Logg 02-2014, Längs USA:s ostkust 2

Det räcker inte med intyget jag skrev om ovan, Morris behöver också ett importtillstånd för att få resa till Bahamas. Nedan berättar jag lite om svårigheterna att få det.
 

Ett annat byråkratiskt bekymmer som vi hade var att mina 6 månader i USA höll på att gå ut.
 

Från Hobne Sound gick för motor ett par timmar ner till Lake Worth. Där ankrade vi bland många andra båtar. Vi behövde vila upp oss lite efter alla sociala aktiviteter senaste tiden, men också ägna lite tid åt Unicorn samt sköta en del administration.

Anna-Karin polerade allt rostfritt ombord medan jag tvättade sprayhood och lagade teakpluggar. Vi betalade också en del räkningar och sorterade upp några högar med papper som vi samlat på oss.

En dag kom det in en Kanadensisk båt för att ankra en bit bakom oss. Det bar sig inte bättre än att de gick för nära land och fastnade på grund. Deras kompisar var där med sin jolle och försökte hjälpa dem, men de kom inte loss. Jag sjösatte därför vår jolle och körde dit för att se om jag kund göra något. Jag föreslog den välbeprövade tekniken att ta ett fall och fästa en lång lina till ändan. Så gjorde vi och jag fäste den långa linan i aktern på jollen. Sedan körde jag vinkelrät ut från den grundstötta båten så den lutades ner. Ägarna Phil och Krista kunde då med hjälp av sin motor köra av grundet.

De var mycket glada för hjälpen och som tack bjöd de in oss på drinkar.

Sedan fortsatte vi ner till Boca Raton för att träffa Ruth och Herb. Läs mer nedan.

Att ta sig från Lake Worth ner till Boca Raton blev ganska segt. Vi hade motvind och motström nästan hela vägen. Eftersom det finns öppningar ut mot havet på flera ställen längs ICW innebär det att det är tidvatten. Ibland kan man ha tur och få medström till man passerar en öppning. Om passagen sker vid lågvatten fortsätter då medströmmen på andra sidan. Om man istället passerar nära högvatten drabbas man av en dags motström. Det gjorde vi igår, men ibland går det inte alltid att välja eftersom vi är hänvisade till att färdas i dagsljus inne på ICW. Hela dagen hade vi 0,5-1 knop emot oss.

Under de 30 sjömil som vi igår tillryggalade passerade vi dessutom 12 broar som alla måste öppnas för att vi skall kunna komma igenom. Ofta finns det restriktioner på när de öppnas. T.ex. varje hel och halv timma. Extra motigt blev det när det vid ena bron pågick arbete och den bara öppnades en gång/timma. Givetvis missade vi en öppning med fem minuter och fick vänta nästan en hel timma på nästa möjlighet.

Inte förrän i skymningen var vi framme och kunde ankra. Dagen efter tittade vi på ljusparad tillsammans med våra vänner Ruth och Herb som har en lägenhet i Boca Raton. Det var fullt med båtar som klätts med julbelysning. Vi såg en sådan parad i St Agustine för tre år sedan och det var mycket effektfullt.

Ruth och Herb hade ordnat med picknick under ljusparaden tillsammans med ett tiotal andra vänner. Vi blev upphämtade vid femtiden och åkte sedan en bit till en park där man hade bra utsikt över ICW.

Ruth hade beställt hade beställt färdiga picknicklådor som vi kalasade på. De hade också tagit med sig en stor kylbox med is och kallt vitt vin. Men jag hade på känn att det inte skulle vara tillåtet att dricka alkohol i en offentlig park, det är det nästa aldrig. Mycket riktigt, när Ruth tog fram en flaska kom det en polis och talade om att alkoholförtäring var förbjudet. Sedan är det en annan sak att snart blev så mycket folk i parken att polisen inte kunde se oss. I smyg hälldes vinet upp i röda plastmuggar så att ingen kunde se innehållet.

