Logg 3, 2010-01-15

Hash betyder på engelska finhackad. Det står också för det som på svenska kallas konfetti. Alltså pappersbitar som är sönderhackade i små fragment.
Hash står också för en sorts orientering fast utan karta och kompass. Man springer/går en bana i skogen och det gäller att ta sig i mål utan för många misstag. Banan markeras med högar av konfetti. Så länge man ser sådana vet man att man är på rätt väg. Ibland kommer man fram till en rund cirkel av konfetti. Då finns det olika alternativ eller rättare sagt vägar eller stigar som går åt olika håll att välja på.
Väljer man fel så kommer man efter ett tag till kryss av konfetti.  Då är det bara att vända tillbaka till cirkeln för att därifrån ta ett annat alternativ.

Alla som deltar startar gemensamt och det kan vara bra taktik att inte lägga sig i täten. De som springer fortast gör naturligtvis flest misstag och får springa/gå längre väg. Om man kommer fram till en delningspunkt när de snabbaste redan har hunnit utforska rätt eller fel stigar kan man dra nytta av detta och inte själv behöva göra om samma misstag. Det är helt tillåtet och ingår som en taktisk del av Hashen.

Låter det komplicerat? Det är inte så farligt som det låter och ganska enkelt när det väl kommer till kritan.

Ungefär  två gånger/månad arrangeras Hashes av Hashklubben på Grenada. Många medlemmar är lärare och studenter från universitetet, men inte alla. Vår stigfinnarvän Hunter hade naturligtvis nästlat sig in tagit reda på allt man behöver veta. Hunter och Devi hade också redan deltagit i ett flertal Hashes.
Den andre januari tog vi bussen in till St. Georges för att därifrån åka vidare till platsen för dagens Hash. En stor buss från universitet kom och hämtade upp oss och vi åkte ungefär en halvtimme upp i bergen innan vi var framme. Totalt var vi ett 80-tal personer som skulle delta.

Cruisergänget som skall delta. Håkan, Anna-Karin, Hunter, Devi och Chuck.

Startplatsen, HHH står för Hash House Harrier.

Det är egentligen ingen tävlig och inga tider tas. Inte heller utses någon vinnare. Men trots det så försöker alla ta sig runt banan på kortast möjliga tid och visst tävlas det en del inofficiellt mellan deltagarna. Längden på banan är kanske 5-6 km men det känns länge än så på grund av terrängen är så oerhört kuperad. Det går upp och ner hela tiden och det är tuffa backa. Anna-Karin och jag behövde ungefär 1.15 för att ta oss runt. Vi är mycket stolta över att vi slog de andra i crusinggänget.
När Hashen är över tar man en öl och något att äta tillsamman med de andra deltagarna.

Utspisning efter Hashen

En Hash var för oss var en helt ny upplevelse och vi gör det gärna igen om tillfälle bjuds.
Se även www.grenadahash.com för mer information.

Dagen efter Hashen gick vi in till Prickly Bay för att tanka vatten. Vi hade bestämt att efter 7 veckor på Grenada var det dags att vidga sina vyer. Vi trivdes mycket bra och det kändes nästan lite vemodigt att lämna en sådan trevlig ö och så många goda vänner. Men vi kanske kommer tillbaka, det håller vi inte alls för omöjligt. Vi tankade fullt med vatten och gick sedan ut och ankrade en sista natt i Prickly. Det har under tiden vi legat vid Hog Island hunnit samlas en ansenlig mängd svenska båtar här. Just denna dag var det 12 st.

Senast anlända var Karin och Ulf (Ohana) som samma dag hade kommit upp från Trinidad tillsammans med Jan och Inger (Nordic Lady).
Nordic Lady hade redan i början av seglatsen fått ett stort fiskenät i sin propeller och kunde därför inte använda sin motor. Under föregående natt hade därför Ohana bogserat Nordic Lady. Det hade blåst så svag vind att det inte gick att segla. På morgonen började det blåsa och gick fint att segla igen. När Nordic Lady hade ungefär 4 sjömil kvar in till Prickly började vinde dö ut och strömmen, som var stark, förde båten längre och längre väster ut. Alltså bort från viken. Via radion hörde vi om Nordic Lady´s belägenhet och Ohana beslöt att dra upp sitt ankare för att gå ut och bogsera in sina vänner. Ulf och Karin var ganska trötta efter ett jobbigt dygn ute på havet och de ville gärna ha med sig några frivilliga ut för att hjälpa till. Arne (Chiquitita), Harald (Aurora) och jag hoppade därför ombord på Ohana och vi gick med full fart ut mot Nordic Lady. Det gick ganska snabbt i medvinden, medsjön och medströmmen. Janne slängde över en tamp som vi gjorde fast ombord på Ohana och bogseringen kunde börja. Nu gick det dess då trögare. Vi gjorde inte mycket mer än 1,5 knop över grund åt andra hållet. Vi vågade inte dra på mer för då var risken stor att bogsertrossen skulle brista i de den ganska korta och branta sjön.
Vi hade inte kommit långt när det mörknade och plötsligt var det kolsvart. Ulf som varit igång i 36 timmar och var mycket trött och frågade om inte någon annan kunde ta över ratten. Jag erbjöd mig, och sedan stod jag bakom ratten på Ohana och styrde hela ekipaget långsamt in mot Prickly Bay. Att nå ut till Nordic Lady tog inte mer än en halvtimme. Färden tillbaka tog 2,5 timme. Allt gick bra och vi drog in Nordic Lady till en plats där de kunde fälla sitt ankare. Därefter ankrade vi Ohana och allt slutade väl.

Anna-Karin kom med jollen och hämtade upp extrabesättningen. Något försenade anlände vi till Aurora som hade bjudit in till sundowners.

Nästa dag fick Nordic Lady hjälp av en dykare för att komma loss från nätet. Och rapporterna säger att de inte fått några skador.

Vi själva drog upp ankaret för att segla mot Carriacou. som låg 35 sjömil norr ut.

 
Minnen från Grenada, The spice island. Ett par spice necklaces som pryder Unicorn och ger en ljuvlig doft ombord på Unicorn.

Det blir en fin segling upp mot Carriacou och efter 8 timmar på havet kan vi ankra i Tyrell Bay. Vi har hela dagen haft sällskap med den här skönheten.

Spirited Lady, med Susie som ägare och kapten. Mer om fortsatta äventyr tillsamman med Susie, Allan, Max, Shubi och Blanco kommer i nästa logg.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp