Logg 05-2014

Som jag nämnt tidigare var det över hundra båtar ankrade vid Black Point. En annan cruiser hade räknat till hela 127 st. De två gånger vi tidigare varit vid Blackpoint har det inte varit mer än ett tiotal. Vi tyckte det var lite väl många båtar så vi drog upp ankaret och seglade några sjömil söder ut till Whitepoint. Där var vi inte heller ensamma, men vi hade inte mer än 5-6 båtar som grannar.

Det finns två fina sandstränder här som vi var inne och promenerat på. Planen var att segla ytterligare en bit söder ut till Little Farmers Cay. På fredagen  skulle det vara någon sorts fiskfestival och regatta där. Risken var väl att det redan var ganska fullt med båtar även där.
Vi fick dock vänta några timmar innan vi kunde dra iväg. Vi behövde anpassa vår ankomst lagom till högvatten. Infarten till Little Farmers Cay är inte mer än 1,8 m djup vid lågvatten. Väl inne är det djupare.

Det blev segare än vi trodde att ta sig till Little Farmers Cay. Bara för att vi stack ut nosen ökade vinden till 10 m/s, naturligtvis rakt emot. Eftersom det bara är 2-4 m djupt på banken blev vågorna mycket korta och krabba. Det bromsar farten något alldeles förfärligt. Ibland var vi nere i bara 2 knop. Inte förrän vi började motorsegla fick vi upp lite bättre fart. Det enda goda med att det tog lite längre tid än beräknat var att vi kunde tillverka mer vatten. Tankarna är nästan fulla nu.

Som väntat var det fullt med båtar på den plats där vi normalt brukar ankra. Vi fick därför lägga oss väster om ön istället. Vi låg nu alldeles intill flygplatsen. Men vi såg inga plan varken starta eller landa. När man skall promenera in till byn måste man faktiskt gå en del av sträckan på landningsbanan.

Under natten vaknade vi av att vågorna slog in i aktern med irriterande smällar. Det berodde på att det nästan slutat blåsa och strömmen gjorde att Unicorn la sig med aktern mot den svaga vinden. Som tur var blev det bättre efter ett tag. På morgonen var det lugnt, stilla och en klarblå himmel.

Regatta vid Little Farmers

David Copperfield är en känd illusionist som sätter upp stora och påkostade shower över hela världen. På detta har han tjänat så mycket pengar att han köpt fyra öar i Exumas, Bahamas.

Bland de öar han äger finns Musha Cay och Rudder Cut Cay. På Musha Cay finns ett resort som man kan hyra för några hundratusen dollar i veckan. Vid Rudder Cut Cay har David Copperfield låtit göra en installation på botten. Av en händelse fick vi höra talas om detta när vi träffade Angela och Tim på Thanksgivingmiddag uppe i Hobe Sound i november. Tim mailade också koordinaterna eftersom de varit där förut.

Vi ankrade därför upp Unicorn innanför Rudder Cut Cay och gjorde oss redo för undervattensutflykt. Vi drog på oss våtdräkterna, lastade cyklop och fenor i jollen och sedan bar det av. Vi hade noga räknat ut när det skulle vara lågvatten slack. Det är då som det är bäst att se vad som finns på botten. Det är annars väldigt starka strömmar i området och det gör det nästan omöjligt att snorkla vid andra tillfällen än just slackvatten.

När vi letat oss fram till rätt position ankrade vi jollen och hoppade i vattnet. På botten hittade vi något så märkligt som en flygel i fullt format med en sjöjungfru som lutar sig mot pallen framför flygeln. Allt är utfört i rostfritt stål. Djupet där installationen står är ca. 5 m.

Jag dök ner flera gånger och satte mig på pallen och spelade på tangenterna.

Efter besöket vid Rudder Cut Cay seglade vi ner till Georgetown. Ytterligare en kallfront var på intågande och vi behövde söka skydd för den. Den anlände planenligt, men vi låg väl ankrade och red ut den utan problem. Vi stannade bara några få dagar i Georgetown denna gång, för vi fick ett väderfönster att segla vidare mot sydost. På ett dygn seglade vi ner till den idylliska viken Attwood Harbour. Det är ingen hamn, som namnet antyder, utan en helt öde vik med fina stränder. Tyvärr var det inte bra att ligga i viken. Nordligt svall gick in och Unicorn rullade som besatt. Det var nästan omöjligt att få någon sömn under natten. Jag ropade upp vår väderguru Chris Parker på SSB-radion, men han inga goda nyheter. Åtminstone inte vad det gällde svallet. Det skulle bara bli ännu värre. Vi gjorde därför klart skepp direkt på morgonen för att fortsätta. Framför oss låg nu tre dygns segling på 360 sjömil. Målet var ställt mot Ile a' Vache, Haiti.

Det började bra med fin halvvind/slör dygn ett. Under andra dygnet kom vi ner i Windward Passage som är sundet mellan Kuba och Haiti. Där är det en s.k. kompressionszon som gör att det ofta blåser friskt. Det är inte för inte som det heter just Windward. Mycket riktigt ökade vinden och det drog på med 15-20 m/s. Som tur var hade vi vinden med oss, annars hade det blivit besvärligt. Vi seglade med bara en revad genua. Storseglet hade vi tagit ner.

Men det var egentligen inte vinden som orsakade oss några problem, det var den besvärliga sjön. Den var hög och brant. För första gången någonsin fick vi en våg som slog in i sittbrunnen. Då har vi ända seglat många tiotusentals sjömil med Unicorn. Vågen fyllde ungefär halva sittbrunnen med vatten. Eftersom vi inte hade stängt nedgången rann det förstås också ner en del vatten i salongen. Dessutom forsade det in genom fönstret till toaletten som stod öppet ut mot sittbrunnen. Det blev, när vi kom fram, ett drygt jobb att sanera allt detta.

I Windward Passage började vi se de första lokala fiskebåtarna. Vi tror att de kom från Haiti. Det var små öppna segelbåtar utan motor som fiskade 30-40 sjömil ut från land. Vi såg flera stycken som pilade fram och tillbaka. Vinden var hård och det märktes att det var mycket duktiga sjömän ombord på båtarna. Vi har ingen aning om hur de navigerar, om de t.ex. har GPS, kompass eller annat ombord.
Vi har förut upplevt samma sak i Brasilien. Då var det öppna båtar utan motor som fiskade 200 sjömil ut från närmsta land.

Samtidigt var vi också lite oroliga. Haiti är ett mycket fattigt land och värdet på vår båt och det vi har ombord representerar mer den genomsnittlige Haitiern tjänar under en livstid. Medelinkomsten ligger på 400 $/år.

Den tredje dagen vid lunchtid var vi sedan framme vid Ile a'Vache. Då hade vi fått gå för motor hela natten. Så fort vi kom runt Haitis sydvästra hörn försvann vinden helt.

Om Haiti har jag skrivit en artikel som kommer att publiceras i tidningen Oceanseglaren. En kopia kommer på hemsidan så småningom.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Till topp