Under natten drog fronten in över oss. Det blev inte alls så mycket vind som prognosen sagt, men däremot mycket regn. Vi hörde av en annan båt som inte låg så långt ifrån oss att de hade haft 15-20 m/s och det verkar som om vinden varierat ganska mycket. Nu på morgonen är det helt stilla och grått. Då och då kommer en regnskur och det är bara 17 C ute.

Eftersom vädret var trist passade vi på att besöka ett internetcafé. Vi hittade inte något nät som nådde ut till båten. Vi såg också att några fiskare kom in med sin fångst och vi skyndade dit för att se vad det var. Det visade sig vara "Stonecrabs". Jag har ingen aning om de på svenska kort och gott heter stenkrabbor eller något annat. I vilket fall som helst köpte vi 1 kg krabbklor. Big John, som vi handlade av, var så pratsam att han råkade slänga med dubbelt så mycket som vi beställt. Det tog vi gärna emot.

Hemma ombord kokte vi sedan alla klorna. Det var så mycket att det precis fick plats i vår största kastrull. Sedan åt vi så mycket vi orkade tillsammans med hemlagad aoli.
Kanske har krabborna fått sitt namn av sitt skal. Det var nämligen stenhårt. Bara med nöd och näppe lyckades jag knäcka klorna med den största polygriptången vi har ombord. Och jag garanterar att den verkligen är av modell större. Men när vi väl fått ut krabbköttet var det mycket välsmakande.

Vårt sista stopp på Eluthera blev Rock Sound. Vi hade fin segling dit ner även om det bitvis var lite rulligt. För att ta sig ut till Exuma Sound därifrån var vi tvungna att gå igenom något som kallas för Davis Channel. Det är en nästa 5 sjömil lång sträcka kantad av grundbankar på båda sidor. Själva kanalen är inte så djup och vår guidebok sa att minsta djup skulle vara 2,9 m.
Dessutom finns det korallhuvuden som man måste undvika och köra runt. Enda sättet att att göra det är att hålla noggrann utkik och läsa av färgen i vattnet. Korallhuvudena finns nämligen inte utsatta på sjökortet. Det står bara angivet att de finns i ett visst område.

Alternativet att ta sig ut till Exuma Sound hade varit att gå tillbaka samma väg vi kommit, men det hade blivit en lång omväg. Vi var faktiskt lite nervösa inför den här passagen och valde noga en dag med lagom vind och bra solljus. Solljuset behövs för att man skall kunna läsa vattnet.

Nu visade det sig att i verkligheten var det inte alls så farligt. Kanalen var mycket bredare än vi hade förväntat oss. Det minsta djup vi såg på ekolodet var 3,6 m, men mest låg det på 4-5 m. Korallhuvudena var dessutom få, och de som fanns var lätta att upptäcka. Vi körde ganska sakta igenom kanalen eftersom vi ju inte visste hur det skulle bli. Skulle vi gå igenom den en gång till skulle vi nog våga köra på i vanlig marschfart.

Väl ute i Exuma Sound hade vi 27 sjömils segling över till Highborne Cay där vi kunde droppa ankaret bara en halvtimma innan mörkret föll.
Vi flyttade oss sedan dagen efter från Highborne Cay till Norman Cay. Anledningen var att en ny kallfront var på intågande med friska västliga vindar. På Norman Cay hade vi bra skydd och det var också mycket bra ankarbotten. Vi har varit där ett par gånger förut och kände väl till platsen.

Jag har i tidigare inlägg skrivit om knarkkungen Carlos Ledher som en gång hade ön som sin bas. En rest från den tiden är den DC-3 som står på botten i ankarviken. Man kan snorkla på planet, men det börjar förfalla allt mer. Många år i saltvatten kräver sin tribut. Carlos Ledher sitter numer i fängelse USA. Han fick livstid + 135 år.

Nu pågick ett projekt att rusta upp den gamla landningsbanan och dessutom bygga ett resort. Egentligen skulle det sedan länge varit klart men det har blivit många år försenat.

När fronten dragit förbi flyttade vi oss ner till Warderick Wells som ligger i "The Exuma Land and Sea Park". En förutsättning var dock att vi kunde få oss en boj tilldelad av parkvakterna. Ankring är förbjudet utom på vissa platser i parken. Warderick Wells tillhör de förbjudna områdena.

Vi ropade därför upp parkhögkvarteret via radio och de satte upp oss på väntelista. Vid niotiden fick vi besked om att vi kunde få en boj. Inne i parken är allt fiske och jakt dessutom förbjudet. Det gör att djurlivet är oerhört rikt. Snorklingen är på en del platser helt fantastisk. Men man får vara uppmärksam på tidvattnet. Strömmarna kan bli starka och svåra att orka simma mot. Den bästa tiden att snorkla är vid slackvatten.

Tyvärr blev det ingen snorkling första dagen Warderick Wells. Vädret var ganska mulet och dessutom blåsigt. Då är det inget kul att snorkla. Det var faktiskt så kallt att vi gick i tjocka långärmade tröjor på dagarna.

Istället för att snorkla ägnade jag därför större delen av dagen åt reparationer. Den stora solpanelen laddade inte och jag fick börja mäta. Det visade sig vara en skarvarna på kabeln som hade ärgat ihop. Det var så illa att kortslutning hade uppstått och kontakten hade börjat smälta. Jag fick klippa kablarna och göra en helt ny skarv. Sedan fungerade laddningen igen.

Ett annat problem vi har är att watermakern som börjat läcka. Det är vid högtryckssidan på osmosismembranet som en koppling läcker. Vi hade läckage på samma ställe redan uppe Maine, men jag lyckades då få stopp på det. Nu verkar samma problem ha uppstått igen, fast värre. Jag höll på större delen av dagen utan någon lösning.
Att det hände i Bahamas var naturligtvis maximal otur. Just där behövde vi watermakern som allra mest, och just  där är det omöjligt att få tag i reservdelar. Vi har hört skräckhistorier om folk som beställt hit delar från USA som fastnat i tullen. Det har sedan tagit flera veckor att få loss dem. Men jag hade fortfarande några idéer som jag ville testa innan jag gav upp.