Logg 13, 2010-06-19

Första stoppet i Bahamas, efter utförd reparation av förstag, blev Clearance Town på Long Island. Där visste vi att vi kunde klarera in. Bahamas är hitintills det dyraste land vi besökt, både vad det gäller incheckningsavgift och övriga levnadskostnader. Bara att lösa ett cruisingtillstånd kostade oss 300
US-dollar.

Man kan förledas att tro att namnet Clearnce Town betyder att vi kommit till en stad. Så fel man kan ha. Det var en av de minsta och mest anspråkslösa platser vi besökt. Inget fanns att köpa eller få tag på. Vi var ute efter några vajerlås för att kunna göra en tillfällig reparation av genuafallet. Normalt något som går att få tag på i en vanlig järnhandel. Inte hittade vi något sådant i Clearance Town och genuan får fortsätta att vara hissad i spinnakerfallet. Det är inte helt idealiskt men fungerar till nöds.

Vi stannade bara en dag i Clerance Town innan vi seglade vidare mot Conception Island. Vi hade läst att det skulle vara en fantastiskt ankringsvik på västra sidan av ön. Efter 40 sjömils segling var vi framme och vi blev inte besvikna. En av de vackraste sandstränder vi sett välkomnade oss och det låg bara några få andra båtar i den väl skyddade viken.

Conception Islands fina strand
Unicorn till ankars vid Conception

Det kändes skönt att äntligen kunna ta det lite lugnt efter våra bekymmer med förstaget. Conception bjöd på fantastisk snorkling i det kristallklara vattnet. En sak noterade vi som vi snart förstod var vanligt i Bahamas. Det vimlar av haj. Det tar ett tag att vänja sig vid detta och de första gångerna man möter en ganska stor haj blir man lite skärrad och återvänder snabbt till tryggheten i jollen. De hajar vi ser är sköterske- rev- och citronhajar. Vi är inte helt säkra på att detta är de rätta svenska namnen men vår fiskbok ger bara namnen på engelska och latin.

Improviserad "potluck" med seglare vi träffade på Conception.

Vi stannade fyra nätter innan det var dags att lämna och segla mot George Town. Vinden hade ökat på och vi seglade plattläns med bara genuan i 12-13 m/s vind. Detta var det första riktiga testet på om vår provisoriska lagning verkligen höll för lite påfrestningar. Det gjorde den och det kändes skönt. Problemet var att George Town har en lite besvärlig infart. Sjökorten stämmer inte så bra och det är eyeball navigation som gäller. Det som verkligen gjorde angöringen spännande var att djupet minskade från 1500 m till 4-5 m på en sträcka av bara en halv sjömil. Sjön byggdes snabbt upp och blev våldsam och brytande. Överallt omkring oss så bröt det på olika rev och bränningar och det kändes inte helt komfortabelt att dundra in in i full fart genom detta inferno. Speciellt inte när ekolodet bara indikerade ett djup 3-4 m. Det hela varade i kanske 10 minuter, sedan hade vi kommit in i sjölä bakom den första ön och havet blev alldeles lugnt. En sak har vi lärt oss och det är att sådana här passager är omöjliga om inte solen står högt på himmelen och ger vägledning. I dålig sikt eller motljus är förenligt med stor risk att segla i Bahamas farvatten.

George Town var en trevlig upplevelse speciellt eftersom vi kom dit på lågsäsong och endast 25-30 båtar låg ankrade i området. Under högsäsong är det tiodubbelt många. Naturligtvis provade vi en av Bahamas specialiteter som är conch. 

Conch är en snäcka som finns i riklig mängd och köttet är en delikatess.

Vi har testat conch på många olika sätt men George Town åt vi den som conch-sallad.

Danny fixar conchsallad till oss

I denna rätt äts conchen rå precis när den tagits ur skalet. Lite grann som att äta ostron men inte lika exklusivt.

Så här gott blev det. Avnjutet tillsammans med en Kalik, öl från Bahamas.

