Frukost första morgonen ombord.Logg 18, 2010-11-11
När vi skulle flyga tillbaka till Unicorn och USA
anlände vi i god tid till Landvetters flygplats. Man vet aldrig vad som kan
hända speciellt då vi har en massa konstiga saker, läs båtreservdelar, med oss
dåvi är ute och flyger. När vi försökte checka in i automaten hos SAS tog det
stopp direkt och meddelandet "tillkalla personal" dök upp. Anledningen var att
vi inte vi inte hade något s.k. esta-visum. Det är det visum man kan ansöka om
på nätet när man använder sig av visa-wavier programmet. 99,9 % av alla som
reser har antagligen esta-visum men alltså inte vi. Denna typ av visum duger
inte för oss som kommer på egen köl till USA. Det går bara att använda för
flygpassagerare med returbiljett.
Istället har vi B1/B2 visum som är visum av en betydligt högre klass än
esta-visum. Det var det första problemet, det andra var att vi reste med
enkelbiljett till USA.
Personalen hos SAS var minst sagt brydd och visste inte hur de skulle hantera
oss. Det blev ett ringande till än den ena och än den andra för att kolla om vi
kunde släppas ombord på planet. Till slut fick personalen klart för sig att allt
var i sin ordning och vi kunde få våra boardingkort. Men det tog nästan en hel
extra timme innan det var klart, och det var tur att vi tagit med i beräkningen
att något sådant här skulle kunna inträffa.
När vi landade i Washington var vi lite oroade av hur det skulle gå att ta sig igenom tull och immigration med alla våra båtprylar. Fösta anhalten var immigration och där var det inga som helst problem. Vi fick utan vidare tillstånd att vistas 6 månader i USA. Nästa station var tullen och där viftades vi igenom utan en enda fråga.
Nästa sak var om Tony vår chaufför som skulle komma och hämta oss var på plats. När vi kom ut från ankomsthallen fanns ingen Tony där. Vi har skaffat oss ett amerikanskt SIM-kort till telefonen och det var tur. Tony stod med sin bil och väntade på ett helt annat våningsplan. Det blev nog en 5-6 telefonsamtal innan vi kände igen Tonys bil och kunde lasta in bagaget. Framför oss låg nu en bilresa på 3-4 timmar till Deltaville. Allt gick bra även om det hann bli mörkt innan vi anlände till varvet. Vi hade meddelat varvet vår ankomst och bett om en stege för att komma upp till Unicorn och mycket riktigt stod där en stege. Våra väskor var så tunga att vi var tvungna att öppna dem nere på marken och plocka ur de tyngsta sakerna och lyfta dem separat. Vi orkade annars inte bära dem upp för stegen. Trötta men nöjda stupade vi sedan i säng.
Frukost första morgonen ombord.
Nästa dag var det tänkt att vi skulle starta rustningen för att kunna sjösätta så fort som möjligt. Av det blev det intet eftersom vädret satte stopp för det. Det började regna och blåsa något alldeles förfärligt och detta höll i sig i tre dagar. Det gick knappast att sticka ut näsan för allt regnande. Det enda vi kunde göra var att packa upp våra saker och ägna oss lite småfixande inne i båten. Trist men inte mycket att göra åt.
Först efter att ovädret blåst över kunde vi på allvar komma igång med rustningen. Vi fick börja med att tvätta skrovet med myrsyralösning eftersom det blivit ganska gult av färder i bräckt vatten. Det bräckta vattnet får gelcoaten att gulna och enda sättet att ta bort detta är blekning med syra. Efter det blev det polering och vaxning.
Två lager bottenfärg målades på med några extra skikt
i vattenlinje, framkant köl, roder och på andra utsatta ytor.
Vi bytte också septiktankens ventil och bottengenomföring. Det tog sin tid eftersom det är stor 2 tums bottengenomföring och det vill till att få det ordentligt tätt. Den gamla ventilen kärvade så illa att den nästan inte gick att öppna och stänga och själva genomföringen såg lite anfrätt ut av tidens tand, därav beslutet att byta hela paketet.
Här ser man utifrån rakt in i garderoben.
Det skulle inte ta lång tid för båten att sjunka om ett så här stort hål var
öppet i botten.
Vanlig arbetsställning, kroppen hopvikt inne i någon
garderob.
När ventil och bottengenomföring var bytta så spolade vi vatten ner i septiktanken för att se om något läckage kunde upptäckas. Och läckte gjorde det. Inte från nymontaget men så mycket mer från den rostfria septiktanken. Vi har länge misstänkt att den sjunger på sista versen och nu var det uppenbart att något måste göras. För att komma åt tanken måste en stor del av inredningen monteras ned och det inkluderar också att värmaren måste ut. Bara dessa moment tog en hel dag i anspråk. Så långt kommet kunde vi konstatera att några av svetsfogarna i tanken var anfrätta av många års användning. Dessa svetsfogar höll inte längre tätt. För att göra det hela ännu värre kunde vi snart konstatera att tanken går inte få ut överhuvudtaget. Både luckan ut till sittbrunnen och dörren mot toaletten är för smala. Tanken är antagligen satt på plats före däcket lades på. För att få ut den måste den alltså kapas ned i mindre bitar. Detta för att vinna ynka 8 liters extra volym på en tank som är på totalt 90 liter. Vi beslöt att detta var ett för stort projekt att lösa just nu och har därför som tillfällig lösning tätat de läckande svetsfogarna med epoxi. Detta är naturligtvis ingen permanent lösning med det håller förhoppningsvis till vi har hunnit skaffa en ny tank med mått som gör det möjligt att få den på plats utan att riva hela båten.
Nästa projekt var att ge propelleraxeltätningen lite nytt fett. Det gick fint men ett vattenläckage i motorn upptäcktes. Det var ett kylvattenrör på saltvattensidan som korroderat och behövde bytas. Det hade börjat läcka lite vid infästningen. Som vanligt är det svårt att komma åt och en av de gamla bultarna gick inte att få loss utan att den gick av. Efter en hel dags extra arbete kom äntligen den avbrutna bulten ut och gängorna var i godset var oskadade. Nytt rör beställdes från Volvo Penta i Atlanta och det tog bara en dag för det anlända till Deltaville. Visserligen kostade en liten rörstump 150 dollar + frakt men det gick imponerande snabbt att få fram den.
Det reparerade pactormodemet monterades tillbaka på
plats.
Det gamla startbatteriet pensionerade vi och satte in ett nytt friskt. Detta för lätta starter med genomkyld motor som det kan förväntas bli framöver.
En annan dag limmade vi fast nya teakpluggar som ersättning för sådana som lossnat. Det är ett ständigt pågående arbete och denna gång behövde mer 50 pluggar sättas på plats. När tätningsmassan/limmet väl härdat måste pluggarna skäras ned och slipas så de ligger i höjd med däcket ett ganska tidskrävande och tråkigt arbete.
Så här fortsatte det, men vi skall inte trötta ut läsarna med fler historier om vårt arbete. Vi kan sammanfatta med att säga att en planerad arbetsvecka blev tre innan vi kunde sjösätta Unicorn.
Så här blank och fin var propellern när vi sjösatte.
Äntligen på väg till det rätta elementet.
Deltaville får vi nog säga var det bästa varv som
vi legat på. Vi kunde inte varit på ett bättre ställe. All tänkbar service på
nära håll och mycket trevlig och kunnig personal. Båttillbehörsaffär, Westmarine,
och välsorterad järnhandel på cykelavstånd.
Marinan hade också en bil som man mot 1 dollar kunde disponera under en timme.
Mycket praktiskt och bra för att göra inköp på supermarknaden.
Marinans lånebil.
I marinan fanns också en kryddträdgård där man kunde förse sig.
En söndag tog vi lite paus från arbetet och tittade på gamla bilar som ställdes ut när det var någon sorts festival i Deltaville. Vi hade trott att det skulle vara skaldjursfestival men det serverades mest friterad mat som inte såg så aptitlig ut och den lät vi vara.
Det fanns en bra fiskaffär i Deltaville och där köpte
vi ofta färsk fisk. En specialitet för området är krabbkakor. Krabbkött som är
mixat med ägg lite majonnäs och annat. Dessa värmer man i stekpannan och de
smakar underbart gott.
Efter tre och en halv vecka i Deltaville var det skönt att ge sig av. Vi seglade norr ut i Chesapeake bukten och svängde av uppför Potomacfloden. Målet var Washington och det tog oss tre dagars segling att ta oss dit. Ja alltså inte dygnet runt segling utan bara segling under dagens ljusa timmar. I Washington kan man ankra mitt inne stan i vad som kallas Washingtonkanalen. Vi ankrade ett stenkast från US Capitol och vita huset. En ganska häftig känsla att kunna segla på egen köl mitt in i USA:s huvudstad.
Vi befarade att säkerheten skulle stå på topp i huvudstaden och direkt efter ankomst ringde vi därför "Homeland Security" för att anmäla vår ankomst. Men på deras kontor som ligger i Richmond ville man inte veta av oss. De föreslog att vi skulle ringa till flygplatsen i Washington i stället. De gjorde vi och då frågade de när vi tänkte landa. Vi sa att vi redan har landat och ligger ankrade inne stan. De förstod inte alls och sa att om vi inte har något flygplan så var de inte intresserade. Vi träffade på ett par från Österrike med samma problem och efter 12 telefonsamtal till olika ställen hade de givit upp.
Mitt ovanför våra huvuden på ankringsplatsen gick inflygningsleden för helikoptrar. Och det var intensiv trafik under dagtid. Vi lärde oss snabbt från vår amerikanska grannbåt att se vilka som tillhör Vita huset. När Obama kommer är det alltid tre helikoptrar på rad och det är hemligt i vilken presidenten sitter. Men vi såg dem flera gånger komma svepande på låg höjd vid 9-tiden på kvällarna. De gjorde en sväng runt Washington monumentet och gick in och landade vid Vita huset.
Washington monumentet.
Vi har alltså befunnit oss ganska nära presidenten själv vid flertal tillfällen även om vi aldrig fick se honom.
Första dagen besökte vi National Air and Space museum. En otroligt museum som visar det mesta som är värt att veta inom flyg och rymdfart. Bland annat har vi känt på månen. Alltså en sten som fördes tillbaka till jorden med Apollo 11.
Titta på den stackars apan som blev utsänd i rymden
och inte fick komma tillbaka.
Spirit of St. Louise, Charles Lindhbergs plan. Tillsammans med Bell X-1 det plan
som var det första att spränga ljudvallen med Chuck Yaeger som pilot.
Den här dräkten användes av Neil Armstrong på månen.
Polarflygplan.
Washington är kallt vid denna tid på året och på nätterna går temperaturen ner mot 5-6 grader. Det känns skönt att slå på Eberspächern, vår värmare varje morgon innan vi tittar fram under täcket.
Den dag vi besökte US Capitol hade vi underbart väder. Solen sken från en klarblå himmel och det varmt och skönt. Vi gick en guidad tur inne i byggnaden och det var mycket intressant att höra och lära sig mer om den amerikanska historien.
Någon sorts politiskt reklamfilm spelades in här.
Utanför vita huset, närmare än så här kom vi inte.
Vi slapp trafiken och hade gångavstånd till det mesta
i Washington.
Mer från Washington nästa gång.