Själva paraden startade vid sjutiden då det blivit mörkt. Totalt deltog mer än 50 båtar och det var allt från stora yachts på 40 m till små roddbåtar. Vissa båtar hade tusentals lampor ombord, medan de minsta roddbåtarna körde med levande marschaller. Paraden var mycket sevärd men det var svårt att få bra bilder i mörkret. Man skulle behöva ha kameran på ett stativ.

Efter avslutad parad blev vi skjutsade tillbaka till bryggan där vi förtöjt jollen. Det var inte långt hem till Unicorn bara ca. 250 m. Eftersom det var mörkt monterade jag på vår vita runtlysande lanterna i det nya fästet som jag fixat ovanpå motorn. Men vi han inte många meter ut från bryggan förrän vi blev stoppade av en stor RIB-båt som det stod ”Law Enforcement” på. De välbeväpnade grabbarna ombord tyckt att vi måste ha en röd och grön lanterna också. De ville också se att vi hade flytvästar ombord. Det hade vi, jag hade ju köpt två begagnade västar i en secondhandbutik i Newport. Att dom är helsunkiga och vi aldrig skulle komma på tanken att bära dem är en helt annan sak. Anna-Karin kunde dessutom visa upp både visselpipa och mobiltelefon. Jag har aldrig någonsin hört talas om att mobiltlefon skulle vara något krav, även om det givetvis kan vara bra att ha en med sig.

Jag vet att de svenska reglerna säger följande:

”
Motorbåt under 7 m och 7 knop
Motorbåtar under 7 meter som har en max fart på 7 knop får föra ett runtlysande vitt ljus. Ljuset skall synas minst 2 sjömil. Dessa båtar bör dock om möjligt även föra röd/gröna sidolanternor.
”

Alltså en rekommendation men inget krav att ha röd/grön lanterna. Möjligen säger de internationella reglerna något annat och det kan också vara så att det finns lokala regler i Florida. Internet är just nu så skakigt att jag inte kunnat kolla upp exakt vad som gäller.

Grabbarna från Law Enforcement sa att enda möjligheten för oss att komma hem var att de måste bogsera oss. Ok tänkte vi, det är väl ingen idé att börja argumentera så vi accepterade bogsering. Ungefär 100 m drog de oss innan de tyckte att vi kunde klara oss själva. Tydligen hade de tråkigt och för lite att göra och då blev vi ett lämpligt offer.
Vi gjorde succé hos våra båtgrannar Kirsti och Phil då de såg att vi blev bogserade med blåljus påslagna.

I söndags eftermiddag var det dags för nästa aktivitet tillsammans med Ruth och Herb. Kammarkonsert med ”Delray String Quartet”, som ges en gång i månaden på ett av hotellen i Boca Raton.

Denna gång var kvartetten utökad med en gästartist, Jonah Kim på Cello. Vi var där i god tid och markerade våra platser på första raden. Både Ruth och Herb har lite problem med hörseln och vill sitta nära för att få bästa upplevelsen. Det hade vi inget emot.

Konsertens första del var ett mer okänt stycke skrivet av L. Beethoven. Opus 95 ”Serioso”. Det tog ungefär en halvtimma att spela igenom detta verk.

När det var avklarat gjorde gästartisten entré. Ett stycke av James Grant, ”Waltz for Betz”, spelades av den nu utökade kvartetten till kvintett.

Sedan blev det paus i en kvart. De flesta passade på att besöka baren för en öl eller ett glas vin.

Del två av konserten var ett stycke skrivet av Franz Schubert. ”Quintet in Major, D.956”

Jag har aldrig varit någon stor älskare av kammarmusik, men det kanske är dags att ändra sig. Musikerna på scenen hanterade sina instrument med sådan oerhörd skicklighet och lockade fram toner som var ljuvliga för våra öron. Jag måste tillstå att jag blev djupt imponerad av deras framförande av denna musik. Jag kan gott tänka mig att höra mer av samma sort.
Läser man på kvartettens hemsida, se länk nedan, förstår man att det inte var några dussinmusiker vi lyssnade till.

