vi inte lyckats hitta. Ja en sak till fattades, en god kryddad snaps. Det har vi inte hittat här i USA. En iskall vodka var dock ett gott substitut.
Till dessert serverades färska jordgubbar med mörk choklad.
 

Vi kom sedan in i en period av ganska trist väder. Det duggregnade och ofta var det tät dimma. Allt kändes fuktigt och rått ombord. Ibland körde  vi värmaren en stund på morgonen för att få bort det värsta av den råa luften.

Efter Bristol besökte vi Wickford. Där fick vi trevliga vänner bredvid oss på ankarplatsen. Brittis och Hjalle anlände med Flying Penguin från Bermuda. De lämnade St Martin två veckor efter oss men hade nu kommit ikapp.

När de kom in hade vi en trevlig eftermiddag/kväll ombord på Unicorn. Vi började med jordgubbar och champagne för att fira deras ankomst. Senare blev det revbensspjäll som vi körde på grillen. Efter det mer jordgubbar till efterrätt.

Dagen efter blev det middag ombord på Flying Penguin som gick i skaldjurens och fiskens tecken. Mycket gott och uppskattat.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp