Logg 01-2014, Längs USA:s ostkust 1

Här kommer en sammanfattning av vår resa längs USA:s ostkust. Som vanligt har det mesta redan varit publicerat på bloggen. Jag kommer att dela upp sammanfattningen i tre delar. Detta är den första.

Från Marion seglade vi 12 sjömil söder ut till Woods Hole. Det blev en lucka på ett par timmar med lugnt väder medan vinden vände från syd till nordväst. Då passade vi på. Vi blev sedan liggande i tre dagar väntandes på bra väder för att segla till Block Island. Men det gjorde inte så mycket för vi hade bra internet som var gratis.

Hela ön ägs av familjen Forbes som har sina sommarställen där ute.

Tjusiga sommarställen.

Under tiden i Woods Hole passade jag också på att byta kranar i badrummet.

De gamla hade blivit väldigt ärgade och fula. Dessutom läckte de en del och jag hittade inga reservdelar. Anna-Karin köpte därför med sig en ny armatur från Hjertmans i Sverige. På bilden i katalogen såg det ut att vara exakt likadana som våra gamla, men så väl var det naturligtvis inte.

Den gamla armaturen

Det verkar som att standard på hål i tvättställ är 27 mm. När man har en armatur med utdragbar slang behövs en större diameter, oftast 41 mm. Vårt tvättställ har ett hål på 27 mm och när båten byggdes hade man fått avverka lite på emaljen för att få plats för kranarna. De gamla hade, liksom de nya har, utdragbar slang.

De nya som Anna-Karin hade med sig passade inte alls, de var alldeles för stora. Försök med fil var lönlöst, det var knappt det syntes en repa i emaljen. Det enda som visade sig fungera var min Dremmel (slipmaskin) med ett slipstift i hårdmetall. Men det var ändå inte lätt att slipa bort så mycket som behövdes för att få tillräckligt med frigång. Till slut lyckades jag iallafall få upp ett tillräckligt stort hål för att få allt på plats.

Så här snyggt blev det till slut
 

Från Woods Hole fick vi sedan en fin segling till Block Island. Vi fick starta i gryningen och kom inte fram förrän strax före mörkrets inbrott. Dagen efter stannade vi på Block Island och cyklade runt ön tillsammans med Brittis och Hjalle från Flying Penguin.

Nästa morgon var det tidig avgång igen för att fortsätta väster ut genom Long Island Sound. Vi seglade hela dagen och ankrade för natten i en vik på norra sidan av sundet. Tyvärr hade vi inte tagit in jollen på kort lina vilket resulterade i att tampen hamnade i propellern. Jag fick dra på mig våtdräkt och cyklop och dyka ner för att frigöra densamma.

Samma sak de nästkommande två dagarna, upp tidigt och segling hela dagen. Till slut kom vi fram till Port Washington strax öster om New York City. Där kunde vi ligga på boj som inte kostade något. Det gick också tåg härifrån in till centrum vilket är mycket smidigt när man vill turista i New York.

 

Tillsammans med Brittis tog vi tåget från Port Washington in till Penn Station på Manhattan.
Därifrån började vi promenera. Det första vi gjorde var att gå det som kallas för The Highline. Det är en gammal tågförbindelse som försåg New York borna med varor och livsmedel. Efter som det var trångt på gatunivån byggde man spåret 3 våningar upp i luften. Nu har spåret sedan länge spelat ut sin betydelse och man har gjort om det till en promenadväg.

Sedan fortsatte vi söderut genom Manhattan. När vi gått i tre timmar stannade vi för lunch på en snabbmatskedja som serverar Mexikansk mat, Chipotle. Det var ett så populärt ställe att det till och med var kö långt ut på gatan. Vi beslöt att prova en en annan Chipotle restaurang som bara låg två kvarter bort. När vi kom dit var det stängt på grund av vattenskada. Därför gick vi tillbaka till det första stället igen. Nu var kön något kortare och vi rättade in oss i ledet. Vi tog dagens som var "Burito Bowl". För bara 8 USD fick man en rejäl portion. Vi tog maten med oss och satte oss att äta i en liten park som är tillägnad överlevarna på 9/11. Maten var var jättegod.

Efter avklarad lunch fortsatte vi ner mot pier 17 strax söder om Brooklyn Bridge. Där vände vi och började gå norr ut tillbaka mot tågstationen. Det tog sin tid för det var ganska långt.