Ruth, som känner medlemmarna i kvartetten, berättade att förstaviolinisten Mei Mei Lou nyligen köpt en ny fiol som hon spelade på. För att ha råd blev hon tvungen att ta ett lån på familjens hus. Fiolen kostade 250.000 US-dollar.

Ruth har själv varit cellist men sålt sitt instrument. Hon tycker att hon är för gammal för att spela. Dessutom tålde inte cellon den fuktiga luften ombord på Windpower, deras HR 42.
Det som jag tycker är lustigt i sammanhanget är att hon fick mer betalt för stråken än från cellon. Stråken var tillverkad av en en fransk mästare i mitten på 1800-talet, och var märkt med hans signum.

Efter avslutad konsert åt vi pizza på en restaurang i närheten. Det har Ruth och Herb som vana att alltid göra efter avslutad kammarkonsert.

För oss var det något nytt, och därtill en mycket angenäm upplevelse.

Trots att det var mörkt när vi kom tillbaka till jollebryggan, och vi fortfarande inte har någon röd/grön lanterna, slapp vi bogsering med blåljus.

Ruth 91- Herb 95 år gamla lämnade oss ungdomar inte utan aktiviteter. På agendan står stod ett stort BBQ-party med alla deras grannar. 

Vi blev upphämtade av Ruth vid tvåtiden på eftermiddagen. Hon körde oss hem till lägenheten där vi ställde av lite saker. Lägenheten ligger på 15:de våningen och utsikten är fantastisk. När man står på balkongen och tittar ned känns det nästan otäckt högt.

Sedan stod strandpromenad på programmet. Vi gick fram och tillbaka längs stranden som löper alldeles utanför huset där Ruth och Herb bor. Just nu höll man med jobb för att återställa stranden som blev skadad i förra årets orkan, Sandy.
Sandy gick inte över Florida men sjön var ändå så grov att stora delar av stranden spolades bort. Nu suger man upp sand från botten med vad som kan liknas vid en jättedammsugare och blåser tillbaka den till stranden.
Vi har sett det en gång förut när vi var i Barcelona. Där hände samma sak, en vinterstorm spolade bort all sand. Den fick också där blåsas tillbaka med en sandsug. Sanden kommer annars tillbaka på naturlig väg men det kan ta några år. Men det är ju inte så bra för turistnäringen som önskar sig fina vita sandstränder.
Efter en timmas promenad var dags att svalka av sig i poolen och simma några vändor. Sedan passade vi på att använda faciliteter som dusch, tvättmaskin och torktumlare i lägenheten.

En gång i månade bjuder bostadsrättsföreningen på grillparty. Nu var det en sådan dag. Alla som äger en lägenhet är välkomna och man kan också ta med sig gäster. Det grillades hamburgare och hotdogs. Det fanns också pizza, pastasallader samt alla tillbehör som behövs till hamburgare och varmkorv.
På ett bord stod det vin och öl som man kunde förse sig av.

Efter avslutat party blev vi skjutsade tillbaka hem och avslutade kvällen med att titta på en film.

Någon ny båt är inte aktuell för oss, vi trivs bra med Unicorn. Men Ruth och Herb har lagt ut sin Hallberg Rassy 42 till försäljning. De tycker att de blivit lite för gamla för att hantera en så stor segelbåt. Men de har inte tänkt sluta med båtliv. Som ersättning är de nu ute efter en motorbåt. Häromdagen var de därför ute och provkörde en tänkbart objekt. En 33 fot båt av amerikanskt märke. Men den föll dem inte smaken, Herb tyckte den var på tok för liten. Dessutom gick den för sakta, bara 14 knop. Nu har de bestämt sig för att 35-38 fot måste det vara, och den ska kunna göra minst 15 knop fullastad i havssjö.

Om någon skulle vara intresserad av en HR 42 i absolut toppskick till bra pris så säg till. Båten har fått både ny motor och nytt teakdäck för ett par år sedan. Vi har sett den både in- och utvändigt och vet att allt är tipptopp.

De begär 159.000 US-dollar för den.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp