Yachtklubbens restaurang vid lågvattenLogg13, 2009-06-07
Recifes hamn skyddas av en flera km lång vågbrytare och för att komma in rundar vi den norra spetsen av den och fortsätter söder ut. Efter ungefär 2 km kommer vi fram till ett ställe där det ligger flera andra båtar vid bojar.
Pernambuco Iate Clube, som denna segelklubb heter, kan nog inte sägas vara den mest exklusiva vi gästat. Förhållandena var minst sagt enkla i klubbhuset som såg ut som om det skulle rasa samman vilken sekund som helst.
Yachtklubbens restaurang vid lågvatten
Det finns två yachtklubbar till men de är mer av
karaktären sociala klubbar och är inte så förtjusta i gästande båtar. Dessutom
går det bara att nå dem vi högvatten.
Yachtklubben klamrar sig fast vid en liten utväxt på den långa vågbrytaren och
ligger alltså på "fel" sida om man vill ta sig in till staden. Man kunde
visserligen ha följt vågbrytaren in till dess landfäste och sedan vidare, men
det hade blivit en promenad på 5-6 km. Ett annat alternativ hade varit att med
sin egen jolle köra de 100 m till andra sidan. Problemet var att det inte fanns
något säkert ställa att förtöja vid. Tidvattenskillnad på drygt 2 m gjorde det
också extra besvärligt. Det enda säkra metoden var att förtöja jollen vid
yachtklubbens brygga. Sedan fick man anlita den roddbåtsservice som fanns för
transport över till stadskajen.
Vi blev flera gånger rodda fram och tillbaka. Det kostade 8:- sek/person.
Det var ofta ett hårt jobb för roddaren eftersom strömmen var stark på grund av
tidvattnet. I bakgrunden på bilden syns den skulpturpark som anlades år 2000 och
har verk skapade av Francisco Brennand.
Eftersom vi nu befann oss i en ny delstat var det dags att börja tänka på det formella. Alltså incheckning hos de 4 olika myndigheterna. Vi tänkte en stund och beslöt oss för att strunta i incheckning och vistas illegalt i Recife. Vi hade inte för avsikt att stanna mer än 4-5 dagar och att då slösa 1-2 dagar på incheckning och sedan lika mycket för utcheckningen hade vi ingen lust med. Allt gick bra och ingen frågade eller kollade något.
Vädret under våra dagar i Recife var inte det
bästa vi hade två dygn med ösregn och hård vind, inte alls trevligt. Under dessa
dagar kunde vi inte göra mycket annan än att sitta inne i båten och titta på DVD.
Enda problemet med det är att det drar ganska mycket ström. Eftersom vi låg vid
en boj hade vi ingen el-anslutning i land och vi hade heller ingen hjälp av
solpanelerna för det var ju mulet. Vi tvingades därför köra vår egen motor minst
1 timme varje dag för att få ström till dator, kyl, lampor o.s.v.
Efter två dagars oupphörligt regnande tittade i alla fall solen fram och vi
vågade oss på en bussutflykt till Olinda som ligger strax norr om själva Recife.
Olinda är en av Brasiliens bäst bevarade kolonialstäder och grundades av
portugiserna 1535. En stor del brann ner 1631 men har senare återställts.
Olindas magnifika arkitektur, parker, barockkyrkor och många kapell förklarades
som världsarv 1982.
Tyvärr var stanken vid lågvatten nästan outhärdlig inne i Recife. Det luktade som det värsta kloakdike och det gjorde att det inte kändes så trevligt vid vår boj. Själva staden tyckte vi annars mycket om med sin fantastiska marknad. Vi åt flera gånger lunch på små ställen i anslutning till markanden och det var god brasiliansk husmanskost till löjligt lågt pris. Det var så billigt att vi inte ens skulle kunna köpa råvarorna och laga till likadan mat själva för samma summa. Ställena var mycket enkla och om man kommer som "färsk" turist till stan är de kanske inte att rekommendera på grund av risk för magkrångel. En svensk hälsovårdsinspektör skulle antagligen få hjärtflimmer från bara åsynen av förhållandena under vilka maten tillagas. Vi vågar äta på dessa enkla matställen eftersom vi nu varit så länge i landet och anpassat våra magar efter vad som bjuds. Vi har faktiskt aldrig haft något problem med våra magar i Brasilien. Vi äter allt som lokalbefolkningen äter och dessutom tvekar vi inte att köpa mat från små "hål i väggen" om det ser gott ut. Men som sagt vi är ju ordentligt tillvanda.
Efter 5 dagar tyckte vi att vi sett nog och vi hade tröttnat på lukten. Nästa plats vi planerat att besöka var Jacaré som ligger en bit in i Paraibafloden nära staden João Pessoa. Dit var det inte så långt, endast 80 sjömil. Därför gav vi oss inte av från Recife förrän på kvällen strax innan mörkrets inbrott. Vi ville komma fram till Jacaré i dagsljus och dessutom komma lagom till ingående tidvatten i floden. Tidvattenströmmen kan bli ganska stark, flera knop.
Vi lämnar
Recife
Efter en natts segling i ganska svag vid kom vi
nästa förmiddag fram till Paraibaflodens mynning. Som vanligt regnade det.
Inloppet var väl utmärkt med bojar så det var inga problem att ta sig in. Först
passerade vi den mindre hamnstaden Cabedelo innan vi siktade Jacaré. Att vi
kommit rätt gick inte att ta miste på. Vi kunde se många segelbåtsmaster som
stack upp och vi visste att vi kommit fram. I Jacaré finns det en mindre marina
som drivs av Philippe, en fransman som kommit hit med båt och blivit kvar. Han
driver nu sin lilla marina "Jacaré Yacht Village". Vi la oss inte i marinan
eftersom vi tyckte den var lite dyr för vad den hade att erbjuda. Vi la oss, som
för det mesta, på svaj utanför, hängandes i vårt eget ankare och kätting.
Philippe hade dessutom en deal för alla som låg på svaj utanför. För 200:-
sek/vecka får man använda marinans faciliteter som duschar, toaletter,
cykelgarage, jollebrygga och annat. Bäst av allt är att man också får tillgång
till det utmärkta wifi-nätet. Vi kan både skypa, uppdatera hemsida, lyssna på
svensk radio m.m.
Allra först efter ankomst till Jacaré måste vi se
till att bli incheckade. Det har gått tre veckor sedan vi checkade ut från
Salvador och vi börjar bli oroliga att myndigheterna skall ifrågasätta var vi
varit någonstans. Det tar ju inte tre veckor att segla från Salvador till Jacaré
även om det skulle gå i snigelfart. Vi förhör oss bland de andra seglarna
hur det går till just här och vart vi måste bege oss. Det är så att vi måste
till Cabedelo for att ordna detta. Dit åker man tåg. 1 km promenad från marinan
ligger det en liten tågstation och därifrån tar vi tåget till Cabedelo. Det
kostar bara 2:- sek/pers så det är mycket billigt. Väl där letar vi upp Policia
Federal. Kontoret är tomt och vi får besked om att tjänstemannen kommer klockan
14.00. Klockan är bara strax före 12 så vi går och äter lite lunch istället. Vi
hittar en restaurang där vi får ett berg av grillad kyckling för 20:- sek. När
vi sitter där börjar det regna igen eller rättare sagt det är skyfall på gång.
Det är just nu den årstiden när det regnar som mest här, men den skall snart
vara över och då hoppas vi att det blir bättre.
Efter klockan 14 är vi plats igen men ingen Policia Federal dyker upp. Vi väntar
till kvart över tre och inget händer. Då går vi tillbaka till stationen för att
åka hem igen. Vi missar precis tåget och det är drygt en timme till nästa går.
Vi sätter oss att vänta men jag säger till Anna-Karin att jag hinner med att gå
och kolla en gång till, det är bättre än att bara sitta här på stationen och
vänta. Sagt och gjort, jag promenerar tillbaka. Nu har Policia Federal faktiskt
dykt upp. Men så enkelt går det inte. En mindre lastbåt har precis angjort
Cabedelo och dess besättning skall naturligtvis klaras av först. Det går
oändligt sakta och jag inser att vi kommer att missa även nästa tåg. Anna-Karin
är kvar på stationen och jag undrar om hon åker tillbaka utan mig. I så fall har
jag inga pengar att köpa biljett för, hon har plånboken. Långt om länge blir det
min tur och jag kan få vårt efterlängtade papper med stämplar. Klockan är nu
16.30 och jag undrar om det fortfarande finns en chans att Capitania har öppet.
Det ser mörk ut när jag går dit. Grindarna är låsta med hänglås och kätting.
Just som jag står där och tittar kommer en kille förbi och undrar om jag vill
komma in. Jag svarar jakande och han förklarar då att hans kompis jobbar där
inne men han ligger säkert och sover?? Han springer runt till andra sidan
byggnaden, och tro det eller ej men efter ungefär 5 min kommer en sömndrucken
kille fram till grindarna och låser upp.
Normalt brukar hamnpolisen vara kläda i tjusiga uniformer och ha ett knippe
pistoler dinglande vid höften. Den här killen har shorts, t-shirt och ett par
flip-flop sandaler på sig. Jag tror nästan att det är ett skämt och att de
driver med mig. Men allt visar sig vara OK och shorts-killen stämplar våra
papper och vi är legala igen. Behöver jag tillägga att ingen ens kollade vilket
datum vi checkat ut från Salvador, det hade vi inte behövt oroa oss för.
När jag äntligen är tillbaka på stationen igen så sitter Anna-Karin där och
väntar. Hon är som ett åskmoln och undrar var jag varit någonstans de senaste
timmarna.
Det hinner bli helt mörkt innan vi är tillbaka i Jacaré och kan ta jollen ut
till Unicorn igen.
Nu har vi tagit iland våra cyklar och börjat utforska omgivningarna kring Jacaré. Cyklaren har inte varit i bruk sedan Kanarieöarna. Landskapet passar perfekt för cykelutfärder, inte en enda uppförsbacke på mils avstånd. Mer om detta nästa gång
Ate logo
Håkan & Anna-Karin