Vid sextiden på kvällen var vi hemma i Unicorn igen, rejält möra i benen. Dagen efter stannade jag hemma och fixade med båten medan Anna-Karin och Brittis tog ytterligare en tur in till stan.

Fotoalbum New York

Tyvärr hann vi inte stanna så länge i New York som vi hade velat. Vi hade sedan länge planerat att vara i Annapolis, som ligger i Cheasapeke Bay, till den 10 oktober och det var hög tid att sätta fart söder ut.
 
Från Port Washington är enda möjligheten att komma ut i Atlanten att gå genom New York City. Man kan ju naturligtvis också segla tillbaka genom Long Island sundet, men det skulle bli en rejäl omväg.
Vad som är viktigt när man går med båt genom stan är att ha koll på tidvattnet. Strömmen är stark och i en del smala passager kan det strömma på med 5-6 knop. Därför gäller det att starta vid exakt rätt tidpunkt. Gör man det kan man få bra medström hela vägen.
För vår del innebar det att vi skulle passera Throgs Neck, bron i östra änden av passagen vid 08.40 på morgonen. Dit hade vi bara 4 sjömil från Port Washington så det var inte svårt att hinna i tid.
I början var inte medströmmen så stark, men den ökade successivt.

Den passage där strömmen är som allra värst har passande nog fått namnet Hell Gate. När vi kom fram dit ungefär en timme senare var medströmmen uppe i 4,5 knop, och över grund gjorde Unicorn över 10 knop. Jag kan tillägga att vi gick för motor hela tiden eftersom vinden var i det närmaste obefintlig. Med så mycket medström tog det inte mer än 2 timmar innan vi var igenom stan och ute vid frihetsgudinnan.

Anna-Karin sprang fram och tillbaka mellan sittbrunn och däck och fotograferade med tre olika kameror. Några av bilderna finns i albumet ovan. Som också syns där var vädret helt underbart.

Genom New York (Foto Britt-Marie Schibbye)

När frihetsgudinnan var passerad kom det lite vind och vi kunde börja segla så smått. Vi hade bestämt oss för att göra en ”overnighter” och dra förbi New Jersey i ett enda svep.
 
Seglingen längs New Jerseys kust gick fint och för en gångs skull slapp vi använda motorn. Men säg den glädje som varar för evigt. Tidigt på morgonen dog vinden ut när vi hade 20 sjömil kvar till Cape May. Det blev trots allt till att starta motorn. Hjalle och Brittis kom fram fyra timmar före oss eftersom de varit snabbare med att starta motorn.

Efter rådslag ombord på Flying Penguin bestämdes avgång nästa morgon till 05.00. Att vi behövde gå så tidigt berodde på att vi skulle runda Cap May och fortsätta upp genom Delawarefloden. 45 sjömil upp i floden startar C & D kanalen som leder över till Cheasapeake Bay. Det gäller att klara av detta på ett stigande tidvatten för att inte få motsröm.

När vi avseglade 05.00 var det fortfarande kolmörkt. Det ljusnar först vi halvsjutiden. Det innebar att vi snirklade oss igenom grundområdena söder om Cap May i svarta mörkret. Det var stundtals inte mer än fyra meter djupt. Tur att vi har bra elektroniska sjökort. Flying Penguin gick också före oss och vi kunde följa deras spår på AIS:en.
Det finns en djupare farled men den går betydligt längre ut och innebär en omväg på 20 sjömil.

Vi hann nästan upp till kanalinfarten innan strömmen vände. Den sista timmen gick den emot oss. Vi körde igenom den 12 sjömil långa kanalen och ankrade i en vik på Cheasapeake sidan. Totala distansen för dagen var 80 sjömil, allt för motor.

Genom C & D kanalen

Nästa dag blev det återigen motorgång till Baltimore. Det har varit väldigt mycket motorgång senaste tiden och det är vi riktigt trötta på.
 
Vi ankrade inne i centrala Baltimore och begav oss ut på stan för att se oss omkring. Vädret var fantastiskt med temperaturer på 25-28 C. Att det var fredag kväll gjorde naturligtvis att det var fullt med folk ute.
Dagen efter gick Brittis och Anna-Karin på ett konstmuseum medan Hjalle och jag besökte Constellation. Det är det sista skepp som amerikanska flottan byggde som bara hade segel som framdrivning. Det färdigställdes 1854 och stationerades sedan i Medelhavet. Där skulle det se till att inga europeiska skepp hamnade i sydstaternas händer under amerikanska inbördeskriget.

När det uppdraget var slut låg det utanför Afrikas västkust och uppbringade skepp som försökte smuggla slavar. Slaveri var ju vid denna tid avskaffat i Amerika. En gång träffade de på ett skepp med 900 slavar ombord som var på väg till Kuba. Skeppets stoppades och fångarna återbördades till sitt hemland.

Skeppet var faktiskt i aktiv tjänst så sent som under andra världskriget. Men då bara som ett stabsfartyg som aldrig lämnade hamn.

Sedan fick vi en dag med lite sämre väder och låg kvar och väntade. Det blåste dessutom sydlig vind vilket var rakt emot det håll vi var på väg emot. Vi passade då på att handla på stormarknaden som låg alldeles intill vår ankringsplats.

Så fort vinden slagit om till nord lättade vi ankar och seglade söder ut. Vi fick en fin segling ner mot Annapolis. Där är det så här års en stor båtmässa som vi tänkt besöka. Efter tips av vänner som vi träffat i Maine ankrade vi en mycket skyddad vik som heter Crab Creek strax sydväst om själva stan
 

En av fördelarna med att ligga ankrad i Crab Creek, förutom att det är väl skyddat, är Wolfgang och Gemma. De är funktionärer i något som heter OCC (Ocean Cruising Club). Det är en klubb som man kan bli invald i efter att genomfört en havssegling på minst 1000 sjömil nonstop.
OCC har medlemmar och representanter över hela världen. Wolfgang och Gemma är så generösa att de har en bil som står till förfogande för klubbmedlemmar som ankrar i viken. Trots att vi inte var medlemmar så fick vi disponera bilen ändå. Det var mycket praktiskt då vi vill åka in till stan och göra ärenden. Allt ifrån att gå på båtmässan till att tvätta.

Vi har flera vänner som är med i OCC och de har nu föreslagit oss som medlemmar. Vi uppfyller ju kvalifikationerna. Man måste få rekommendation av minst två andra medlemmar för att kunna bli invald. Våra uppgifter är nu skickade till London där det kommer att avgöras om vi blir medlemmar eller inte.

En kväll var det träff hos "The Salty Dawgs". Det är ett seglingsrally som går från Cheasapeke Bay ner till Virgin Islands. Det startar i början av november. Vi var där för att få lite information och träffa seglingskompisar.
En som var där var Chris Parker som syns på bilden nedan tillsammans med Anna-Karin. Han är välkänd bland alla seglare i Karibien och på ostkusten i USA. Han är alla seglares väderguru.

Chris och Anna-Karin

Varje morgon ger han väderinformation över SSB-radion. Det är olika frekvenser och tider för resp. område. Naturligtvis kostar det inget att lyssna med, det kan alla göra gratis. Men Chris har också utökad service som han tar betalt för om man vill utnyttja den.
Man kan t.ex. ropa in över radion och få specifik information för just den sträcka man är intresserad av. Man kan också prenumerera på e-mail som man får dagligen. Det finns lite olika varianter.

Chris Parker sponsrar deltagarna i Salty Dawgs med väderinformation under rallyt. Det var därför han deltog på träffen.

Chris Parker till trots så kunde han inte göra mycket åt det rådande vädret. Det var minst sagt uselt. Det regnade, blåste och var är kallt. Det var resterna efter den tropiska stormen Karen som  hade nått våra trakter.
 

Efter att ha väntat ut det dåliga vädret och också lagt en dag på sightseeing i Annapolis drog vi upp ankaret. Som syns på bilden ovan hade det nu slutat blåsa helt. Allt eller inget. Det blev mycket motorgång de 35 sjömilen ner till Salomons Islands. Vi försökte segla men det gick bara i tre knop. Det är lite väl sakta om man vill hinna fram innan det mörknar.

Lugnt i Crab Creek

Vi behövde också köra motorn. Dels för att ladda batterierna, det var inte mycket sol i Annapolis, dels för att köra watermakern. Vi hade nästan inget färskvatten kvar så det var hög tid att tillverka några hundra liter.


