I förrgår var vi på fjärde juli

Här kommer en sammanfattning av de senaste månaderna. Som vanligt har det reden varit publicerat på bloggen. Ibland kan det bli lite konstigt med tempus i texten. Det mesta har jag kopierat från bloggtexterna. Jag försöker i möjligaste mån fixa till det, men ibland kan det bli lite konstigt. Jag ber läsarna ha överseende med detta.

Vi firade i Bristol som har den äldsta paraden i USA. Den har gått obrutet varje år den fjärde juli sedan 1785, 228 år.
Det var verkligen imponerande. I flera timmar paraderade mängder av olika sammanslutningar. Allt ifrån otaliga musikkårer, brandkårer, poliskårer, mängder av politiker, dansgrupper, krigsveteraner, privata företag m.fl.

Bristol har tjugofyratusen invånare, men man räknar med att ca. hundratusen åskådare kantade gatorna för att titta på. Det är så svårt att få bra platser att människor börjar inta sina platser redan klockan fem på morgonen. Före det klockslaget är det förbjudet att börja muta in sitt område. Vi hade tur och kunde vara på museets gräsmatta och därifrån bevittna allt. Det var mycket roligt att få vara med och se allt detta.

Dagen före hade vi varit på en stor middag med 300 gäster på Herreshoff Marine Museum. Det var Elisabeth som hade bjudit in oss. Vi satt vid ett riktigt svenskbord. Totalt var vi 11 st, då räknar jag också Larry fast han är amerikan. Men han talar perfekt svenska så han räknas ändå. Väldigt trevligt hade vi det. När middagen var avklarad åkte vi med Brittis och Hjalle ut till Flying Penguin för att gemensamt beskåda kvällens fyrverkeri.

Jag kan bara säga att man hade inte sparat på krutet. Ett fyrverkeri som aldrig verkade ta slut. Och det var inga småpjäser som fyrades av. Det måste ha kostat åtskilliga miljoner.

En dag när vi var i Newport hade vi tänkt ta en öl respektive ett glas vin på New York Yacht Club. Klubben har faktiskt en filial i Newport även om klubben har sitt säte i New York.

Vi körde in med jollen till bryggan och förtöjde den. Sedan promenerade vi upp till klubbhuset och satte oss på verandan. När servitrisen kom och skulle ta upp vår beställning blev det genast problem.
- Är ni inte medlemmar, då vet jag inte om vi kan servera er.

Servitrisen drog sig tillbaka för att diskutera med chefen men kom strax tillbaka. Det verkade som om det skulle kunna lösas med att ge oss ett tillfälligt medlemskap som bara gällde för ett besök. Anna-Karin följde med in till kontoret för att fylla i uppgifterna. Men där tog det stopp igen. En annan chef hade kommit på att utan en skriftlig inbjudan från en medlem gick det inte att gästa klubben.
Just i denna veva dök Brittis och Hjalle upp. De hade faktiskt fått en inbjudan av en dam som hade kommit förbi deras båt tidigare på dagen och talat svenska. Hon hade då bjudit in oss att besöka klubben och ta en drink. Men det var ju ingen skriftlig inbjudan.

Nästa sak man skyllde på var att vi inte skulle kunna betala för oss. Naturligtvis hade vi pengar med oss, men på klubben skrivs allt som konsumeras upp på respektive medlem som sedan faktureras för detta.

Vid det här laget hade vi alla tröttnat på den snorkiga och ogina attityden och fann det för gott att lämna klubben.

New York Yacht Club

Istället tog vi våra jollar och körde över till Ida Lewis Yacht Club. Det är också en privat klubb , men där var det inga problem att få komma in som gäster. Det vara bara att skriva in sig i gästboken så var det fixat.

Anna-Karin och jag har tidigare också besökt Newport Yacht Club och inte heller där hade vi några problem. Vi visade vår medlemskort från Antigua Yacht Club och sedan fick vi komma in.

Vi hade bara tänkt stanna helt i kort i Newport på väg ut från Narrangasset och sedan fortsätta väster ut mot Cape Cod. Men som vanligt blev vi kvar några dagar extra. Vi passade på att handla och Anna-Karin och Brittis gjorde också en del cykelutflykter.

En av dagarna anlände den svenska båten Jennifer med skeppare Lars Hässler. Lasse är en en av Sveriges mest erfarna långseglare och han är nu på väg hem till Sverige efter ytterligare ett varv runt jorden. Han kör lite högre tempo än vi gör och beräknar att vara tillbaka i Stockholm redan i september.

Lasse och Anna-Karin

När vi äntligen kom iväg hamnade vi bokstavligt talat mitt i dimman. Ett par sjömil ut från Newport låg det en stor dimbank som vi körde rakt in i. Men med hjälp av radar och GPS var det inga större problem att ta sig igenom. Målet var att ta sig till Cuttyhunk ungefär 20 sjömil bort. Tyvärr blåste det ganska lite denna dag så det blev en hel del motorgång.

Efter två nätter ute vid Cuttyhunk seglade upp till Marion strax utanför Cape Cod kanalens västra ända. Där ligger vi nu och väntar på lite bättre väder. Idag skall det blåsa nordost 10 m/s och det är rakt emot.

Efter att ha tagit oss igenom Cape Cod kanalen seglade ut till Provincetown på den yttersta udden av Cape Cod. Det är en småstad med bara 3000 invånare. Men under sommaren ökar befolkningen till 60000.

P-town, som stan också kallas, är känt för sina stränder, hamnen, alla gallerier men kanske framför allt som ett resmål för homosexuella. Vi kan intyga att det stämmer. Vi har aldrig någonsin sett så många gaypar som här. Stan är fullkomligt packad av dem.

Inne i hamnen ligger just nu en fullskalig replika på segelfartyget Kalmar Nyckel. Originalfartyget lämnade Sverige 1638 och seglade till Delaware. Ombord fanns 24 emigranter från Sverige, Finland, Tyskland och Holland. I Delaware Valley grundade passagerarna den första permanenta europeiska bosättningen. Kolonin kom att kallas New Sweden.

Fartyget var i det närmaste unikt för tiden genom att ha genomfört fyra seglatser tur och retur över Atlanten. Fartyget ingick då i den svenska flottan men såldes sedan tillbaka till Holland och förliste någon gång under sent 1600-tal. Det finns två olika teorier om förlisningen, den ena är att fartyget ska ha förlist utanför Kalmar och den andra säger att hon förliste i Nordsjön utanför Englands kust.

Den amerikanska staden Wilmington i Delaware är idag hemmahamn för replikan. Fartyget byggdes 1997 och fungerar som goodwillambassadör för Delaware.

Det finns möjlighet att segla med ombord. För 60 dollar får man sig en tur på ett par timmar.

Kalmar Nyckel

Vi lämnade Provincetown på Cape Cod och gjorde en dagsetapp upp till Gloucester. Vinden var ganska svag och det hann bli mörkt innan vi var framme. Vi droppade ankaret innanför piren och stannade bara över natten. Tidigt nästa morgon fortsatte vi mot Isles of Shoals. En liten ögrupp 6 sjömil utanför Portsmouth i New Hampshire. Samma sak där, bara ett stopp över natten för att fortsätta nästa dag.

På eftermiddagen var vi framme vid Richmond Island och ankrade bakom ön. Vår första ankring i Maine. Dagen efter gick vi in till Portland för att tanka diesel. När det var klart fortsatte vi bort till Portland Yacht Club. Det är den tredje äldsta yachtklubben i USA och grundades 1869.

Portland Yacht Club

Där ligger vi nu på en boj alldeles utför klubbhuset, ett riktigt toppläge. Att vi ligger här beror på att bojen där vi ligger ägs av Frank och Gail som vi känner. Vi träffade dem i Turkiet och de seglade EMYR samtidigt med oss.
Deras båt Alcid står nu på land och de har köpt en mindre motorbåt som de håller på att göra "The Great Loop" med. Det är kanalfärd som från New York leder in till de stora sjöarna och sedan vidare söder ut. Man kommer till sist ut i New Orleans.

Vi får nu låna deras boj eftersom den ändå är tom. Klubben här har en restaurang men serverar ingen alkohol. Om man vill äta och dricka något med alkohol i lämnar man drickan till personalen som sedan serverar precis som man hade beställt den med maten. Ibland blir vi inte riktigt kloka på de amerikanska lagarna och förordningarna.

En annan sak som hänt sen sist är att Morris badat igen. Inte bara en gång utan två. Första gången var nere i Provincetown. Då var vi ombord på Flying Penguin för gemensam middag. Eftersom det var så lugnt och vi låg alldeles bredvid stängde vi inte båten och Morris var fri att röra sig som han ville.
När vi kom tillbaka efter middagen märkte vi att det var vått på golvet. Konstigt tänkte vi. Sedan såg vi också att det var vått lite varstans och då förstod vi, Morris hade trillat i. Mycket riktigt höll han som bäst på att slicka sig torr.

Andra gången var vid Richmond Island. Det hände någon gång under natten när vi sov och vi märkte inget förrän nästa morgon. Då hittade vi stänk på bordet i salongen, men även lite varstans på durken.

Som tur är vet Morris vad han skall göra när det händer. Han simmar till aktern och klättrar tillbaka ombord via badplattformen.

En dag i Portland gjorde vi en utflykt per cykel och hittade en liten affär längs vägen som sålde hummer. De två som syns på bilden ovan vägde 1,2 kg tillsammans. För det betalade vi 50 SEK. Det är nästan så man får nypa sig i armen för att tro att det är sant.

Det finns trots allt en nackdel med all fisk och alla skaldjur som man enkelt och billigt kan få tag på i Maine. Det är att allt måste hämtas upp ur havets djup.
I vissa områden ligger hummertinorna så tätt att det är som ett minfält att ta sig igenom. Det gäller verkligen att vara på helspänn hela tiden när man tar sig igenom dessa områden. Att använda autopiloten är inte att tänka på.

Tinorna ligger tätt

Vi har också fått känna på den berömda dimman i Maine. Framför allt brukar den ligga tät om mornarna. Ofta är sikten bara 20-30 m. Just nu ligger vi ankrade utanför ett ställe som heter Little Harbour. Att vi ligger utanför beror just på, som namnet säger, att det är väldigt trångt inne i själva hamnen. Men vi ligger fint strax utanför.

Men på morgonen när det började ljusna vid femtiden var det dags för fiskebåtarna att dra ut till havs. Och naturligtvis låg dimman tät. Men det hindrade inte fiskeflottan att dundra ut i full fart. Det var ganska otäckt att höra de mullrande dieselmotorerna alldeles intill oss utan att kunna se något. Svallet kände vi desto mer. Vi får hoppas att de kunde se oss på radar. Allt gick i alla fall bra.

Efter ett par dagar i olika vikar tog vi oss in till Rockland på fastlandet. Vi behövde fylla på med lite mat och annat i förråden. Hummer och fisk är det alltid lätt att få tag på överallt, med det kan vara svårare med övrigt.
Vi tog iland våra cyklar och tog oss med hjälp av dem några km till Shaws som är en stor matvarukedja.

Efter Rockland seglade vi 10 sjömil norr ut upp till Islesboro. Där hade SSCA (Seven Seas Cruising Association) en träff. Vi är inte medlemmar men blev inbjudna ändå tack vara att vi har flera vänner i klubben.

Nu har vi varit med på Seven Seas Cruising Association GAM. Det började i fredags med att vi bildade en stor flotte med alla jollar. Totalt över 50 st. Man fick själv ta med sig valfri dryck. Dessutom hade alla med sig någon form av snacks som skickades runt mellan alla deltagarna. Allt eftersom jollar kom och gick fick man nya grannar bredvid sig.
Anna-Karin hade gjort snittar med het tonfiskröra och de gick åt i en farlig fart.

Det är inte första gången vi varit med om något sådant här. Första gången var i Turkiet för några år sedan. Sedan har vi också varit med på några "raftup" partyn i Karibien.
Det är väldigt trevligt och roligt. Problemet för oss var att vi inte kände en enda deltagare sen tidigare. Eller det är egentligen inget problem. Vad som var lite jobbigt var att försöka komma ihåg alla namn på både båtar och personer som vi träffade. Alla var översvallande trevliga och ville gärna växla några ord med oss.
Eftersom vi var enda utländska båt var det enkelt för alla andra att lära sig våra namn och vårt båtnamn.

När partyt egentligen var slut åkte vi förbi en Hallberg Rassy 42 och sa hej till ägarna Ruth och Herb. Vi blev omgående bjudna ombord. De var riktiga friskusar och trots de var lite till åren komna seglar de varje sommar sin båt själva upp och ner längs ostkusten. Herbert har uppnått den den aktningsvärda åldern av 95 år. Trots det seglar han fortfarande båten tillsammans med sin fru Ruth som enda besättningsmedlem. Jag vet inte Ruths ålder,troligen ett par år yngre, men inte många.

Dag två på träffen var det potluck-lunch. Vi höll till hemma hos Kathy och Dick som har en stuga alldeles vid vattnet.

Varje båt hade lagat någon rätt som man hade med sig och ställde upp på några bord. Det är alltid lika roligt att gå runt och provsmaka lite av varje.
Anna-Karin hade lagat köttbullar eller "Swedish Meatballs" som vi kallade dem för. De var mycket populära och försvann i en rasande fart. Jag själv blev mycket förtjust i en fisksoppa. Som tillbehör till soppan strödde man knaperstekt bacon på toppen. Mycket gott.
Några besättningar hade lagat dessert och ett bord var fyllt med bara sådant.

Efter avklarad lunch, som tog några timmar var det föredrag. Chefen för The Island Institute höll ett mycket intressant anförande om hur de jobbar för att behålla jobben ute på öarna. Precis som i Sverige har priserna på sjönära lägen rakat i höjden och det är svårt att som fiskare ha råd att bo kvar. Dessutom finns det färre och färre ställen att landa fångsterna på, då de arbetspirar och hamnar i många fall sålts ut till andra intressen.

Det är svårt att på bild fånga hur tätt hummertinorna ligger. Men jag lovar att det är helt extremt i det område vi befinner oss i nu. Vad som försvårar passage ytterligare är att de flesta flöten är dubbla. Det vill säga det går en lina på ett par meter mellan huvudflötet och en extra s.k. toggle. Detta arrangemang används på grund av att tidvattenströmmarna är extra starka just här.
När tinorna ligger så tätt som de gör är det svårt att se vilken toggle som hör till vilket huvudflöte.
Att köra motor genom dessa minfält är inte att tänka på. Vi seglar för då är propeller hopfälld och står still. Vi hör dagligen på radion om båtar som fått linor i sina propellrar och tappat förmågan till framdrift.
Men även vi har drabbats på väg in till Swans Island råkade vi köra över en av linorna mellan huvudflöte och toggle. Den fastnade i vårt roder. och vi började släpa hela paketet bakom oss. Linan blockerade dessutom delvis styrningen och vi kunde bara gira åt babord. Eftersom vi seglade med bara genua ute rullade vi snabbt in den. Sedan fiskade jag med båtshaken upp linan till vattenytan. Där stod Anna-Karin beredd med kniv och kunde kapa den. Som tur var hjälpte detta och vi kom loss och även rodret blev fritt.
Togglen gick naturligtvis förlorad då den drev iväg, men tinan satt ju fortfarande fast i huvudflötet så förlusten var inte stor.

Nedan några bilder från Swans Island.

Efter Swans ISland seglade vi till Mount Desert och Acadia National Park. Här finns det otaliga vandringsleder och andra naturupplevelser. Bland annat finns det ett berg som heter Mount Cadillac. Det är 466 m.öh. vilket kanske inte låter så imponerande. Men det är faktisk det högsta kustnära berg som finns norr om Brasilien.
Det är också valrika vatten och vi har ett par gånger sett knölvalar inte så långt från oss.

En dag gjorde vi en hike tillsammans med Kathy och Jay från New Wave och Ruth från Windpower. Vi besteg det näst högsta berget på Mt Desert Island. Det heter Mt Sargent och är 418 m.ö.h. Det är 52 m lägre än den högsta toppen Mt Cadillac.
Man kan vandra upp till den högsta toppen också, men det finns en nackdel. Upp till Mt Cadillac går det bilväg. Det innebär att man får trängas med alla turister som inte orkar snöra på sig vandringsskorna.

Till Mt Sargent går det endast att ta sig till fots. Efter flera dagars regnande med dimma hade vädret klarnat upp och det var klarblå himmel när vi startade på morgonen. Det höll i sig hela dagen och solen strålar värmde skönt när vi kom ovanför trädgränsen.

Några kanske kommer ihåg att jag i ett tidigare inlägg nämnde att vi varit ombord på en HR 42 och hälsat på Ruth och Herb. Jag nämnde också att jag inte visste åldern på Ruth. Det vet jag nu, hon är 90 år gammal.
Anna-Karin och jag tittade frågande på varandra när vi förstod att Ruth tänkte hänga med oss på hiken. Skulle det verkligen kunna sluta lyckligt?
Herb 95 år klagade lite på ond rygg annars hade han också tänkt hänga med.

Längden på dagen hike var 11,7 km. Inte jättelångt men bitvis ganska brant och oländig terräng. Dessutom gick det ganska mycket upp och ned vilket gjorde det extra ansträngande. Anna-Karin och jag kände oss faktiskt ganska möra när vi var tillbaka.

Hur gick det då för 90-åriga Ruth? Alldeles lysande hon hade inga som helst problem med strapatserna och hängde med i vår takt utan problem. Det var knappt så vi trodde våra ögon. Vilken krutgumma.

Hummer har inte alltid varit den exklusiva råvara som det är idag. På 1800-talet var hummer inte alls speciellt populärt. Man använde den bl.a. som gödningsmedel.
Dessutom serverade man den till fångarna i fängelser och till tjänstefolk. Ingen annan ville äta hummer.

För att hummern skall vara legal att ta upp måste den ha ett mått på mellan 84-127 mm från ögonen till ryggslutet. Den måste också väga mellan 0,45- 2.3 kg. Rombärande honor måste alltid slängas tillbaka i sjön.

Den största hummer som fångats vägde över 20 kg.

Häromdagen gjorde vi en liten minihike. Vi tog bussen till Bar Harbour, som är huvudorten på Mt Desert Island. Vi strosade runt där några timmar innan vi fortsatte med buss ner till Sand Beach. Det är öns stolthet och den enda fina sandstranden här. Det var mycket folk på stranden och faktiskt en hel del som badade. Det är inget för oss med en vattentemperatur på 14 grader.

Vi fortsatte istället till fots ner mot Thunder Hole. Det är ett ställe där havets vågor trycks upp i en bergsskreva. Då flyger det som en fontän rakt upp i luften och ett åskliknande ljud hörs. Det blev varken fontän eller åskmuller. Tidvattnet var i sjunkande och havet låg slätt. Alltså dåliga förutsättningar för naturens skådespel.

Efter att ha tagit några kort drog vi vidare söder ut. Vi vandrade längs den vackra kusten. Efter en promenad på 4-5 km kom vi fram till vägen och hoppade på en buss som tog oss hem igen.

Bussystemet fungerar mycket bra här. För att minska biltrafiken har man infört gratis bussar på olika linjer över hela ön. Bara att skaffa sig en tidtabell och sedan åka kors och tvärs.

Vi flyttade oss sedan till Somes Sound och fortsatte att hika. Den först tog oss upp till toppen av Acadia Mt och spåret syns nedan. Hiken var inte så lång men ändå väldigt jobbig. Det var inte ett enda avsnitt med plan mark. Antingen var det brant uppför eller brant nedför. Att stigen dessutom bestod av knöliga klippblock och vassa stenar gjorde det inte lättare.

Visa Hike till Acadia Mtn på en större karta

Den andra hiken gick upp till Beech Mt. I början var det så brant uppför att vi var tvungna att klättra på långa stegar uppför de värsta stupen.

När vi väl klarat av det blev det lite lättare. Denna hike var längre men jag tycker ända inte att den var lika jobbig som den förra.
Det inspelade spåret syns nedan.

Visa Hike till Beech Mt på en större karta

Sedan seglade vi vidare till Castine. En dag tog vi jollen till en närbelägen ö, Holbrook Island. Enligt Anita Harris, som var öns sista privata ägare, blev den bebodd strax efter amerikanska inbördeskriget. Ägaren hette då Kapten Jesse Holbrook. Under många års tid försåg ön varven i Castine med virke för skeppsbyggnad.

Nästa ägare hade sin älskarinna och deras dotter boendes ute på ön. 1891 köpte sedan Edward Kelleren Harris ön för 500 dollar. Där byggde han ett sommarhus till sig och sin familj. Hans dotter Anita levde sedan på ön fram till sin död 1985.
Som en stor natur- och djurälskare testamenterade hon ön till "State of Maine". Villkoret var att ön skulle bli en naturpark tillgänglig för allmänheten.

Enligt testamentet är det dessutom förbjudet med motoriserade fordon, vägbyggnad, kommersiell verksamhet, camping, fiske och jakt. Dessutom är alla bostadshus numera nedmonterade och bortforslade.
Det finns flera fina promenadstigar på ön och de begav vi oss ut på. Det var väldigt trevligt förutom en sak. Vi hade inte räknat med att det skulle vara så mycket mygg. Tyvärr hade vi inte heller med oss något myggmedel. Därför var vi ganska uppätna när vi kom tillbaka.

Häromveckan när vi på väg söder ut genom Eggemoggin Reach mötte vi en Hallberg Rassy 34 med amerikansk flagg. Som vanligt vinkade vi till dem och besättningen vinkade tillbaka. Sedan tänkte vi inte mer på det och mötet föll snart i glömska.

När vi inte har wifi åtkomligt ombord brukar jag hämta ner väder, och även kolla om vi fått några e-mail på sailmailadressen via SSB-radion. En annan funktion i sailmailsystemet heter shadow-mail. Det gör det möjligt att skugga vilka andra e-mailadresser som helst. På så sätt kan vi se om det finns några mail på telia-adressen. Man ser avsändaren och den text som finns i ämnesrutan. Med hjälp av den informationen får man sedan avgöra om man vill hämta mailet via sailmail.
Via shadow-funktionen såg vi att vi fått ett mail med en avsändare vi inte kände igen och ämnet var ”Hej från Castine” skrivet på svenska. Det verkade underligt för vi hade inte träffat några svenskar eller svensktalande personer i Castine. Ett tag trodde jag att det kunde vara spam, men det var ändå bra konstigt att det stod ”Hej från Castine” som ämne.
Jag blev så nyfiken att jag hämtade ner mailet via SSB-radion.

Det visade sig komma från Jerry och Ulla. De som vi mött i Hallberg Rassy 34:an några dagar tidigare. De hade googlat på Unicorn och på så sätt hittat vår blogg. Jerry är amerikan, men talar utmärkt svenska. Ulla kommer från Göteborg.

Jerry hade angivet ett telefon nr i mailet och vi ringde upp. Det visade sig att Ulla och Jerry gärna ville bjuda oss som gäster till Castine. Sagt och gjort, vi seglade tillbaka till Castine för ett andra besök. Denna gång lade vi till vid Yachtklubbens gästbrygga.
Det första som hände där var att vi träffade David Bicks. Ägaren till den Amazon Kombin från 1964 som jag skrev om tidigare (på bloggen). Denna gång blev det åktur i Amazonen och David tog oss på sightseeing genom Castine. Vi körde även hem till hans sommarhus där vi också träffade Davids fru. De har ett fantastiskt hus alldeles nere vid vattnet. Till vardags bor de i New York där David jobbar som advokat trots att han sedan länge uppnått pensionsålder.

Efter åkturen med Amazonen blev vi upplockade av David som körde hem oss till Ulla och hans hus. Där blev vi bjudna på middag och hade en mycket trevlig kväll tillsammans. De berättade att det faktiskt bor flera svenskar i Castine. Bl.a. Sveriges före detta ambassadör på Island och i Indien, Pär Kettis.
Vi kunde också passa på att köra ett par maskiner tvätt hos Ulla och Jerry.

På morgonen dagen efter gav vi Ulla och Jerry en tur ombord på Unicorn innan vi kastade loss.

Hike med förhinder

Visa Hike till Mt Battie på en större karta

Från Castine seglade vi till Camden. En av anledningarna var att vi gärna ville bestiga Mt Battie. Vi hade läst om att från toppen har man en vidunderlig utsikt över Penobscot Bay och Camden.
När jag steg upp vid kvart över sex såg det ut att bli ännu en fin dag. Solen steg sakta upp och det var klart och fint. Jag satte mig vid datorn för att skriva några mail och ett blogginlägg. Under tiden vaknade Anna-Karin och vi åt frukost tillsammans. Vi började klä på oss våra hikingkläder, hällde upp dricksvatten och gjorde lite matsäck att ta med. Nu hade klockan hunnit bli strax efter åtta.
Men när vi då tittade ut igen hade det dragit in tjock dimma. Bergen bakom oss gick inte längre att se. Vi tänkte att det lättar nog snart och då kan vi komma iväg. Det var en efterhängsen dimma och inte förrän vid halv två på eftermiddagen lättade den. Snabbt hoppade vi i jollen för färd in till land.

Det stämde att vi som belöning fick en fantastisk utsikt från toppen. Den var väl värt att vänta på.

Nästa stopp blev Boothbay Harbour. Det är ett ställe med otaliga restauranger, shoppar och hotell. Nu går säsongen mot sitt slut och reaskyltarna sitter uppe nästan överallt. Vi fick höra att det finns bara ett enda hotell som har öppet året runt. Även de flesta restauranger stänger över vintern.

Man verkar vara verkliga djurvänner här. På nästan alla restauranger och hotell sitter det skyltar om att husdjur är välkomna. Man har till och med givit ut en speciell broschyr som handlar om att ta med sig husdjur till Maine.

Trots att vi försökte skälla blev det inga fria drinkar för oss. Men 2:50 USD för en Corona öl är inte så dåligt det heller.

Att saker och utrustning går sönder på en båt är inget ovanligt. Och även vi har vår beskärda del av olika fel och haverier. En del kan vi fixa själva, en del går inte att laga alls och ibland måste vi anlita professionell hjälp.

På bilden ovan har vi tagit ett foto på en s.k. drybag. Där förvarar vi plånbok, kamera och andra saker som vi inte vill skall bli våta när vi kör jolle eller är ute i regn. Drybagen köpte vi i St Martin i våras. Men som synes höll den inte länge. Vi tog några bilder som vi mailade till tillverkaren och klagade. Det gjorde susen, och vi fick omgående ett mail tillbaka med löfte om en ny bag. Vi behöver bara ange en adress dit den skall skickas. Det är fin service.

I förrgår hade vi ett annat haveri. Det var fjärrkontrollen till ankarspelet som fick fnatt. När Anna-Karin tryckte på uppknappen gick spelet igång, men det gick inte att stoppa. Inte förrän kättingkroken åkte in i spelet och fastnade stannade det. Då för att säkringen löst ut för överbelastning.
När jag öppnade kontrollen visade det sig att den ena mikrobrytaren var kortsluten. Det sitter fastlödd på ett kretskort. En helt ny kontroll kostar 259 USD och det kändes lite surt att behöva betala.
Med förstoringsglas läste jag av lite beteckningar på brytaren och testade att googla på dem. Jag fick napp och hittade ett företag i Sverige som säljer dem. Det passar bra att Anna-Karin tar med sig några st. tillbaka när hon kommer tillbaka från sitt Sverigebesök. Gissa vad brytaren kostar när man köper den direkt från en leverantör av industrielektronik.? Jo, 15 SEK, lite skillnad mot 259 USD. Jag behöver bara löda fast den nya brytaren på kretskortet.

Nästa sak som hände var att vi hittade vatten under durkarna på toaletten. Dessutom saltvatten. Felsökningen visade att det var en koppling till watermakern som börjat läcka. Det tog en hel dag att få ordning på det problemet.

I samband med fixandet av watermakern fick jag plocka ut den mesta av utrustningen från garderoben där den är monterad för att komma åt. Bl.a. en flytväst som har automatisk uppblåsning. Den glömde vi tyvärr kvar ute på däcket. Under natten kom ett riktig skyfall och länsarna han knappt med. Flytvästen hamnad då delvis under vatten. Precis det som den skall göra gjorde den då. Den blåste upp sig. Vi vaknade vi 4-tiden av en dov knall följt av ett väsande. Anna-Karin trodde det var jollen som sprängts, med det var det alltså inte.

Vi kan tillägga att Morris blev jätterädd när västen blåstes upp. Han var skärrad hela dagen efter händelsen. Han gick stora omvägar runt västen som vi hängt på tork.

Unicorn är nu tillbaka vid våra kompisars boj utanför Portland Yacht Club. Anna-Karin åkte igår till Sverige för ett två veckors besök där. Det gick direktbuss härifrån till flygplatsen i Boston så det var smidigt att ta sig dit.

Morris och jag stannar kvar ombord medan Anna-Karin är borta. Jag har en hel del underhåll som väntar medan jag ligger här.
Jag började idag med watermakern. Den ville inte riktigt sluta läcka efter förra reparationen och jag fick därför plocka isär den lite mer än förra gången. Efter första provkörningen verkar det hålla tätt. Watermakern fick också nya förfilter. Det är mycket sediment i vattnet här och de sätts fort igen.

Det märks att det går mot höst och inatt var det riktigt kallt. Bara 8 grader. Varken Morris eller jag gillar så låga temperaturer. Nu på dagen skiner solen och det är 22 grader, men vinden är ganska kylig.

Igår var det stora oljebytardagen. Enligt Volvo bör man byta var 100:e timme på en VP2003T, men vi har ökat detta intervall till 200 timmar. Jag faktiskt inofficiellt fått bekräftat från Volvoanställda att det är OK att öka på med 100 timmar.

Sagt och gjort, jag plockade undan plastbackarna, sodastreamen och en del annat som står ovanpå motorhuven. Sedan frilade jag motorn, se bilden ovan. Efter det plockade jag fram verktygslåda, ny olja, spilloljedunk, pump, m.m. Bara att komma så här långt orsakar ett mindre kaos ombord.

Oljebytarpumpen är en liten 12 V pump som jag köpte på Biltema för 2 år sedan. Den har fungerat bra ända fram tills nu. När jag kopplade in den, stoppade ner slangen i oljesticksröret, tryckte på startknappen, gick den igång. Men den sög inte någon olja fast den brummade rejält. Jag försökte på alla möjliga sätt få igång suget, men inte droppe olja fick jag ur motor. Bara att konstatera att något hade hänt med pumpen.

Förr använde vi en manuell pump. Den fungerade så att man kopplade en sorts omvänd cykelpump till en behållare, Sedan stack man ner en sugslang i sumpen och började pumpa. Då uppstod ett undertryck i behållaren och oljan sögs ut. Denna manick hade jag faktiskt sparat. När jag insåg var den fanns blev jag nästan gråtfärdig. Längst framme i förpiken under kojerna. Under stormfock, reservgenua och en massa annan utrustning. Om det inte var kaotiskt förut såg det nu ut som en bomb briserat ombord. Men till slut fick jag fram den gamla pumpen, och den fungerade fortfarande.

Jag sög ut oljan i både motor och backslag och fyllde sedan på ny. Innan jag var färdig öppnade jag också sjövattenpumpen för impellerbyte. Jag brukar byta ungefär en gång per år. En gång körde vi för länge och vingarna på impellern började gå av.. Det var inte lätt att gräva ut dessa rester från kylsystemet.
Det gick fint att få ut den gamla och sedan sätta den nya på plats. Att det sedan var svårt att få locket tätt är en annan historia.

Det är inte svårt att få en dag att gå här om någon nu trodde det. Idag är dags för ett riktigt skitjobb, toalettservice.

Som jag berättade igår var det dags för lite toalettservice. Backventilerna hade börjat få svårt att hålla tätt, och det är en säker indikation på att kristaller byggts upp i systemet. Jag har sett det många gånger förut. Dessa kristaller bildas när urin kommer i kontakt med saltvatten. Och det sker ju hela tiden eftersom vi spolar med saltvatten.

Vi försöker så gott det går hålla kristallerna borta genom att hälla vinäger i toaletten då och då. En syra löser ju upp dem. Men vinäger räcker oftast inte till i längden eftersom syrakoncentrationen är för låg.
En starkare syra skulle naturligtvis avhjälpa problemet, men det har nackdelar. Vi har t.ex. saltsyra ombord som har hög koncentration. Den använder vi till att bleka skrovet när vi färdats i bräckt vatten. Skrovet blir alldeles gult framme fören, men det fixar saltsyran enkelt.
Syran fungerar också utmärkt till att ta bort urinkristallerna, jag har provat. Jag la några av gummipackningarna och backventilerna i ovan nämnda syra och kristallerna löstes snabbt upp. Nackdelen var att allt gjort av gummi blev starkt missformat av denna omilda behandling.

Någon måste göra jobbet

Mer underhåll ombord

Därför vill jag inte hälla för stark syra i toalettsystemet. Istället får man då och då plocka isär spolsystemet och byta packningar och ventiler. Ett trist, smutsigt och söligt jobb. Men det måste göras för att ha ett "Happy ship"

Det börjar bli hög tid att dra sig söder ut. Anna-Karin anländer till Boston på torsdag och då tänkte jag möta henne där. Det är inte mer än 100 sjömil dit, men det mesta går på öppet hav och då skall det helst inte vara för mycket motvind och motsjö. Jag tänkte dela upp sträckan i tre etapper och göra den första och kortaste idag.
Det blir antagligen motorgång de 11 sjömilen ner till ankarviken vid Richmond Island. Under natten slår vinden om till nord vilket skall ge medvind på färden söder ut.

Ett annat bra skäl att segla söder ut är att hösten kommer med snabba steg. Det är riktigt kallt på nätterna och morgnarna. När jag skriver detta är det bara 10 C ute. De nordliga vindarna den kommande veckan gör att dagstemperaturen inte kommer vara högre än 15-18 C. Lite väl kyligt tycker Morris och jag.

Igår bjöd Gail och Frank på sightseeing inne i Portland. Vi tittade på den fina stadskärnan och strosade runt nere i hamnkvarteren. Vi besökte också ett s.k. mikrobryggeri. Goda vänner till Gail och Frank driver bryggeriet och vi provsmakade lite olika sorters öl.
Efter turen åkte vi hem till deras hus där Gail lagade middag till oss.
Det har varit en fantastisk förmån att ha kunnat ligga vid deras boj utanför Yachtklubben, och jag är mycket tacksam för det.

Gail och Frank

Nu har jag flyttat på mig. Det började med att jag i söndags lämnade bojen utanför Portland Yacht Club och motorseglade 12 sjömil ner till Richmond Island. Där ankrade jag över natten. Nästa morgon var jag uppe vid sextiden och började förbereda dagens segling. Så fort det var tillräckligt med ljus tog jag upp ankaret och gick för motor ut ur viken. Jag ville utnyttja den nordliga vinden att ta mig så långt som möjligt söder ut.
Seglen drog fint och vid lunchtid passerade jag Isle of Sholes som var ett tänkbart ställe att stanna på. Men prognosen sa ökande vind till natten och då ligger man inte så bra vid dessa ganska oskyddade öar. Jag beslöt därför att fortsätta ner med Gloucester, ytterligare 30 sjömil söder ut. Vinden minskade lite på slutet och det hann faktisk bli riktigt mörkt innan jag var framme. Etappen blev 70 sjömil.

Under natten pep det i riktigt ordentligt och jag var lite orolig för ankarfästet, men det höll.

När jag vaknade nästa morgon var det bara 8 C ute, inte behagligt. Jag fick dessutom problem när jag skulle ta upp ankaret. Det fastnade i en hummerbur som följde med upp på köpet. Jag höll på en bra stund innan jag lyckades komma loss. Sedan nöjde jag mig med att för endast genua segla mot Boston. Det var inte mer än 24 sjömil och jag var framme strax efter lunch. Nu gick jag inte in till själva Boston utan till Hull som ligger 7 sjömil öster om själva centrum. Där ankrade jag i viken.

Ett litet missöde som inträffade under den långa etappen var att kicken gick av. Inte själva stången med väl den wire som används för att spänna ner kicken. Jag har gjort en temporär reparation genom att ersätta wiren med tamp istället.

Anna-Karin anlände planenligt till Boston i onsdags eftermiddag. Resan hade gått bra och allt bagage kom som det skulle. Hon hade varit lite orolig för alla torkade trattkantareller, kaviartuber, sillburkar, båtdelar m.m. när hon passerade tullen, men allt gick bra.
Från flygplatsen tog hon snabbfärjan ut till Hull där jag låg ankrad med Unicorn.
En angenäm sak som inträffade när jag låg utanför Hull och väntade var att en lokal fiskebåt kom förbi. De kom första gången redan på onsdagen och frågade om jag ville ha hummer. Det ville jag naturligtvis och tog två st. De tänkte jag att vi skulle äta när Anna-Karin kom nästa dag. När fiskarna såg den svenska flaggan vägrade de att ta emot någon betalning.
Döm om min förvåning när de nästa dag kom tillbaka en gång till med ytterligare två fina hummrar. Också denna gång vägrade de att ta betalt.
När Anna-Karin anlände hade jag därför fyra hummrar hängandes i den lilla sumpen bakom båten. Två av dem åt vi kvällen och de andra sparade vi till nästa dag.

Redan tidigt dagen efter Anna-Karins ankomst började vi segla söder ut. Vi seglade hela dagen och ankrade på kvällen i en vik utanför Plymouth. Avgång redan 06.30 nästa morgon för att hinna ner till Cape Cod kanalen innan motvinden skulle börja blåsa. Väl framme vid inloppet fick vi ankra och vänta ett par timmar på att strömmen skulle vända. Strömmen i kanalen är så stark som 4-5 knop och det vill man ju helst ha med sig, inte mot.

På andra sidan kanalen hade sjön redan börjat bygga upp och vi beslöt att gå in till Marion. Där har vi nu tillbringat en natt med vinden ylandes i riggen. Nu på morgonen går det dessutom åska och regnar. Det blir nog ingen segling idag.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg

Till topp