Vi har tidigare berättat om att vi har stor glädje av vår kortvågsradio. En morgon när vi pratade och lyssnade på det Skandinaviska nätet hörde vi en annan svensk båt som befann sig i Bahamas. Den hette Pamina befann  sig inte långt från oss. Vi kallade upp dem och bestämde träff två dagar senare i en vik lite längre norr ut från George Town.

Pamina.

Ombord finns Torsten och Taimi som er erfarna långseglare och varit ute länge.

Torsten och Håkan fixar med datorn på Pamina.

Två mycket trevliga dagar hade vi tillsammans innan de fortsatte söder ut mot Trinidad och vi drog norr ut.

Vi har besökt nästan varje ö och varje vik i Exuma Sound, som området heter, i centrala Bahamas. Man kan bara understryka att detta är ett av de mest fantastiska områden vi seglat i. Snorkling, dykning och det klara vattnet går utanpå allt annat vi tidigare upplevt. Det är svårt att fånga allt det underbara på bilder som ger rättvisa, vi skulle nog behöva förbättra fototekniken en smula.

  
En stor rocka som vi simmade tillsammans med

En dag, när vi låg vid Big Major Cay, kom det en jolle körande fram till Unicorn. Ombord fanns två amerikanska par. De frågade om vi inte hade lust att komma över och äta middag på deras båt på kvällen. De tyckte det verkade så exotiskt att vi seglat hela vägen från Sverige och ville gärna höra mer om det. Naturligtvis tackade vi ja. Inte blev de sämre av attnde hade den största motorbåten i viken. En 25 m lång båt med all tänkbar utrustning som överhuvudtaget går att köpa för pengar. Allt ifrån aircondition i hela båten till undervattensbelysning bara för att det ser så häftigt ut.
Vi blev bjudna på de mest fantastiska stekar. De var extra influgna från Texas. För att inte tala vilket fantastiskt gott vin som serverades till maten. Inte sådant billigt blask som långseglare köper i box. Nej här var det bara fina årgångsviner. En mycket trevlig kväll hade vi och nu är vi bjudna att besöka våra nya vänner som till vardags bor i Florida.

När vi låg vid Big Major Cay tog ölen slut ombord. Vi tog jollen in till Staniel Cay för att fylla på förrådet. Det visade sig att en ett flak med 33 cl bukar kostade 68 US-dollar. Alla tiders högsta rekord. Finansministern ombord bestämde omgående att några öl blir det inte tal om före ankomst till USA. (Eftersom vi anlänt dit när detta skrivs kan rapporteras att ett ett flak där kostar 14 US-dollar)

En annan dag träffade vi våra goda vänner Mary och Phil på Kuhela som vi inte sett sedan befann oss i Trinidad i november förra året. Vi har då och då haft kontakt via e-mail och SSB-radio. Nu kom de seglandes upp till Bahamas från Dominikanska Republiken. Vi bestämde träff i den västra viken på Big Majors Cay i Exumasundet.
Phil hade en uppsättning mycket exakta och bra rastersjökort över Bahamas. Vi har försökt att få tag på detta set av kort tidigare men inte lyckats. Nu kunde vi kopiera Phils CD och korten visade sig fungerar perfekt ihop med vårt sjökortsprogram MaxSea. Detta gör vår navigation i dess grunda farvatten mycket säkrare och enklare.

Phil and Mary + Kuhela

På en utav stränderna vid Big Majors Cay bor det fyra grisar. Någon ur lokalbefolkningen har satt iland dem där för att de skall växa sig stora och feta. Grisarna har blivit en attraktion bland seglare som kommer till stranden och många har med sig någon godsak att mata dem med. Grisarna uppskattar förstås detta och har lärt sig att så fort en jolle närmar sig kan det bli mat. Det kommer då rusande från buskagen och kastar sig i vattnet. De simmar sedan i full fart ut för att möta den anländande jollen. Aldrig har vi sett simmande grisar tidigare. När det kommer fram till någon jolle är de så giriga att de försöket ta sig ombord om man kommer för nära. Grisarna är mycket duktiga på att simma och de håller hög fart genom vattnet.

  Simmande grisar

Fridlysta hummrar

Centrala delen av Exumasundet är nationalpark. Alla fiskar och allt annat levande är fridlyst. Det är säkert därför som vi hittade dessa hummrar sittande under ett vrak vid en snorkeltur innanför Warderick Wells. Hade de inte varit fridlysta hade de säkert blivit fångade för längesedan. Vraket vi hittade dem under är en Contessa 44 som sjönk för 10 år sedan. Båten fick ett elfel som gjorde att den fattade eld. Ägarna satt och åt middag på grannbåten när de fick se lågor slå upp från egna båten. Den var snart helt övertänd och bortom räddning.

Här ordnar vi egen conchmiddag. Jag har varit ute och dykt utanför Norman Cay och fångat dessa praktfulla conchsnäckor. Det blev god gräddstuvad conch med pasta till middag.

Vid Staniel Cay besökte vi Thunderball Cave eller Åskgrottan. Den har fått sitt namn av en gammal James Bond film som spelades in här. Filmen heter just Thunderball eller Åskbollen på svenska. Det var häftigt att dyka ner och simma in genom en undervattenstunnel som leder in till själva grottan. Solen lyser in genom ett hål i taket och ger ett härligt ljus inne grottan. Det var många fiskar i och utanför grottan. De är vana att bli matade utav turister och vet att så fort någon hoppar i vattnet kan det bli mat. De är nästan aggressiva och det känns nästan lite otäckt när ett helt stim anfaller och vill ha något att äta. En fisk bet Anna-Karin i armen så det började att blöda.

Tunneln som vi simmida in till grottan igenom
  Några undervattensbilder från Thunderball
Club Thunderball

Vi har också besökt Norman Cay. Norman Cay ägdes en gång av den ökände Carlos Lehder. I slutet av 70-talet och halva 80-talet fungerade ön som omlastningsplats för stora mängder kokain. Carlos Lehder hade egna flygplan som hämtade knark nere i Columbia för att sedan via Norman Cay distribuera ut sina varor över USA. När handeln pågick som värst påstås att man inte ens räknade pengarna som kom in, det var för mycket. Istället vägde man dem.
I viken där vi ankrat ligger en DC-3 som av någon anledning nödlandat i vattnet. Planet är mycket välbevarat och är ett intressant dykobjekt. Vi simmade in i kabinen och fram till cockpit.
I land finns flera halvt raserade hus och hangarer. Flera av dem har fullt med kulhål i väggarna.
1987 togs Carlos Lehder av columbianska myndigheter strax utanför Medellin. Han utlämnades till USA och avtjänar där livstidsstraff + 135 år, utan möjlighet till benådning.

Carlos Lehders gamla DC3:a

När vi lämnade det underbara exumaområdet efter tre veckor var vi tvungna att korsa ett stort grundområde, Gula Banken. Rutten gick från Allen Cay upp mot New Providence (Nassau). Vi måste tyvärr börja tänka på att en orkansäsong är i antågande. Det kan vara farligt att stanna kvar i ett område som Bahamas under sommaren. Skulle vi drabbas av en orkan där är det svårt att finna tillräckligt bra skydd.
Sträckan över Gula Banken var 30 sjömil, och vi hade plattläns hela vägen. Djupet pendlade hela tiden mellan 3-6 m. Ibland finns det korallhuvuden som står upp från botten. Dessa gäller det att styra runt eftersom man inte kan vara säker på djupet över dem. Solglasögon med polaroidglas är en stor hjälp när det gäller att bedöma djupet. De ger en mycket bättre bild än vanliga solglasögon eller inga alls.
Det är en märklig upplevelse att segla timme efter timme när man hela tiden ser botten. Vattnet är så klart att man tycker sig se vartenda sandkorn.

Gula banken

På väg över mot Ft Lauderdale stannade vi in natt i Berry Island gruppen. Där fastnade vi. Inte så att vi navigerade fel eller något. Det hände när vi kommit fram till Little Harbour Cay. Little var just ordet, vi letade oss sakta och försiktigt in till platsen som vår guidebok rekommenderade för ankring. Där var det alldeles för trångt och grunt för Unicorn. Vi bestämde oss därför för att välja en annan vik. Just som vi höll på att vända märkte vi att vi inte rörde på oss längre. Vi hade glidit upp på en av de otaliga sandbankarna. Normalt brukar det att med lite extra gas på motorn köra sig igenom, men inte denna gången. Vi hade kommit in vid lågvatten och visste att om vi bara väntade skulle vi komma flott igen. Problemet var bara att då skulle det vara mörkt. Vi fick hjälp av ett amerikansk par som med sin jolle lutade Unicorn åt sidan genom att dra i spinnakerfallet. Unicorn gled hur lätt som helst av sandbanken och vi var flott. Istället ankrade vi bakom Cabbage Cay, Kålön.

Detta blev vår sista ankring i Bahamas för denna gång. Vi kommer dock tillbaka till detta fantastiska område, var så säkra. Nästa etapp bestod i 150 sjömil över till Ft. Lauderdale, där vi skulle kunna göra  en ordentlig reparation av vårt brustna förstag. För att ta oss dit var vi tvugna att korsa golfströmmen där det är som smalast. Smalt och smalt, 50 sjömil, men det är smalt om man betänker att denna ström gör det möjligt att överhuvudtaget bo i Skandinavien.
Att korsa golfströmmen blev inte så enkelt. Först dog vinden ut och vi fick starta motorn. Om vi inte gjorde det skulle vi inte ha någon möjlighet att hinna fram till Ft Lauderdale i dagsljus. I början kände vi inte så mycket av strömmen men när vi kommit halvvägs ut i kanalen började den öka i kraft. Snart var den uppe i så mycket som 4,8 knop. Eftersom vi hade den rakt i sidan fick vi ha en ganska stor kompensationsvinkel för att ta oss mot målet. Vi kan göra 6 knop för motor men på grund av strömmen blev det inte mycket mer än 1,5-1,8 knop mot Ft Lauderdale. Att komma fram i dagsljus kund vi bara glömma.
Det enda positiva var att vi i fångade två fina mahi-mahi (guldmakrillar), de är fantastiskt goda.

Mahi mahi
Vi önskade vi hade haft 3 x 200 hkr när vi korsade golfströmmen.

När det var 15 sjömil kvar hamnade vi i ett fruktansvärt åskväder. Det regnade så sikten var inte ens 50 m. Blixtar slog ner runt oss och knallarna var öronbedövande. Vi hörde på VHF-radion att myndigheterna uppmanade folk att stanna inomhus med stängda fönster och dörrar. Var femte minut skrev vi upp vår position på papper för att kunna rapportera till Coustguard om vi skulle få en direkt träff av blixten. Den bärbara VHF-radion förvarade vi ugnen.
Till slut kom vi alla fall igenom ovädret och det klarnade upp. Vi kom inte fram förrän halv ett på natten då det naturligtvis var mörkt.

Vi återkommer snart med mer om USA.

Till sist ett ord om vår hemsida. En del av er har kanske märkt att vi har en blogg som kan nås via en länk på sidan. Vi tänkte följa med tiden och ha en blogg som alla andra "betydelsefulla" personer har.  Det fina är att vi kan uppdatera bloggen via kortvågsradion och dess modem. På så sätt kan vi skriva några rader varje dag. När vi uppdaterar bloggen skickar vi inte ut något meddelande till våra läsare, utan det det är upp till var och en att kolla in på sidan för senaste nytt i bloggen. Tyvärr har det blivit ett avbräck i dessa planer. Det visade sig att modemet blev förstört i åskvädret vi gick igenom på väg mot Ft. Lauderdale. Det var naturligtvis avstängt men på något sätt har blixtarna som slog ner så nära oss förstört modemet. Vi vet inte när vi kan få det reparerat eller köpa ett nytt. Tyvärr kostar ett helt nytt nästan 10.000:- kronor så vi vet inte riktigt hur vi skall göra. Men det måste lösas eftersom vi inte heller kan ladda ner väderrapporter längre.

Hälsningar från Charleston, USA.

Håkan och Anna-Karin

Nästa logg