 

Bilden ovan är tagen kvart över sju på morgonen i Urbanna. Det ryker för fullt från vattnet i den kalla luften och det ger ett fullkomligt trolskt intryck. Anledningen är nog att det är helt vindstilla och bara 7 C ute. Vid sextiden när jag gick upp var det bara 12 C inne i Unicorn. Jag slog på värmaren och fick upp innetemperaturen till mer behagliga 20 C.

Senare när solen värmt några timmar planerar vi att segla till Deltaville. Det ligger 24 sjömil från Urbanna. Prognosen lovar svaga vindar så vi får väl se hur det blir med seglandet.

I Urbanna träffade våra vänner Ginny och Sam som bor där. De har två hundar och tre katter. Morris nosade mycket misstänksamt på oss när vi kom hem och undrade vad det var som luktade så konstigt.

 

Seglingen från Urbanna till Deltaville blev som jag befarade bara motorgång. Men det var bekvämt och helt platt vatten. Vi passade också på att göra en hel del vatten eftersom motorn ändå var igång. Vattnets salthalt är betydligt lägre här inne i Cheasapeke än ute på öppna havet. Det betyder att jag fått skruva ner trycket till bara hälften av normalt. Skulle man inte göra det överbelastas osmosismembranet.

Just i Deltaville stod Unicorn på land för tre år sedan medan vi gjorde ett Sverigebesök. Eftersom båten legat i vattnet i snart 15 månader tyckte vi att det var dags för lite underhåll. Vi beslutade därför att försöka gå upp på land för några dagar.
Jag gick upp på kontoret och mötte där Chuck som vi träffade här förra gången. Chuck jobbar som projektledare på varvet. Han meddelade snabbt att det var inga problem vi kunde komma in direkt.
Sagt och gjort, en halvtimme senare stod Unicorn på land.

Lite lustigt är det, när vi lyfter i Trinidad måste man sätta sin namnteckning på minst 10 olika ställen i ett omfattande kontrakt. och dessutom förskottsbetala. Här åkte vi upp på land utan en enda signering eller betalning.

Botten såg mycket bra ut och hade i princip ingen beväxning. Färgen från Trinidad innehåller en hel del godsaker. Men det fanns ett par ställen färgen hade haft svårt att fästa och där såg det desto värre ut. Likaså i vattenlinjen hade en del färg försvunnit. Men det berodde på att vi skurat rent densamma då och då. Detta skulle vi nu fixa till. Propellern behövde också göras ren och poleras upp. Alla anoder måste också bytas. Vi hade en hel lista med saker som vi skulle hinna med på de 5 dagar vi stod på land.

 
Efter avslutat arbete på Unicorn och sjösättning seglade vi ner till Hampton. Det ligger ungefär 35 sjömil söder om Deltaville strax norr om Norfolk. Därifrån skulle ett rally avsegla den fjärde november. Det heter The Salty Dawg Rally och går från Hampton direkt ner till BVI (Brittiska Jungfruöarna). Det är en segling på 1300 sjömil och kan vara bitvis tuff. Vi hade planer på att delta, men bara om vädret visade sig vara bra.

Nu blev det inte så. Deltagarna gav sig iväg utan oss. Istället seglade vi söder på ICW. I efterhand visade det sig att vi nog gjorde rätt. Flera av båtarna fick snart problem i det hårda vädret. Våra kompisar Helen och Dave tappade tre dygn ut sitt roder i vindar på över 25 m/s. I samband med detta gjorde båten ett sådant plötsligt stopp och Dave föll och bröt ett revben.

Själva låg vi  i Beaufort marina och red ut ovädret. Det var ganska kallt med bara 10 C. Vi beslutade att ge upp försöket att segla direkt till BVI. Det är för mycket dåligt väder så här års. En sak var dock säker, vi satte högsta fart söder ut mot värmen.

Att vi valde att avstå från Salty Dawg rallyt var nog väldigt klokt. Vi har fått lite uppgifter vad som hänt även om rapporterna långt ifrån är fullständiga.

Två båtar fick överges och besättningarna  plockas upp av helikoptrar från USCG (US Coast Guard). Två eller möjligen tre båtar  förlorade sina master. Tre eller fyra båtar har tappade sina roder. En del av de skadade båtarna kunde linka tillbaka för egen maskin, andra behövde bogsering av USCG. En bruten arm rapporterades också.

En av de båtar som behövde bogsering var våra goda vänner Helen och Dave på ombord på Jammin. Det tappade som jag tidigare nämnt sitt roder i tuffa förhållanden när det korsade golfströmmen.

Vi fick ett mail från dem där de berättade att bogseringen tog 40 timmar tillbaka in till Norfolk. De första 24 timmarna var de ombord på sin båt men blev sedan förflyttade till kustbevakningsbåten. Anledningen var att man inte längre kunde garantera deras eller Jammins säkerhet i de svåra förhållandena.

Jammin (Foto USCG)

Dave rapporterade om skadorna som uppstod på grund av det tappade rodret. Invertern dränkt i saltvatten och ur funktion. Värmesystemet ur funktion. Antagligen måste hela rullfockssystemet bytas. Storskotsystemet kvaddat. Skörad genua. Vindgeneratorn tappad över bord. Madrassen till dubbelsängen så dränkt i saltvatten att den inte gick att rädda. Alla durkar totalt dränkta i saltvatten, kanske måste de bytas. Utombordare helt dränkt i saltvatten och behöver renoveras.

Trots alla skador är Helen och Dave naturligtvis tacksamma att de överlevde och att de fortfarande har kvar sin båt. Skadorna går att reparera även om det kommer att ta lite tid.

Vi seglade istället på ICW från Norfolk till Beafort. Där stannade vi ett par dagar medan en kuling blåste över. Sedan seglade vi därifrån direkt ner till Fernandina Beach. Vi kom in strax innan det blev mörkt igår kväll. Vi har haft fin segling i tre dygn även om det gått lite sakta. Vi kunde med nöd och näppe göra dygnsdistander på 100 sjömil. Nu funderade vi som bäst på hur vi skulle fortsätta när kvällens kuling dragit förbi. Man kunde gå inomskärs på ICW, men det är grunt och ganska tråkigt. Det blir också nästan 100 % motorgång. Vi har gått härifrån ända till Miami på ICW så vi vet.

Utomskärs skulle det bli en del sjö och frisk vind att kämpa mot. Man kan dessutom inte gå in i någon hamn var som helst. Vi måste använda s.k. klass A inlopp. Det innebär att det djupt nog samt säkert att gå igenom även om sjön skulle gå hög. Härifrån har vi 160 sjömil till nästa klass A inlopp som är Cape Canaveral.

När vi var på väg in till Fernandina Beach hann det nästan bli mörkt innan vi kom fram. Vi tände därför våra lanternor. Då upptäcktes att motorgångslanternan i masten var ur funktion. Därför hissade Anna-Karin upp mig till den när vi låg tryggt förtöjda vid bryggan i Fernandina. Det visade sig vara glödlampan som var trasig. Morris brukar tycka om att spana på fåglar som sitter i masten och är mycket fascinerad av dem. Denna gång tyckte han dock att det var en ovanligt stor fågel som satt sig uppe i masten. Han var inte alls imponerad utan tyckte inte om monsterfågeln däruppe. Anna-Karin berättade att Morris faktiskt började morra. Han morrade så hela katten vibrerade. Varken Anna-Karin eller jag har någonsin hört honom göra detta förut.

När vi väntat ut kulingen som drog förbi Fernandina var vi väldigt i valet och kvalet om vilken väg vi skulle ta. Antingen korta etapper på ICW eller en längre etapp på öppet hav. Vi vet sedan tidigare att sträckan söder ut på ICW är ganska grund och det var därför inte så lockande. Å andra sidan var inte väderprognosen den bästa för att segla på utsidan. Om vi valde att gå på utsidan fanns det inget användbart inlopp förrän 160 sjömil söder ut vid Cape Canaveral.

Våra kompisar Patty och John på Haven hade gett sig iväg tidigt på morgonen och av dem fick vi en rapport över radion. De sa att det var ganska stökigt att ta sig ut men så fort man kom ut på djupare vatten blev det bättre. Det avgjorde saken och vi bestämde oss för utsidan. Det blev också riktigt stökigt att ta sig ut. Vi hade en medström på 4 knop med en frisk vind på 10-13 m/s som blåste tvärs strömmen. Vågorna blev väldigt branta och en del bröt till och med. Men efter en halvtimma var det över och vi kunde falla av söder ut. Det gick undan värre och Unicorn seglade på i 6-7 knop. En katamaran som gick ut före oss fick en brytande våg över sig som hamnade i deras jolle som hängde i dävertar. Dävertarna kröktes och de fick vända tillbaka.

Vinden stod sig ända till fyratiden på morgonen då den avtog markant och vred emot. Eftersom det alltid tar längre tid för sjön att lägga sig blev det väldigt obekvämt. Dessutom blev farten så dålig som bara 3 knop. Därför var det bara att stötta lite grann med motorn. Så höll det på mest hela dagen. Ibland fick vi bra vind och kunde stänga av motorn, ibland försvann vinden och det blev till att starta igen.

Vi kom fram till Cape Canaveral vid sjutiden på kvällen och då hade det hunnit mörkna. Allt var stängt och det fanns ingenstans att ankra, men vi hittade en tankbrygga där vi la oss för natten. Strax efter sex nästa morgon var vi uppe och gick in slussen som leder in på de inre vattenvägarna. Slussningen gick bra även om det var lite krångligt att förtöja Unicorn vid slussvägen.

Från Cape Canaveral fortsatte vi för motor på ICW till Melbourne. Därifrån kunde vi bevittna en raketuppskjutning.

Det var en Atlas 5 som skulle flyga mot Mars. Där skall den sond som raketen bär på undersöka atmosfären på Mars. Man vill ta reda på vilken roll atmosfärisk gas har spelat när det gäller klimatförändringar på planeten.

Tyvärr var det ganska molnigt , och dessutom befann vi oss nästan 45 km från uppskjutningsplatsen. Vad vi såg var ett eldklot som snabbt accelererade upp mot himlen. Efter bara 7-8 sekunder försvann raketen in i molnen och vi såg den aldrig mer igen. Efter drygt 2 minuter nådde ljudet fram till oss. Det var ett mäktigt dovt muller, och man kunde verkligen höra vilka krafter som är involverade.

Atlas 5 togs i bruk 2002 och är en tvåstegsraket. Den är 58 m hög och 4 m i diameter. Den kan bära en nyttolast på 13-30 ton beroende på hur högt den skall lyfta sitt innehåll.

Kostnaden för att skicka iväg en Atlas 5 år 2103 beräknas till ca. 225 miljoner US dollar.
Då tillkommer naturligtvis kostnaden för det som raketen är lastad med. Det kan vara allt från forskningssonder till satelliter för GPS-systemet

Atlasuppskjutning

Att det är grunt på ICW är ju inget nytt. Man stirrar nästan oavbrutet på ekolodet för att hålla koll på djupet. Den muddrade rännan är smal och det är mycket lätt att hamna utanför. Att det är långt mellan prickarna gör det inte heller lättare.

När vi var på väg in till Stuart råkade vi missa att att ligga precis i mitten på farleden och då tog det inte många sekunder innan vi satt fast på en sandbank. Vi försökte köra oss loss med motorn men det gick inte. Vi kunde dock vrida Unicorn så att båten hamnade tvärs vinden. Det blåste ganska friskt och vi rullade därför ut genuan helt. Det gjorde att vi kunde kränga ner båten och med hjälp av motorn köra oss flott igen. Så långt var allt väl, ända till Anna-Karin fick syn på att det var fullt med vatten inne på toaletten. Inte bra, hade vi sprungit läck? Var kom allt vatten ifrån?

Med Unicorn förhåller det sig så att om vi seglar hård bidevind för babord hals måste vi stänga utloppet till handfatet på toaletten. Annars tränger vatten in den vägen på grund av lutningen. Det var precis vad som hade hänt nu. Det var bara det att ingen tänkte på att stänga ventilen i ivern att ta oss av grundet.

Vi svampade upp allt vatten, men det räckte inte. Vattnet hade även trängt in i skåpet under handfatet och blött ner allt som fanns där inne. Dagen efter fick det därför bli storsanering och sötvattensköljning.

Från Stuart körde vi ner till Hobe Sound. Där kunde vi lägga till vid en brygga. Den ägs av Nancy och George som är Port Officers för OCC (Ocean Cruising Club) och de har också ett hus här. De har bjudit in oss fira Thanksgiving tillsamman med dem. Det är en högtid som är nästan lika stor som Jul i USA. Vi har firat Thanksgiving flera gånger förut så det är ingen nyhet för oss. På menys står alltid kalkon med många tillbehör.

Jag glömde att berätta att vi blev accepterade som medlemmar i OCC. Därför kan vi nu utnyttja alla förmåner som det innebär. Bland annat många fria bryggplatser och bojar.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp